Jag måste bara berätta om var vi åt middag igår.
Om ni någonsin är i Bangkok får ni verkligen inte missa detta!!

Högt, högt ovanför mark. På 52 våning närmare bestämt. Under bar himmel och med Bangkok runt omkring blir det den bästa middagen någonsin. Och vilken service! Man får inte göra nåt själv. Inte ens gå på toa, nej då. De ledde mig hela vägen dit. Jag var mycket nöjd när även min handväska fick en egen pall, för på marken kan den ju inte stå!

Vi kände oss som gudar och hela kalaset gick inte på mer än 300kr.

Var och mötte upp Sofia på flygplatsen. Känns som vi aldrig var ifrån varanda.
Cool det där, med syskon.

På vägen hem piper Sofia till, och jag tittar ut. Där ser vi en livs levande elefant, som strosar längs med gatan. Den stannar till ibland och äter lite löv, medans bilarna så vackert får vänta.

Förresten så fungerar inte min jag-ska-inte-bli-myggbiten-för-jag-vill-inte-käka-malaria-tabletter taktik särskilt bra. Fick 6 bett redan innan kl tio, då jag endast besökt flygplatsen samt hotellet. Ska nu prova det starkaste myggmedlet. Hellre eksem än Malaria. Tror jag.

Så nu sitter jag här.
Klibbig och blöt.
Om det är svett eller luftfuktighet låter jag vara osagt.

Sviten var allt de hade lovat. Jag älskar den.
70 m2 var ju det mest optimistiska jag hört, men allt finns där. '

Vart är där? Kanske nu undrar.. jag du. Ingen vet. Mitt hotell ligger så jävla avsides så det är inte klokt. Taxi chaffören körde vilse på vägen hit, och fick fråga efter vägen 3 ggr. Tur att jag hade betalt ett fast pris annars hade det nog blivit dyrt. Det skulle tagit 15 min men blev istället 75 min. Nåja, jag är inte stressad.

Ska hoppa in i en taxi som förhoppningsvis tar mig till flygplatsen.
Jag är lite ny med alla sådana här e-biljetter men det hoppas jag löser sig också.

Nästa gång vi hörs är jag i Thailand.
Och bor i en svit.
Yeeah.

Snart ska jag få träffa min syster!!!
Shit, Sofia, tänk att vi inte träffats på ett helt år.
Jag längtar.

Vad jag kommer sakna från Australien:

• Bo i kollektiv
• Cheesecake
• Star City
• Food Courts
• Vädret
• Kulturkrockar
• Darling Harbour
• Exhibition Centre
• Internationella telefonkort
• Sshark Internet Cafe
• Riktiga Happy Hours
• Vänliga människor
• Massage
• Manikyr
• Wedgies
• Oscar's

En väska är ivägskickad nu, känns bra.
Den ska skickas direkt hem till Sverige på grund av dess mycket viktiga innehåll:
Souvenirer och teckningar. Yeah.

Ger mig på den andra väskan och noterar mentalt vilka saker som kan slängas i thailand, kampen om de 20 kilona är evig i denna materalistiska värld.

6 timmar kvar innan jag ska till flygplatsen.
Jag och Joel sitter mest och tittar märkligt på varandra. Ibland är vi ledsna, ibland är vi glada. Och så håller det på. Fy fan vad jag hatar avsked.

Just hemkommen från middagen i operahuset. Jag är så himla nöjd! Atmosfären var underbar, piano musik, hovmästare i blankpolerade skor. Aldrig någonsin har jag blivit så smörad för. Trots att vår middag gick på ungefär vad jag betalar för mat under en hel månad var det värt vartenda öre. Vilken upplevelse! Alla borde få göra det här.

Vi beställde bara tvårätters, men så följde det med fyra olika tillbehör till varje rätt. Lite kaviar här, mynta där. Kanske lite grapefruktsis för att friska upp smaklökarna? Vill du ha ett bröd bakat på rosmarin eller gammeldags mjölk? Inget av dem? Det fixar vi!

Vi var nog bonniga så det räckte och blev över. När han lade servetten i Joels knä kunde vi inte hålla oss för skratt. När han undrade om han kunde få ta min jacka frågade jag varför. Och hur i hela världen ska man bete sig när de håller upp vinflaskan mot en? Vi nickade godkännande och det verkade fungera i alla fall.

Bästa citatet kom när jag gav dem komplimanger för den underbara efterrätten.
"It was the best creme brulee I ever had!"
"What..? Really??"

Sista kvällen i Sydney för min del och då ska det bli flådigt.
Guillaume at Bennelong heter stället och ligger faktiskt i Sydney Operahus.

50 dollar per rätt och Sydney skyline i bakgrunden, det kommer nog bli en kväll att minnas.
Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre avslutning.

Sitter här mitt i rummet som liknar ett bombnedslag.
Allt ligger huller om buller och jag ska snart påböja den plågsamma sorteringsprocessen. Vad ska med till Sverige och vad ska slängas? För trots att jag bott här ett år får jag bara ta med 20 kg på planet tillbaka. Det är vad jag hade med mig hit!

Och nu är allt så mycket mer verkligt. Inga fler avskedsmiddagar, inga mer fester. Idag ska jag bara packa och i morgon åker jag! Jag borde inte ens sitta här, det gör jag bara för att skjuta upp det oundvikliga. Jag kan inte riktigt få mig själv till att börja. Då är det på riktigt.

Bye bye Sydney. Hej okända framtid.

Joel har vunnit stort på Poker. Vilket för min del betyder fin restaurang, beställ vad du vill, strunta i notan och allmänt mycket kärlek, sång och pussar.

Ingen kan slå oss, ingen kan klå oss.
Ikväll äger vi världen!

Fatta min lycka när jag inser att Eurovision Song Contest kommer visas här i Australien!?! (Egentligen bryr jag mig inte alls schlager, men min snara hemkomst/hemlängtan vrider upp förväntningarna sju varv och jag kan således inte ens sitta still vid tanken på Perreli.)

Det är SBS, en blek kopia av SVT, som står för kalaset. Tyvärr visas det inte live (klockan är ungefär 4 på morgonen här då..) utan jag får vackert vänta till söndag kväll innan jag får njuta av showen. Hela 16 timmar efter Sverige! Därför svor jag något högtidigt löfte om att inte logga in på internetet på en HEL DAG!! för att överaskningen om vinst eller förslust inte skall förstöras.

Detta kan ju även vara bra som ett steg i min internetavvänjning. Det är svårt att sluta när jag är van att sitta vid datorn 8 timmar om dagen från skolan. Det är väldigt svårt att sluta. Trots nack-kramper och musarm säger något åt mig att logga in på aftonbladet bara en gång till..

Shit vad har jag gjort!? Jag börja redan ångra mig. Internet, hur ska jag någonsin klara mig utan dig i Thailand?

Alltså.. jag tror jag har klagat 24580 ggr redan om hur usla folk är så att hålla tiden här nere men här kommer förhoppningsvis den sista historian!

17.00 Inplanerat möte med systrarna på puben.
17.05 Jag anländer trots intensiva försök att vara fashionabelt försenad. Syster nr 1 ringer och säger att de är lite sena, kan jag hålla ett bord?
17.07 Jag köper min första drink och känner mig allmänt vilsen där jag håller ett bord på rökavdelningen. Jag hostar. Flera gånger.
17.25 Ringer och frågar varfan håller de hus?! De har inte ens hoppat på tåget. Anländer om ca 20 min.
18.00 Jag tröttnar på att vänta och lämnar baren.
18.05 De ringer och meddelar att de är framme, vilken gata låg baren på?
18.15 Efter att ha gått vilse kommer de slutligen fram till en butter Hanna. 75 minuter försenade! Det dröjer ytterligare 3 timmar och 5 drinkar innan jag förlåter dem. Det visar sig att jag kan vara jääääävligt långsint.

I jakten på sovenirer befann jag mig åter igen inne på Paddy's Market. Jag hade tidigare spanat in en väska som såg bra ut, men väl inne i röran undrar jag hur i hela helvete jag ska hitta tillbaka dit? Denna marknaden är stor, STOR och trots tappra försök att organisera det hela ser det mest ut som det brukar.. Totalt Kaos.

Jag irrar runt ett tag innan en liten kines hugger tag i mig. Hon utlovar gratis massage, gratis smakprov så att säga. De som känner mig vet att jag är den största massage-junkie som finns och jag tackar givetvis inte nej till dettta. Precis som de så snillrikt planerat blir jag fast och när hon prutar ned en helkroppsmassage till 27 dollar (160 kr) kan jag inte tacka nej.

Jag ligger ned och förbereder mig på oceaner av njutning.
Hon klämmer och klappar på min rygg.
Jag undrar när den riktiga massagen ska börja.
Hon bockar och tackar för sig. Massagen är över.
Lurad!

Bara för att de kallar det helkropp betyder det det att den behöver vara längre än 5 minuter. Jättesnopen och fortfarande stel som en pinne fortsätter jag att irra vidare. Lyckan vänder när jag slutligen hittar väskaffären och kan köpa en ny superfin resväska för endast 30 dollar. Säkert stöldgods eller barnarbete men just nu är jag inte så knusslig. Stolt och förundrad över hur olika saker man kan få för 30 dollar vandrar jag hemåt.

Sitter och kollar igenom bilder när jag hittar de här på min pojkvän och de tjeckiska systrarna:

Öppnar min mailbox och vad ser jag om inte ett mail från självaste Lucy Liu?
Min hjärna får kortslutning.




Öppnar det och inser att rekorns assistent faktiskt heter Lucy Liu.
Jag undrar.. har hon medvetet valt ett namn efter hollywood-stjärnan eller gillar hon bara namnet Lucy? Det kanske hjälper henne att få jobb?
(Ja, asiater väljer ofta sitt engelska namn själv..)

Här sitter jag mitt i natten och kan inte sova. Joel nannar kudde sedan länge så jag försöker skriva t y s t så jag inte väcker honom! Jag hade faktiskt gått och lagt mig men låg bara och vred mig som om det var en myrstack i sängen.

Varför kan jag inte sova? Jag drabbades helt plötsligt av nevrositet a la extrem!
Om en vecka sitter jag på planet till Thailand. Där kommer jag träffa älskade systrami igen, efter ett helt år. Men utan Joel vid min sida. Fan.. 19 dagar.. det är rätt länge egentligen. Vad hände där? Tänk om det bara regnar? Tänk om pengarna tar slut? Tänk om jag blir rånad eller min kamera blir skadad av fukten.

Tänk om planet störtar..? På något sätt kunde jag inte boka om biljetten till rätt dag för jag fick för mig att det var ett tecken från Gud, att något hemskt skulle hända med det andra planet och han ville rädda mig. Eller så kanske mitt plan kommer krascha? Och så tänker jag.. och får för mig att något av dem kommer störta och jag måste komma på viljet.  Eller så var det bara ren och skär dumhet. Jäkla dumma tankar.

Jag är nog bara flygrädd egentligen. Resan ned hit var ganska jobbig.
Lång, bökig och mycket turbulens.

Jag är orolig inför hemkomst också. Vad förväntar jag mig egentligen? Och varför längtar jag hem så mycket? Jag vet ju att det kommer ta max en vecka innan jag längtar hit igen. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? Inget har ju förändrats där hemma.. det är bara jag som har förändrats. Jag ska till och med jobba på samma ställe! Fast över sommaren. Kommer jag få förlängt sedan? Vill jag det? Gah nu får jag sluta oroa mig!!

Ja.. Så ser det ut i Hannas huvud just nu.

På allmän begäran: Fräknar!

Joel: God morgon älskling
Hanna: Ahh god morgon. Vad är klockan?
Joel: Eum.. snart tio. Jag måste gå nu.
Hanna: När skulle vi gå på bio?
Joel: Halv tre
Hanna: Åååh... då har jag bara 4 1/2 timmar på mig att göra mig i ordning. Undrar om jag hinner..

Jag sade det som ett skämt men när klockan börjar närma sig 12 och jag inte hunnit längre än datorn inser jag att det var nog med sanning än jag först tänkte..

Fick just ett mail.
Där står det "Får inte öppnas förrän du är i Thailand!!"
Gaaaaaaaaaaaaaahhhh!!

Det värsta är att jag är så jäkla ärlig att jag faktiskt inte kommer öppna det förräns jag är i thailand, inte ens lite för att tjuvkika. Istället kommer jag gå omkring och långsamt förgås av dödlig nyfikenhet i en vecka.

En vecka...
Ja, det är en vecka kvar. Shiiiit.

Hipp hipp hurra idag är det Veras födelsedag.
Vilket givetvis firas på tjeckisk resaurang. Jag är mycket glad att jag träffade dessa tjeckiska systrar, de är väldigt roliga. Planerar redan en resa ned till Prag för att supa lite till med dem!

Men om jag nu ska ta och hålla mig till maten, för det är ju trots allt det som är viktigast! Vänner i all ära men kan man äta dem? Nej just det. Jag hade länge sett fram emot den tjeckiska resaurangen för där äter man friterad ost. Och inte bara det, vid sidan av finnes pommes samt majonäs. Mumma.

Joel beslöt sig för att skämta lite och ljög ihop en historia om att osten var slut,
så här ledsen blev jag då:

Jag är så glad för beslutet att sätta fokus på hälsa. Visst har det stundtals varit tungt men nu har det gått fem månader och jag mår bättre än någonsin. Piggare, snyggare och gladare. Framförallt så gläds jag över mitt nya självförtroende.

Jag tycker det är synd att så få människor verkar gilla sin kropp, och att de som faktiskt gör det är rädda för jantelagen? Nej ned men sån skit och heja självförtroende. Rebellisk och glad utbrister jag:

Jag älskar min kropp och min kropp älskar mig!

Har fått många bra och fina råd på hur jag ska hantera chocken av att se en naken korean.

Fröken Wallenberg tycker jag ska ta med mig en kamera varje gång jag ska gå på toa, ifall det händer igen.
Yvette tycker jag ska knacka på hans rum helt naken för att jämna ut det.
Joel tycker jag ska berätta för honom hur stor hans snok var.

Mycket hjälpsamt allihopa.
Jag tackar ödmjukast.

Jag var mycket nöjd med mitt Tetris-spelande idag.
Lyckades slå samtliga rekord på Highscore-listan. Ohh yeaaah.

Insåg sedan vad jag hade gjort och smärtsamma minnen om hur tävlingsinriktad Yvette är kom flygandes tillbaka. Hon kommer aldrig förlåta mig! Och mycket riktigt, 4 timmar tog det innan hon kom hem, såg vad jag hade gjort, kopplade ur Xboxen och bar in den på sitt rum.

Bit inte handen som matar dig, eller vad det nu är man säger.

Ja, det var väl bara en tidsfråga innan det skulle hända...

Jag kommer hem, oskyldig som ett lamm och har köpt superfint toalettpapper. Jag tar det fina paketet under armen och öppnar dörren till toaletten. Där möts jag av inget mindre än en naken korean. Av manligt kön. En stor buske med en liten larv syntes i spegeln.

I nästa sekund slås dörren igen mot min panna, jag fattar inte vad som just hänt. Förvirrat irrar jag bort till Yvette och stammar fram:
"Jag såg just Og-Che naken!!"

Jag hade gärna kunnat skratta bort det,
men stackars Og-che skäms så att vi inte längre kan vara i samma rum.
Det är väl tur att vu flyttar snart, för hans skull.

Så kom ÄNTLIGEN bilderna från Surfcamp. Bara 2 1/2 månad för sent. Nu kan jag bevisa för de tvivlande att jag faktiskt surfade och dessutom stod upp minst en gång. Ha!

Hihihihihihiiii
Hahahaha


HAHAHAHAHAH!!

Jag kan inte sluta skratta över minerna folk gör när jag matar dem med turkisk peppar.

Restaurangbesöket blev mycket trevligt, Brooke gillade maten skarpt och var väldigt glad. Det blev lite snyftigt när vi insåg att vi antagligen aldrig skulle träffas igen. Då gav jag henne en turkisk peppar som jag lyckats kränga från servitrisen. Hohoho vad rolig hon såg ut.

Sedan matade jag Yvette, Koreanerna och slutligen Josh som faktiskt BET i den. Sedan slog han mig i huvudet med en stol. Jag ser nu dubbelt. Men kul var det!

Resaurangbesök idag. Vi hade tänkt att ta med Brooke + partner samt Priyanka + partner till den Skandinaviska Restaurangen. Det är ju fredag trots allt. Dessutom åker vi ju snart härifrån och tänkte att en liten middag med våra närmaste klasskamrater kan vara på sin plats.

Brookes snubbe avbokade rätt snabbt, föga förvånande, men när inte ett knyst om avbokade planer hördes från Priyanka tänkte jag att "herre jesus denna gången kanske de kommer!". För säkerhets skull slängde jag iväg ett litet sms igår för att dubbelkolla. Samt ett i morse. Sedan ringde jag och lämnade ett meddelande. Men svaret lyste med sin frånvaro.

Här är det ju ganska klart att de inte tänker komma. Inte har de heller anständghet nog att ringa och meddela om detta. Irriterad knåpar jag ihop ett sms där jag ljuger tills jag blir blå:

"Hej! Hur blir det ikväll? Kommer ni komma? Eller ska jag avboka reservationen? Då blir det ju i och för sig straffavgift på 20 dollar men jag vill ju inte äta ensam..."

30 sekunder senare plingar mobilen och hon ursäktar sig för det sena svaret, men nej tyvärr kan de inte komma av okänd anledning.

Pinsamt. Bara pinsamt dåligt. Det snabba svaret gjorde det änu mer uppenbart att hon bara ignorerat mina tidigare meddelanden. Jag blir arg och sårad på helt nya nivåer. Vad kallar man sådana människor? Bajskorvar. Jättestora Bajskorvar. Fy fan.

Idag har jag gått helt fruktansvärt mycket. Så mycket att jag måste dela med mig till hela Sverige. På grund av en kombination av klantighet, snålhet, hurtighet och annat trams så rännde jag runt hela Sydney idag. I cirklar dessutom. Som om jag inte visste vart jag skulle, bara att jag faktiskt visste, bara att de ledde mig i cirklar hela tiden. Titta bara! Nu pratar jag till och med i cirklar. Gah.

Jag gör det jag kan bäst och använder Photoshop för att visa:

Jag vet inte om det har framgått riktigt ännu men jag fullkomligt älskar Photoshop. Det är min hobby och jag kan sitta och leka med det hur länge som helst. Det absolut roligaste är extrem retouch.

Vad som är nästan lika kul är hur vissa människor ilsknar till över detta fenomen. Som att superstjärnor inte får använda sig av det för att folk får komplex!? oj voj. Snacka om att missförstå.
Det är inte fusk - det är konst.

Ingen skulle klaga på Da Vinci, trots att han förskönade Mona Lisa någon extremt, samt glömde att sätta dit hennes ögonbryn. (kolla själv..!)

Här kommer alltså kvällens alster. Modell som vanligt: mig själv. Man vill ju inte riskera att såra någon, alternativt framkalla komplex. Därför läggs även originalbilden upp. För spänningens skull tänker jag inte säga vilken som är vilken.

Min barndomsvän Emily skickade ett mail häromdagen. Bifogat fanns en fil, och inte vilken fil som helst. Originalversionen av spelet Chips Challenge. Snacka om nostalgi.

Jag och Emily var fullkomligt besatta av detta spel. Dessutom vansinnigt envisa. Vi hade satt oss i sinnet att varva varje bana och gav oss inte förräns vi gjort det.

Jag letar upp en PC (jag sitter ju på mac hemma..) för att kunna installera och finner mig själv lika biten som någonsin! Timmarna flyger förbi när jag återupplever min barndom. Det är läskigt, för jag minns ännu alla hemliga gångar och ledtrådar! Vissa saker sitter tydligen för livet.

Idag är jag faktiskt uppe med tuppen för jag måste till skolan och lämna in ett sista projekt. Japp, ni läste rätt, jag har tagit examen men likt förbannat släpper de inte taget. Nu ska jag lämna in flash-hemsidan, göra en backup på allt mitt arbete och sedan behöver jag förhoppningsvis aldrig komma tillbaka dit igen! (förutom när jag ska hämta mitt diplom då...)

Som en påminnelse för mig själv att jag faktiskt inte går i skolan längre slänger jag upp vår avslutningsbild, taget av den underbara fotografen Joel.

Ibland har jag sån jävla röta så jag inte förtjänar det.
Gick ned till Baren vi var på igår och snyftade lite om min borttappade telefon. Tänk vad lycklig jag blev när det visade sig att de hade hittat den! Och ingen stal den! Vad människorna här nere är underbart ärliga.

(Fast å andra sidan, hur het är en gammal samsung med kontantkort och svensk meny?)

En liter vatten och lite thaikäk senare känner jag mig som en normal människa. Kanske ännu lite bättre faktiskt, för nu har jag 6 veckor ledighet framför mig!!! oh jaaaa.

Vaknar upp för fjärde gången.
Joel är sedan länge försvunnen.
Solen petar mig elakt i ögonen och tvingar mig upp ur sängen.
Då känner jag det: Ångesten.

Jag är inte en sån som brukar drabbas av bakfylle-ångesten och blir förvånad, förvirrad och panikslagen på samma gång. Kastar mig ned i sängen och tar skydd under täcket medan jag funderar på tänkbara ursäkter till ångesten: Jag var inte SÅ pinsam, hånglade inte med fel person, blev inte utkastad, blottade inte brösten och har på det hela i princip inga minnesluckor.

Bestämmer mig för att ringa Joel och prata om det när jag kommer på det: MOBILEN!
Röjer igenom hela rummet utan att den syns till. Röjer en gång, till fast nogrannare. Ber sedan Yvette ringa den, men icke. Telefonhelvetet lyser med sin frånvaro.

Aaaaaaahhh Neeeeej. Dumma dumma Hanna.
Hur kan jag vara så klantig?!?!

Om jag klarade deadline? KLART jag klarade deadline. Kanske inte med MVG.. men VG iaf.

Har nu tagt examen från min kurs. Kvart i tolv är jag åter hemma.  Var ute på middag med klassen. Alla bestämde sig för att vara anala, vi är ju i australien, och gick hem kl 22. Som tur är har vi trevliga jeppar i huset som höll mig sällskap fram tills nu.

Jag säger såhär: Jag sparar det ordentiga partandet till hemkomst. Då jävlar blir det fest. Då ska jag supa, ordentligt. Då ska jag skrika: "fy fan vad vi är bra...!!"

9 timmar till deadline: Jag gar upp, ater frukost och spenderar resten av tiden med att forsoka komma pa vad jag har glomt.

6 1/2 timmar till deadline: Jag anlander till skolan. Trots att vi inte behover vara har forrens klockan 10 ar samtliga elever pa plats.

6 timmar till deadline: Den svartvita skrivaren lagger av. Alla far skriva ut pa farg istallet.

5 timmar till deadline: Fargskrivaren pallar inte trycket och lagger ocksa av. Folk springer till tryckeriet Kinko's och betalar dem for jobbet.

4 1/2 timmar till deadline: Kinko's skrivare lagger ocksa av. Folk borjar grata.

4 timmar till deadline: Jag haller fortfarande pa att forsoka skriva ut. Ligger ungefar 2 timmar efter.

3 timmar till deadline: Ater lunch, far ny energi och lyckas skara klart allt inom loppet av en timma. Yeehaa!

2 timmar till deadline: Rakar flytta over bloggen till nya portalen. I'm on fire!

1 timma till deadline: Har ett arbete som KAN lamnas in och fa G. Nu blir det finputs och att satsa pa MVG.

20 minuter till deadline: Sitter har och skriver av nagon anledning...

IDAG SLUTAR JAG SKOLAN!!!

Aaaaaaaaaaaaaaaaahhhh.
woah.

Sitter här och känner mig lite villrådig.

Imorgon slutar jag skolan.
För gott.
Aldrig mer Martin College.

Självklart är det fullt ös in sista sekund och jag har två deadlines imorgon. Smart som jag är bestämde jag mig för att inte sitta kvar i skolan så som normala människor gör, nejdå, jag skulle gå hem jag. Min plan var att sitta de där extra timmarna i hemmets tryggra vrå. Mat, Toalett, Joel och Säng nära till hands.

Väl hemma tittar jag mig omkring och undrar: är jag hjärndöd?
Jag har ingen skrivare. Jag har inte rätt program.
Jag har inte ens mitt arbete, för det lämnade jag kvar i skolan.

Slutsats: Jag har sjukt mycket att göra, men kan inte göra ett smack.

Jaha ja.. jag får väl... göra mig vacker istället. Ta en dusch, raka benen. Kanske till och med en ansiktsmask! Och sedan hela 8 timmars skönhetsömn, dagen innan examen. Märkligt. Mycket märkligt.

Känner mig lite Wild här. Känner mig lite Galen.
Känner att jag måste slänga upp en bild på dagens inköp.

I ett försök att göra det mesta av Sydney lyckades vi faktiskt få upp våra lata rumpor ur den sköna soffan någon gång strax efter ett idag. Då begav vi oss ut på promenad genom Sydney CBD och ladade slutligen i Royal Botanic Garden.

På grund av det fina vädret fullkomligt svämmade det över av glada turister som parkerat sig på gräsmattan. Det var med kluvet nöje vi såg att de hade olika mycket kläder på sig. Solen stålade och det var 20 grader, vi såg allt från dunjacka till topless. Tyvärr var det då en utslagen lönnfet manlig brittisk turist med bonnabränna det rörde sig om. Inte många rätt där.

Promenaden varade i några timmar och väl hemma kunde jag kontatera en rödlätt nyans i ansiktet. När man bränner sig på vintern då är det illa. Jag är smått nervös över hur min skandinaviska vackra hud kommer klara thailand...

Bjuder på en bild av Sydney Skyline med botaniska trädgården i förgruden:

På tisdag är det alltså dags för vår utställning. Det representerar slutet på min Grafisk Design kurs och är så nära vi kommer en examen eller ceremoni.

Lärarna har såklart ljugit ihop fina historier om hur företag kommer dit och anställer elever på fläcken, vilket bara är en massa bullshit. Egentligen kommer bara vänner och familj. Men trots detta är det ganska trevligt. Vi visar upp alla arbeten vi hunnit med, och tro mig, det är många. Jag är lite stolt faktiskt.

Och gissa vem som fick äran att göra postern?
Jag såklart :)

Hela 4 timmar fick jag på mig. Stort. Men det blev väl inte så illa pinkat trots allt?

I alla fall.. Tisdag = utställning = examen. Ni är alla hjärtligt välkomna!! :D

- Hej Hanna, varfor ar du sa trakig?
- Vafan?? Vadda trakig?!
- Ja. Ta inte illa upp nu men din blogg ar helt enkelt trist.
- Ah hall kaften. Jag har tva skoldagar kvar till examen.
- So? Bloggen fore skolarbete som man brukar saga.
- Kanke det, men jag har ett liv ocksa. Ni far ta det lugnt, det blir battre nasta vecka. Da har jag ingen skola, jag ska minsann ligga hemma och slappa hela dagarna! Moahaha.

Cool Bananas.

Folk som inte har några åsikter är tråkiga.
Folk som inte tar initiativ är tråkiga.
Folk som glömmer av vad det innebär att leva är extremt tråkiga.

Varför är alla så tråkiga?

Möter upp Diana och Priyanka på Park Street idag. De berättar att de har varit hos doktorn tillsammans.

Jag: Jasså? Tillsammans? Ska ni hålla handen eller?
Diana: Nej, Priyanka ska köpa ut bantningpiller till mig!!
Jag: Ööh? Köpa ut?
Diana: Ja, doktorn vägrar skriva ut dem till mig, jag är för smal.
Jag: Men du är ju smal! Du behöver inga piller.
Diana: Jo det behöver jag. Jag åt dem jämt förra året. Man blir helt hypad. Det är ball. Det är som lagligt speed. Dessutom går man ned 1 kilo i veckan av dem!!

Diana har redan tvingats avbryta kursen en gång på grund av bulimi, och erkänner glatt för mig hur hon fuskar sig till bantningspiller trots läkarens förbud. Hon åt ingenting på hela dagen igår.
När Priyanka kommer ut med receptet och det bara är på 15 mg tabletter får Diana spel.

"15 mg? 15 MG??? Vad ska jag göra dem dem? Det är som att kasta pengar i sjön! Ska jag betala 100 dollar för 15 milligrammare? Förut brukade jag ta minst 40 mg! Jag kommer inte känna någonting på de här. Och desutom går man bara ned 3 kilo per månad!!"

Hon är uppenbarligen sjuk.
Jag kan bara stå bredvid och titta på. Jag kan inte ta receptet och riva sönder det, trots att jag vill. Jag tar tag i henne och vädjar, snälla snälla ta dem inte. Du är smal. Bli inte sjuk.
Det spelar ingen roll.

Hon köper tabletterna. Bieffekterna så som hallucinationer, insomnia och grovt beroende spelar ingen roll. Jag ska ned till 48 kilo igen, säger hon.

Jag känner mig så hjälplös. Så maktlös. Vad ska jag göra?

Det var prov idag. Och inte vilket prov som helst. Typingtest. Vilket betyder att man måste skriva mer än 30 ord i minuter på dator med minst 98% rätt, annars får man inte godkänt. Och ja.. får man inte godkänt då får man inget diplom. Då har man kastat 80 000 i sjön. Hårda bud i Mellerud.

• Fattar faktiskt inte varför de gör en så stor grej av det hela. Visst fan kan ma bli en grafisk designer utan att skriva fort? Eller?

Vi har visserligen vetat om detta provet och kunnat göra det ända sedan september.. men det vore ju ingen match då! Neeejdå, klart man väntar till veckan innan examen. Jajemen. Så ska det va.

3 sekunder innan de startar tiden blir jag apnervös, händerna darrar så hårt att jag har svårt att träffa rätt tangent. Dessutom ska man ALDRIG försöka tänka på vilken tangent som sitter var, då blir det bara kaos i hjärnan. Allt det där sitter i något undermedvetet som smyger fram när det vill.

Därför var det med en högljudd suck av lycka jag såg resultatet på skärmen:
36.5 ord per minut.
98.4 % rätt.

JAAAAAAAAAAAAAA! Jag klarade det.

Jag måste bara dela med mig.
Fick just ett mail från en kär vän sedan många år. Hon är lätt den coolaste jag någonsin träffat. Det finns inget som kan få henne ur balans. Vilka äventyr hon än ger sig ut på klarar hon av dem med bravur.

Till exempel när hon 2006 gick cirkusskola i England. Väl antagen och framme i Bristol meddlar CSN att hon inte får några pengar. Alls. Nada. Ääääh inga problem, hon bor i övergivna hus och ansöker för stipendier istället. Asball.

Nu är hon ute på en asien-turné.
Så här skriver hon:

"hej vannen!
nu sitter jag i en bergsby i norra indien, det e dyrt men svalt! vart guld!
jag har tappat mitt resesallskap. han kom inte av taget.. sa nu e jag allena..
vet inte vart jag ska ta vagen nu, kanske nepal kanske aka hem genom pakistan osv..
men jag vet inget sakert."

Stencool. Chill out. Har tappat bort sitt resesällskap men.. Inga problem!
Don't worry be happy.
Där har vi livs levande wonderwoman.

Klockan är snart tolv.
Jag har just gått upp.

Det finns inte ett endaste spår av bakfylla, jag mår så underbart bra. Kroppen utvilad, stressen borta och själen lycklig. Snart ska jag äta min nya favoritfrulle: vitt te och frukt med vaniljsås. Känner nästan hur jag bröjar dreggla redan nu. Mums!

Jag har bara en läxa över helgen, och den kan bli riktigt rolig. Resten av tiden ska jag spendera med min bok eller på gymmet. Min panik har muterat ihop med hemlängtan och resultatet blev absolut frid. Jag är så nöjd över var jag är här och nu, jag är nöjd över framtiden och kan lugnt luta mig tillbaka och ha kul tills dess.

Kära vänner, vad jag försöker berätta:
Jag mår så jävla bra!

Joel är på casinot och vinner storkovan, så jag och Yvette drog fram filtarna, kurade ihop i soffan och satte på Jalla Jalla.

Efter alla kukpumpar, hundballar, bajsskämt, piskor, slagsmål och galna Libaneser känner jag att den Svenska kulturen verkligen gått fram.
Tack Josef Fares.