För att välkomna mamma drog vi på en temakväll hos min pole studio. Det var jentekveld med lap dance kurs och allmän spritförtäring. Mamma trivdes som fisken i vattnet och tyckte det var trevligt att se vad pole dance egentligen är.

Kvällen flöt på, cidern gick ned och humöret gick upp. Plötsligt var jag iklädd hotpants och skulle minsann visa alla "hur det egentligen går till". Jag gav både min mamma och resten av publiken en improviserad show, Amanda slet fram kameran och dokumenterade. Jag tänkte att jag kunde ju visa er så att ni inte tror jag bara hittar på.

Ber dessutom om ursäkt för kvalitén på fotografierna, men min kamera har gått sönder. Dessutom var det ju Amanda som stod för fotograferandet, vad kan man förvänta sig?

Kollegan försöker muntra upp mig med att påstå en likhet mellan mig och Shakira. Jag som smått avgudar marken hon går på blir givetvis genast på bättre humör, för att inte säga kaxig.

Nog fan är vi tvillingar trots allt.
My brother from another mother.

   

Fast nu blev det lite äckligt..
Isåfall hade det varit incest när vi gifter oss...

Få fredagar får man allt göra sig lite till, lägga på lite extra klumpar med maskara och kanske välja ett par stumpor utan hål. För att få upp stämningen lite, förbereda sig inför helgens kalabalik. Jag ärade dagen med att platta mitt annars bångstyriga hår.

Kollega: Du är så fin i lockigt hår Hanna!
Hanna: Jaha.. Tack. Fast nu har jag använt platttången.
Kollega: Just det.

Nu har det gått snart fem år sedan jag sträckte ut vingarna och flög ut boet. Om jag skulle lista alla positiva saker jag fått av det äventyret hamnar min nya relation till mamma och pappa på första plats. Helt plötsligt var det möjligt att umgås med dem som personer, inte i egenskap av förälder.

Helt plötsligt försvann det akuta behovet att alltid göra tvärtom och irritationen över triviala saker var som bortblåst. Nu kan jag äta middag med dem för sällskapets skull, ringa och prata när jag vill, åka på oväntade besök och bli varmt välkomnad. Det är helt enkelt greit.

Vad jag försöker säga med den här långa utläggningen är att idag kommer min mamma på besök.
Jag är glad över det.
Sedan så är jag glad att jag är glad över det.

Mental note to self:
När du ska sno mjölk från din kära kombo... (låna! Jag menar ju låna!!)
Lämna då inte mjölkpaketet framme på diskbänken. Och då helst inte i solljuset en hel dag.

Det krävs inte direkt en CSI för att tolka den sura mjölken.

Skäms Hanna.
Skäms!

Pratade just med min hyresvärd. Jag blinkade med mina allra längsta ögonfransar och frågade om jag kanske snälla söta kunde få borra lite hål i taket.

Hon tittar på mig och säger:
"Så länge det inte är till en stång.. hahahaha!"

Till det påståendet har jag två reaktioner:

1. Jävligt random kommentar att fälla när någon ska borra i taket.
2. Men det var ju precis det jag tänkte. Nu har jag alltså en stång, men ingenstans att sätta upp den.

Greit.

Jag har funderar lite på det här med ordet snäll. Det är antagligen svenskas mest använda adjektiv. Ordet används frikostigt angående barn, vänner, hundar, grannar och alla andra som man egentligen inte har en åsikt om. Jag skulle nämliga vilja påstå att ordet snäll är tidernas mest överskattade ord.

Som till exempel vissa människor fixa idé om att det skulle vara den ultimata komplimangen. Som om det vore ett mål i livet att sträva efter. "Jo men så länge de tycker jag är snäll.. då är det okej. Jag kan ta lite skit, äta lite bajs och kräla i stoftet om de bara kallar mig snääääll."

För min egen del vet jag inte ens om jag tycker det ligger något positivt i ordet. Snäll har på något sätt gått och blivit synonymt med mesig. En snäll människa är någon som låter sig bli trampad på, någon som alltid vill vara till lags. Snäll är ordet man tar till när man inte har något annat att säga.

Ingen av mina vänner är snälla. De är coola, roliga, charmiga, galna, lojala, spontana, fulla med integritet och humor. Och det, gott folk, det smäller mycket högre.

Efter 4 månader i Oslo börjar de norska orden sakta med säkert krypa in i mitt ordförråd. I början var det givetvis mest barnsliga ord, som bæsj och pule, men de visade sig inte vara fullt så användbara som jag trodde. Det är märkligt hur alla de andra orden egentligen har hoppat in i mitt huvud utan någon större ansträngning. Det är endast ett par ritkigt idiotiska ord som jag varit tvungen att sätta mig ned och slå in med våld (støpsel - stickkontakt, viskelær - suddgummi, skjøteledning - förlängninssladd).

Jag häpnar över vad min hjärna är kapabel till, men undrar fortfarande varför den väljer att vara så sporadisk i sin brilljans.

Nu har jag ställts inför ett nytt dilemma: Med detta nya ordförråd, ska jag då försöka mig på att använda det? I mitt fall blir det ju en skev blandning mellan Svenska och Norska som gäller, den så kallade Svorskan.

Här delar sig Norges befolkning i två delar.

• De som hatar den Svenska invandringen, tycker vi tar över jobben, vägrar förstå vad jag säger och starkt ifrågasätter intelligensen på andra sidan riksgränsen.
• De som ler brett, nyper mig i kinden och ber mig hålla kvar vid mina "Svenska rötter" för det är ju så koseligt.

Just nu har jag anammat en kompromiss. Med kunderna så svorskar jag järnet, ser det som en språklig utmaning och gör det antagligen svårare för dem att förstå mig. Och med de jag pratar med på daglig basis håller jag mig till Svenska, de har ju ändå vant sig vid mig och förstår alldels utmärkt. Att då försöka prata Norska skulle kännas lika konstigt som att börja prata Engelska. You get it? Skjønner ni? Fattaruu?

Jag har för tillfället slutat fungera normalt. I duschen stod jag som bäst och skrubbade mina små fossingar när jag gjorde den fruktansvärda upptäckten, på hälen sitter en liten, liten fotvårta! Hör ni vad jag säger? En fotvårta, som i VÅRTA.

På ett ben hoppar jag in till Amanda och skriker lite osammanhängande. Det dröjer inte länge innan hon skriker likadant. Amanda, som är hårdare än samtliga killar jag känner, flippar toalt och portar mig från hennes rum på evig tid. Då är det illa.

Jag känner paniken växa och funderar starkt på att gnaga av mig foten. Inga apotek öppna men likväl en äcklig vårta på foten. Letar huskurer som besatt, och han som söker skall finna!

• Såpa
• Potatis
• Nagellack
• Tjära
• Barfota promenader på asfalt
• Ricinolja
• Ättika
• Karlssons Klister
• Vänta i 2 år så bör den försvinna.

Desperat som jag är kasserar jag genast sista förslaget, och hoppar rakt på alla ovanstående. Jag plöjer igenom skafferiet och tager vad man haver. Resultatet bli att jag sitter med en fot först badad med såpa och masserad av potatis, sedan glaserad med nagellack. Som topping blir det lite klister och i morgon går jag barfota till jobbet. Om inte vårtan trillar av så gör nog foten det snart.

Tänkte bara passa på att önska alla mina läsare ett gott nytt kinesiskt nyår! Vi lämnar nu råttas år och går i i oxens år. Nu börjar en 15 dagar lång festival som enar inte bara ett helt land, utan alla kineser världen över. Dessutom stämmer även länder så som Taiwan, Mongoliet, Nepal, Vietnam, Singapore, Indonesien, Malaysia, Filipinerna, och Thailand in i firandet.



Jag fick just nyårshälsningar från Liu, min kinesiska vän som jag träffade i Australien. Jag måste erkänna att det högg lite i hjärtat att jag inte kunde åka och hälsa på henne så som vi tänkt. Men skam den som ger sig, jag ställer i siktet på nästa år och ser fram emot att vara i Kina och fira in Tigerns år. Mitt år.

Såg en annons ute på det stora internetet där de sökte efter en polde dancer för olika uppträdanden. Det var mer än min lilla hjärna klarade av på en gång och givetvis snurrade den på högvarv hela kvällen efteråt. Det gick inte att unvika tankar så som tänk om... what if... skulle jag...?



Jag vet att jag inte borde. Jag vet att någonstans i den här tankegången begår jag ett bott mot min etik. Jag vet att folk ser ned på det. Problemet är bara att jag inte vet var felet ligger.

Pole Dance är som bekant min största hobby. Något som inte bara tar ofantligt mycket tid, utan även syndigt stora summor pengar. Jag går på lektioner och sliter med betalningar för att fortsätta utmana mig själv. Jag dansar, hoppar och svingar utan publik med den enda tillfredställelsen att några newbies ibland tittar på i förundran.

Varför skulle jag inte få lov att göra det mot betalning?
Varför är det coolt när jag gör det ensam och fel framför publik?
Varför är det ett steg i prostitutionens riktning?
Vad är skillnaden mot ett annat jobb som dansare?
Är det för att jag kråmar mig mot en metallstång istället för en sexig spanjor?

Inte för att jag nödvändigtvis känner behovet av att göra det. Men trotsunge som jag är tycker jag inte om känslan av att inte få. Speciellt inte när anledningen verkar ligga i "Men vad ska folk tycka..."

En sak som man skulle kunna störa dig på här i Norge, är hur de är fullkomligt besatta av vilodagen. På söndagar ska man ta det lugnt, då får man aboslut inte jobba. På söndagar ska man sitta hemma och göra allt annat förutom att jobba.

Som en följd av detta så är precis allting stängt. Synd för dig som inte handlat middagsmat, synd för de som är godissugna. Extra synd mig och Amanda för vi har precis fått slut på toalettpapper...

Klockan tjugo i ett röjer grannarna fortfarande järnet. De har varit hänsysnfulla nog att sätta upp lappar med förvarning om den kommande 30-års festen, men de lövtunna väggarna får tålmodet att slitas snabbare än vanligt. Sängen vibrerar i takt med Red Hot Chili Peppers och jag tar på mig rollen som bitterfitta. Att klaga på varandras musik är tydligen något man gör i det här trapphuset. Jag har redan tagit emot tre liknande samtal själv.

Iförd mina bästa myskläder knackar jag på hos dem.
"Hej! Jag heter Hanna, jag är din granne. Tänkte sova lite och undrade om det gick att skruva ned volymen.. lite.. kanske bara.. lite?"
"På en skala.. när tio är det högsta du någonsin hört.. hur mycket skulle du säga att det låter?"
"Eh? Va?"
"Hur mycket låter det hos er? På en skala?"
"Tja... fem?"
"Okej. Vi försöker dra ned på en trea. Eller... eller istället för det. Kan inte ni komma ned och joina oss?"

Och det var hela historian hur det kommer sig att vi ska på fest hos grannarna nu.
tjillevippen!

Så kom dagen då jag har designat samtliga av mina IRL vänners bloggar. Eftersom jag nu jobbar med i stort sett samma sak hela dagarna är de inte sena att utnyttja kompetensen medan den fortfarande erbjuds gratis. Snart ä mutor i form av sprit och sex det enda som kan locka mig.

De ligger som bekant i länklistan, men för de lata kommer en liten genväg här:




Som ni ser är de alla gjorda efter samma mall. That's what I do.
"Vi jobbar efter ett mall-baserat system" förklarar jag för kunder hela dagarna.
Mall-baserade system utmanar kreativiteten. Så det så.

Det känns fortfarande ganska exotiskt att åka tunnelbana. Det för mina tankar vidare till underground, grunge, New York och Annatcooltkrafs. En samlingsplats för människor vars enda gemensamma nämnare är att de har samma resväg mot okända mål. Det finns de trötta, de arga, de blyga, de galna, och så givetvis De Som Hatar Sitt Jobb. I morse visade det sig vara föraren.

Mitt i rusningstrafik bestämmer han sig för att stanna de fullproppade vagnarna någonstnas mellan Tøyen och Grønland, precis i centrum alltså. Folk tittar sig omkring och undrar i smyg om vi kommer bli påkörda bakifrån nu? Så raspar det i högtalarna:

"Ja, ni som står i vagnen längst bak, gå bort från dörrarna. Jag får utslag på min panel här och kan inte köra vidare förrän ni flyttar på er. Och förresten, sparka lite på dörren också, den har strulat förut."

Zombiemänniskorna på tåget gör som de blir tillsagda med halvhjärtat intresse.

"Ja ni får ta i hårdare alltså. Jag kör inte förrän ni gör det. Annars måste jag gå bak och göra det, förstår ni hur lång tid det tar? Jag sitter längst fram, dörren är längst bak, och tåget är jättelångt. Skitlångt alltså. Ni som är stressade - hjälp till nu."

Här börjar folk skruva på sig oroligt, någon ställer sig upp och sparkar på dörren. Publiken stittar på honom med sådan intensitet att han till slut tappar modet och sätter sig igen. Och så sitter folk. Och väntar. Så sprakar högtalarna igen.

"Okej om ni vill ha det så. Nu går jag. Hejdå!"

Några minuter senare ser man en mycket arg liten man gå förbi i tunnelbanan. Han stampar och kliver, pustar och frustar. Han snubblar på spåren och når slutligen fram till dörren. Där tar han sats och sparkar sedan till dörren med all kraft han kunde uppbåda. Flera års ilska, irritation och frustration får slutligen sitt utlopp och han fortsätter sparka på dörren. Igen. Och igen. Sedan går han tillbaka. Högtalarna deklarerar:

"Det är något riktigt fel på den vagnen. Jag tänker koppla loss den. Ni kan ju gå in i den första vagnen. Jag inser att det är rusningstid och jävligt trångt, men ni kan ju knö. Störst först och så vidare. Lycka till. Hejdå."

Min kropp har bestämt sig för att nu mår jag bra. Vilket den så snällt meddelade med att tant Rosa kom på besök. Efter 6 månader av konstant gravididets-oro inser jag att det var rena himmelriket mot vad jag går igenom nu.

Hur kunde jag glömma det?
Hur kan man fungera normalt med en boll taggtråd i magen?
Hur i all världen ska man klara av en GI-diet med ett godissug så starkt att jag faktiskt slickade hissdörren i ren frustration?

När jag gick på IKEA blev jag så glad över den fina designen och de bra priserna att jag till min förtvivlan insåg att ögonen började tåras. Jag försökte spela cool och fick stanna framför skruv-avdelningen i tio minuter och återhämta mig från den massiva hormonattacken.

Jag inser att det säkert finns flera där ute som tycker det är lite äckligt med mens, och till er säger jag: Ni är inte ensamma. Jag tycker det är svinäckligt. Men jag mår bättre om jag får klaga för andra och nu är det här min blogg. Moaha!

I morgon: färg, lukt och konstistens. Privatliv no more.

Men jag har två bra anledningar:

1. Planering av World Domination v. 2.0
2. Jobb²

För att resa behövs pengar, och för pengar får jag jobba. Lyckligtvis har jag två jobb som slåss om mina svenska lemmar. Det, och inget annat, är anledningen till att jag har jobbat från klockan 8.00 till 21.00.

Eller jo.. kanske jag tycker det är kul också.
Faktiskt.

... är att den kommer direkt från verkligheten.
Inga hollywoodslut här inte.

Pluspoäng till mig själv som faktiskt gjorde det!
Minuspoäng till svaret.

Tack gode gud att vi inte jobbar ihop!

Idag idag idag idag idag idag.
Idag så gör jag det.
Idag bjuder jag ut honom.

Eller? Gör jag det?







Det återstår att se.
Vadslagning kan ju påbörjas i kommentarsfältet nedan.
Domen kommer ikväll.

Jag måste sluta svara "Jodå jag har gjort flera sidor" när de ringer och frågar hur det går med pole-hemsidan. Speciellt när sanningen ligger mer åt motsatt håll. Man skulle faktiskt kunna säga att jag är flera sidor minus och ligga närmare sanningen.

Men viktigast av allt är att när den lilla lögnen trillar ur munnen, så ska jag inte följa upp med:
"Vad sägs om ett möte i morgon?"

Det låter så enkelt men är så svårt.
Idag var tredje gången jag åkte dit.

En ny norsk splatterfilm har premiär i dagarna. Jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att se den eftersom det skulle innebära flera veckors förstörd sömn. Jag som blir skraj av Scary Movie vet bättre ä att försöke spela cool och kolla på läskiga filmer.



Men den här filmen blir jag faktiskt tveksam till. Kanske, kanske det är nåt att ha ändå?

Lyssna bara på storyn:
"En grupp ungdomar åker upp till en stuga i de norska bergen för att roa sig och åka snöskoter. Under andra världskriget använde dock de ockuperande nazisterna området till hemska företeelser... Snart börjar nazist-zombier vakna upp ur snön och attackera."

Men, vi har fortfarande det bästa kvar. Antagligen tidernas bästa tagline:

EIN! ZWEI! DIE!

Idag har jag fuskat massor med GI-dieten. De bjöd liksom på pizza på jobbet, och hemma låg det massa goda skumgodisar. Jag har definitivt brutit mot pakten och blir således skyldig Edvin en hel hundralapp. Men jag tycker att jag behöver den mer än honom. Jag har ju till exempel alla framtida straffavgifter att spara till. Så jag säger inget till honom. Lovar ni att göra samma?

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/20520/-njorun-?claim=jpk8e84d78h">Följ min blogg med bloglovin</a>

Min styrka är helt enkelt mer än jag klarar av.
Därför står jag här nu med ett tamt och ett vildvuxet ögonbryn, samt en pincett i två delar.

När jag tänker efter så hade det här inlägget lika gärna kunnat heta "dagens I-landsproblem"
Mina ögonbryn matchar inte varandra. Woooa.

GI is the shit.

I en värld full av åldersnoja är det lite trevligt med att finnarna går återbesök.
Som ett bevis på hur liten jag egentligen är.

Ett liv utan våg är ett bra liv.

Vi fick tillbaka TV:n idag efter två månader utan.
Jag har faktiskt inte ens saknat den.

I början av det här inlägget skrev jag på norska utan att ens inse det.

Trots att jag inte kunde bry mig mindre om Blondinbellas liv läser jag bloggen varje kväll.
Det är så skönt att varva ned med något som inte berör mig, alls.

Livet som webdesigner är ganska sweet.
Livet i allmänhet är rätt sweet just nu.

Klart slut.
Over and out.

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, vilket är själva grundkärnan i livet. Man vet aldrig, aldrig vad som kommer. Du får gärna planera, drömma och hoppas men i slutändan är det slumpen som har det sista ordet. Eller Gud om ni så vill. Vad jag försöker komma fram till med allt det här filsofiska snacket är att livet just tagit en oväntad sväng.

När demens-Amanda meddelade att hon inte kunde följa med på bartenderkursen på grund av ett bortglömt bröllop, kom det sig så att jag valde att åka tillsammans med någon annan. En av mina läsare närmare bestämt. Vi har läst varandras bloggar ett tag och jag gillar tjejen skarpt. Dessutom - vilket sätt är bättre att lära känna varandra än tre dyngraka veckor på Mallorca.

Jag glädjer mig.
Bloggar är fan bra.

I ett försök att skydda mig från den bitande norska kylan dyker jag upp på jobbet iklädd min hood-tröja. Den är stor, den är tjock, den är varm. Jag riktigt myser in mig i tröjan, jag upphör att existera och blir ett med den. Så kommer chefen och vill ha en enskild möte.

Väl på mötet undrar han lite försynt om jag fryser. Jag nickar så att huvudet nästan trillar av, OM jag fryser! Det är så kallt att man kan skära glas med mina bröstvårtor. Sedan påpekar han så fint att vi har en dresscode här på jobbet och ingen av de tröjorna jag haft på mig de senaste dagarna passar in i den. Har jag möjligtvis några andra tjocka tröjor att välja istället?

Men, ser ni, det har jag inte. Efter ett år i Australien, sommar i Sverige och en höst i en bastu/lampbutik så har jag helt enkelt aldrig behövt införskaffa några. De gamla gick hädan för att aldrig bytas ut. Jag lever ett liv utan tjocka tröjor.

"Jaha, jag försår" nickar Chefen.
"Cubus och H&M har ju billiga tröjor. Jag skulle föreslå att du besöker dem idag"

Jag har blivit tvångs-kommederad till shopping.
O grymma öde.

Jag vet inte vilka av er som kommer ihåg min vän Priyanka från skolan i Australien. Strax innan jag åkte bjöd hon in mig till sitt bröllop och jag blev eld och lågor.

Nu har den officiella inbjudan kommit =)

Den 17 december 2009 ska jag på ett buddistiskt indisk/singalesiskt bröllop i Sri Lanka. Jag glädjer mig väldigt och ser fram emot en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Samtidigt känner jag hur det riktigt kliar i benen av reslusta. Det är tveksamt om jag kommer raka vägen hem efter det. Väldigt tveksamt.

Jag hade aldrig platsat som bulimiker.

Det är ju så ohyggligt vidrigt att spy... smaken, lukten, känslan av att magen vänder sig ut och in. Det är väldigt oglamouröst att hänga där på toalettstolen och kräkas tills kallsvetten rinner.

Detta, och inget annat, är anledningen till jag jag spenderat hela dagen illamånde hellre än att spy. Jag vet att det antagligen kommer hjälpa, men kan liksom inte förmå mig att göra det.

Jag och Edvin har i hälsans och smalhetens tecken ingått en mycket sofistikerad GI-pakt. Vilken helt enkelt går ut på att den som bryter mot dieten måste straffas. Jag föreslog smisk med ett björkris alternativt streaking på karl johann som straff, edvin var dock något tveksam och föreslog en bestraffning a la moderna Sverige - pengar.

Jag grymtade lite missförnöjt och påpekade att jag konstant har ont om pengar, det måste vara en summa man faktiskt KAN betala (som alla vet kommer jag ju bryta mot reglerna. Varför gå emot sin naturliga instinkt liksom?) när Edvin å andra sidan ville ha ett straff som kändes ordentligt.

Återigen lade jag fram björkriset som förslag med det röstades ned.

Istället kom vi fram till att om jag bryter mot reglerna får jag betala 100 kronor, men om han bryter mot reglerna får han betala 500 kronor.

Jag är på det hela ganska nöjd med den dealen!

Idag är antagligen min absoluta favorit. Det är en dag som smäller högre än nyår, bättre än julafton och skönare än en solig sommardag. Det bästa är att den dessutom kommer en gång i månaden. Mina damer och herrar, vi snackar löning.

Varje gång jag loggar in på banken och ser alla fina pengar som jag samlat ihop genom hårt slit och engagemang pirrar det i magen. Det är pengar till bara mig, mig och mig som jag förtjänat. Det är pengar jag kan glädjas över utan dåligt samvete eller att stå i skuld till någon.

Dessutom, underbaraste underbara morgon, finner jag inte en, utan fyra tusenlappar mer än jag trodde på lönespecifikationen. Jag som älskar överraskningar!

Den som inte tror att lycka går att köpa för pengar, har aldrig varit utan.

Det betyder väl att våren är på väg? Va? Eller?

Aftonbladet publicerar en artikel om Stora Boken Om Fula Ord, där författaren sägs ha skrivit ned över 1800 olika ord för kuk. Jag häpnar. Vilken uppfinningsrikedom! Vilken ordkunskap! Det är inte utan att man bli nyfiken. Den oundvikkliga frågan är givetvis: Vilka är orden?

Hjälp mig i den barnsliga leken att fylla på listan:

1. Penis
2. Kuk
3. Balle
4. Pitt
5. Snopp
6. Snorre
7. Snok
8. Korv
9. Köttbatong
10. Task
11. Petter Nicklas
12. Enögda ormen
13. Pick
14. Lem
15. Dolme

Jag är lite otrogen mot min chef, med mitt gamla jobb. Trots att jag egentligen inte behöver så kommer jag in då och då för lite extra-arbete. Jag antar att det finns en liten del i mig som saknar kundkontaken, som stundtals kunde vara helt vild. Som idag.

Gullig Gammal Gubbe: Jaha du min kära, varifrån i Sverige kommer du då?
Hanna: Åh en liten stad, du har antagligen inte hört talas om den. Alingsås.
Gullig Gammal Gubbe: Jo men det har jag minsann! Jag har en vän som pratar mycket om Alingsås. Du kanske känner honom? Evert heter han.
Hanna: Eum. Jaha. Neeeej jag vet inte om jag känner någon Evert.
Gullig Gammal Gubbe: Jo men visst. Evert. Taube. Evert Taube.
Hanna: Jaha, jooo.. vi är ju bundisar. Litegran.
Gullig Gammal Gubbe: [Börjar sjunga högt i affären]
 "Min vän, den glade bagarn uti San Remo stad,
ja, om ni kände honom, ni skulle strax bli glad.
Han sjunger framför ugnen sin glada ritornell
så stolt som om han vore en löjtnan John Forsell.
Den glade bagarn bakar det bästa bröd som fås,
det bakas inte bättre ej ens i Alingsåååååååås!! "

Att jag har cirka 133 extramammor där ute. Att det alltid finns någon som uppfostrar, stöttar, smiskar, älskar, undervisar, eller bryr sig. Eller ger mig en verbal örfil och meddelar att nu får jag allt skärpa mig, haha.

Puss på er!

Kom just på att jag i år kommer fira alla hjärtans dag ensam.
Det är första gången på sju år.

Det är 39 dagar kvar till årest mest komersiella romantiktvång och jag har redan ångest.
Skjut mig!

Båda kommer från den ytterst oplanerade yogalektionen. Den överraskande långa, facinerande, spontana och trivsamma yogalektionen. Även samma yogalektion som jag gick ned i split på grund av fotsvett.

"Ja och nu ska alla stå på huvudet. Det kan ni väl?"
Tänk det kunde jag!

"Andas in, luta dig fram, och slappna av... i underliveeeeeet."
Knipövningarnas motpol?

Innan jag började på mitt nya jobb hade Amanda ett allvarligt snack med mig. Hon motade liksom in mig i ett hörn och smiskade mig verbalt med förmaningar om att inte inleda en romans på jobbet. Om det är någon som vet hur illa det kan gå, så är det jag! Jag skrattde rått och frågade om hon verkligen trodde jag var så dum att jag skulle göra om samma misstag två gånger? Utan att svara lämnade hon mig ensam att begrunda mitt uttalande.

Så idag tittar arbetskamraterna på mig finurligt och frågar den oundvikliga frågan:
"Jaa du Hanna.. har du noen kjæreste?"

När jag skakar på huvudet flinar de finurligt och utbrister:
"Haha ja det är så det brukar låta... men det är många singlar som jobbar här. Speciellt i din ålder. Vi har sett otaliga par bli till under årens lopp!"

Jag rodnar, grimaserar och mumlar att jag får allt akta mig.
Det får jag verkligen.

Hurra för mig, och alla de 33672 andra Svenskarna som heter Hanna. Tänka sig att vi har en alldeles egen dag. Grattis också till alla Hannele som finns där ute. Det är ett sjukt snyggt namn tycker jag. Jag tror jag ska byta någon gång, nästa gång jag flyttar utomlands kanske. Det är så frukansvärt enkelt att byta namn egentligen. Bara hälsa med det du vill heta så kommer folk aldrig tänka på dig som något annat.

Jag kände en tjej som gjorde det. Hon presenterade sig som Alicia och först när vi flyttade ihop fick jag reda på att hon egentligen hette Hanna. Det kom fram när hennes pojkvän ringde och sökte en Hanna, och inte menade mig. Lustig historia det där. Och än idag tänker jag på henne som Alicia.

Nog med svamel, mera mat.
Edvin har lyckats övertala mig så nu blir det ost och skinka med GI-metoden. Spännande det där.

Efter månader med att skupelfritt surfat gratis på grannens trådlösa nätverk, ser vi att den helt plötsligt bytt namn.

"Nei, du får ikke snylte nett!" står det, och skyddas numer att ett ytterst svårintagligt lösenord. Så var de glada dagarna över och vi finner oss i en plötsligt internetbrist.

Är det inte märkligt hur vissa saker inte betyder något när det kommer från främlingar, medan andra sakar bara betyder något om det kommer från okända?

Perfektion vore om man kunde lägga alla dåliga repliker i den första kategorin, och de underbara i den andra. Märkligt att det inte alltid fungerar så.




Och ja.. allt gick bra på jobbet :)

Nio timmar kvar tills jag börjar nya jobbet och nerverna är utanpå kan jag meddela. Tänk om jag på något sätt missuppfattat allt och inte alls har ett jobb där? Tänk om jag har ett jobb, men är deras städerska? Tänk om jag försover mig? Eller vantrivs? Vad händer om de ogillar mig och kastar ägg? Tänk om jag glömmer att ta på mig byxorna?

Så mycket som avgörs i morgon. Jag kommer träffa nissarna jag skall umgås med 8 timmar om dagen, varje dag, hela nästa år. Det är nästan om ett äktenskap med 20 personer. Jag ska dessutom få genomgång i mina exakta arbetsuppgifter och försöka bevisa att jag faktiskt kan det här. Och hela tiden är jag rädd att de ska genomskåda mig och inse att jag lovat så mycket men levererar mindre.

Jag undrar om det blir någon sömn i natt.

2009 inleddes på bästa sätt. Jag satt tillsammans med folk jag verkligen tycker om, två av mina äldsta och bästa vänner. Vi träffas inte så ofta men det spelar ingen roll, tid och avstånd tappar sin betydelse efter ett tag. När vi träffas kan jag vara mig själv, och viktigast av allt: Jag tycker om den jag blir tillsammans med dem. Det är stort.

När tolvslaget närmade sig skrev vi listor på vad året fört med sig, vad vi uträttat under 2008, och vad vi hoppas ska ske under 2009. Det var så inspirerande att höra vad de skrivit, och riktigt roligt att sätta upp mål och drömmar för det kommande året. Jag kan göra precis vad som helst, det enda som hindrar mig är fantasin.

I slutändan såg listan ut ungefär såhär:

• Nytt jobb
• Ny lägenhet - tillsammans med Amanda!
• Bartenderkurs på Mallorca
• Fortsätta träningsschemat
• Stressa ned
• Bli trygg i att vara själv
• Umgås bara med folk jag gillar
• Bjuda in släkt och vänner till Oslo
• Spara pengar, få en buffert och säkerhet
• Installera en pole dance stång
• Prata mindre om mig själv, lyssna mer på andra
• Vara tacksam för det jag har
• Åka på ett, ännu okänt, äventyr