Något stort har hänt.
Idag firar vi en hel vecka utan ångest.

Ett obefintligt steg för mänskligheten,
men jäklar vad stort det är för mig!

Har suttit och scannat fotokopior i flera timmar nu, eftersom jag ville rädda vad som räddas kan av mina gamla gymnasietprojekt. Det är ett drygt arbete, men resultatet blir ju att mina arbeten är sparade för all framtid! Långt borta från luftfuktighet, solljus och kladdiga fingrar.

I all min godhet delar jag givetvis med mig på några highlights.

Kan ju vara kul kuriosa att allting här är gjort manuellt:
Jag har manuellt skruvat upp film på rullar, för att sedan manuellt ladda kameran.
Manuell fotografi med manuell fokus, och sedan helt manuell framkallning med alla livsfarliga vätskor ni kan tänka er! Givetvis manuell kopiering, med manuellt fix och tork.

Såg i morse att tidigare nämnda kund även hade skickat ett mail till mig.



Och här blir jag lite facinerad...

Är det så att han faktiskt bjuder ut mig på en date här?
Vad exakt tänker han ska hända?
Eller är det jag som övertolkar signaler nu, kanske han faktiskt bara försöker vara trevlig mot mig, så som jag var trevlig mot honom?

I ren nyfikenhet vill jag bara tacka ja tills hans friend request på Facebook och se vart det tar vägen. Vore det omoraliskt?

Kanske jag gick för långt?
Kanske jag var för trevlig?
Vad gör jag nu?

För er som minns detta inlägget, om den sura kunden jag lyckades vinna över...




Nu vill han lägga till mig på facebook?!

Jag har mina små ställen.
Mina frizoner.
Mina platser där ingen ångest någonsin är välkommen.

Duschen. Där finns bara värme och njutning, inget annat. Om jag mår dåligt kan jag alltid duscha av mig det, det rinner ned i avloppet tillsammans med bubblor och tvålrester.

Fönstret. Uppkrupen i fönstersmygen har jag full utsikt på vad som förgår utanför. Elementet står på högsta värme och värmer mig ända in till märgen. Jag gömmer mig bakom gardinerna i min egen lilla värld, det enda som tränger in är musiken.

Sängen. Under täcket kan inget ont ta mig. Aldrig någonsin.

Kollegans veranda. Armar tätt omkring min kropp, en filt och en stjärnklar himmel. Många helger har passerat på det viset.

Mina mobilräkningar har i det senaste varit helt skamligt höga. I början hittade jag på ursäkter å Tele2:s vägnar... jag var ju på Mallorca, jag ringde mycket när jag var i Sverige, jag har skickat många MMS, jag har surfat på webben... men så gick jag tom på ursäkter och de monstruösa räkningarna fortsatte strömma in.

Har meckat länge med att få samtalsspecifikation och när jag idag öppnade den kände jag ilskan bubbla upp. Här blev jag kund hos Tele2 för deras låga priser till Sverige, och får reda på att de höjt priset med 200% en månad efter att jag bytte till dem.

En milt sagt irriterad Hanna ringer supporten och förklarar hur jag känner - noll respons. Jag försöker igen, väl medveten om att man kommer längst med att vara hygglig - noll respons. Jag tänker på hur jag själv vill bli bemött av mina kunder och förklarar noga att jag känner mig lurad - noll respons.

Då blir jag überbitchen och ber om att bli kopplad till överordnade.

Telefonröst: Ja priserna för det abonnemanget var alldeles för gunstliga, vi var tvungen att ändra dem i maj.
Hanna: Men det är ju ingen som har berättat för mig?
Telefonröst: Det gick ut ett brev i posten till alla kunder med det abonnemanget.
Hanna: Det har jag ju inte fått något! Ni hade ju fel adress registrerad i era system.
Telefonröst: Ja hade du ringt in och ändrat så hade ju fått besked
Hanna: Jag ändrade i folkeregistret, det borde vara mer än nog! Och vad är det för stil att vara en firma som livnär sig på kommunikation och inte ens kan skicka ut ett mail till sina kunder?
Jag använder mig av autogiro just för att slippa all pappershantering, och så väljer ni att lita på det minst kostnadseffektiva och mest slumpmässiga kommunikationsmedoden som finns!? Och att skicka ut ett sms till alla kunder med information om detta, hade det varit för svårt för en telecomgigant som er?
Detta är dåligt gjort. Jag känner mig lurad. Detta är dålig kunduppföljning.
Telefonröst: Ja vi kan ju byta abonnemang för dig.
Hanna: Det är inte nog.
Telefonröst: Vad vill du ha då?
Hanna: Jag vill inte betala detta. Jag hade aldrig ringt så mycket om jag visste om att priset ändrats.
Telefonröst: Tjaaaa...
Hanna: Yes?
Telefonröst: Jag kan ju halvera denna räkningen?
Hanna: Ja det duger. Det är en fin goodwill-gest.

Se och lär folkens! Se och lär!
Man ska givetvis vara trevlig mot stackarna på andra sidan, men stå på era rättigheter. Alla seriösa mellanstora-stora bedrifter har en reklamationsavdelning. De har den JUST för sådana tillfällen. Utnyttja det för Guds skull.

Hamnade på helt fel fot med en kund för dryga månaden sedan. Av olika anledningar blev han fly förbannad, och gjorde mitt liv ganska surt under ett par dagar. Han skällde, hotade och förolämpade, och jag gjorde mitt allra bästa för att bemöta honom professionellt.

Alla dumma kommentarer fick lämpligt svar.
Alla krav bemöttes.
Alla förolämpningar ignorerades.
Alltid försöka le när jag ringer upp.
Alltid ett "ha det bra" när vi lade på.

Jäklar i min låda vad det var svårt, men här kämpade jag verkligen. Och under en månad har vårat förhållande gradvis förändrats till det bättre, tills det att han idag lägger kommentaren:

"Vet du Hanna, jag tycker om dig mer och mer för varje gång vi pratar. Nu har jag lärt mig att lita på din kompetens."

Trägen vinner!

Kom efter ett långt samtal med läkaren fram till att jag antagligen lider av panikångestattacker. Det trodde jag aldrig, aldrig skulle bli ett ord jag använde om mig själv.

Men det känns bra, att ha ett namn på det.
Det blir mindre diffust, lite mer hanterligt.

Allt som har ett namn, finns på riktigt.
Allt som har ett namn, har en lösning.

Sitter på jobbet och re-designar en folder åt jobbet, men inspirationen vill liksom inte riktigt komma. Jag lyssnar på brottsligt hög musik, springer runt i cirklar, tittar på skärmen nära, långt bort, från sidan, med bara en ögat, med andra ögat, men inget verkar funka.

Att komma på en en nytt brilliant design såhär en söndagseftermiddag visar sig vara lite av en utmaning. Jag plockar in det tunga artilleriet med flera flaskor iskall Coca Cola, men förgäves. Hjärnan blir bara inlindad i sockervadd.

Så föds en av de kanske mest tvivelaktiga idéerna på länge: snusa! Det måste vara svaret på allt. Jag tror nog jag ska testa det här med att snusa lite. Är lite av vad folket skulle kalla en oskuld på detta området men vafan, någon gång måste ju vara den första.

Såhär mår jag just nu: wiie wiie wiie wiie woo woo woo woo woo woop woop woop wooop wooop wawa wawa wawa wawa yoooohooo.

När Amanda flyttade ut försvann inte bara min bästa vän.
Jag fick även säga adjö till TV:n som flyttade med henne.



Funderade ett tag på att skaffa en ny, en stor, en vacker TV som skulle ersätta tomrummet. Men kom fram till att njäh, det orkar jag inte. Pengar har jag ju aldrig, och vad ska jag egentligen med en tv till? Det finns ju ytterst få program som faktiskt är värda den tiden och energin.

Så började mitt nya liv som Frigjord Från Televisionen. Och två månader senare kan jag konstatera att det var det bästa jag gjort. Nu har jag ju så mycket tid över! Så fantastiskt mycket man kan hitta på förutom att glo på Americas Funniest Homevideos!

Här följer lite exempel för den fantasi-svaga:

• Ligga i sängen och titta på taket
• Måla
• Läsa den där boken
• Spendera timmar i bastun
• Strunta i att tvätta
• Fotografera
• Skriva strunt på bloggen
• Gå omkring och INTE ha ångest
• Äta Lindt mörk choklad med mintsmak
• Lura med folk till gymmet
• Titta på folk på gatan
• Ligga i sängen och blunda
• Hoppa i soffan
• Gå på bio
• Ligga i sängen tillsammans med någon
• Dricka te

Och där har ni väl ganska så exakt mitt liv de senaste veckorna.

Tänkte bara meddela omvärlden att Kollegor är bra.
Och då tänker jag väl kanske lite mer på en speciell Kollega.

För ja, still going strong.
Funkar tydligen svinbra det här med att inte vara ihop.

Jag har ju mått lite, en aningens, en gnutta dåligt den senaste tiden.
Vet inte, om någon här i bloggen fick med sig det? Inte? Jo? Lite? En gnutta?
(haha här måste jag skratta ett ögonblick över hur fantastiskt kul det låter när man säger gnutta 7 gånger snabbt efter varandra...)

Detta är tydligen något som inte bara får mig att må dåligt på fritiden, det sabbar även motivationen för jobbet. Ganska stenhårt. Denna månaden har jag levererat de sämsta siffrorna någonsin, och jag visste att det bara var en tidfråga innan chefen skulle ta "det privata samtalet".

Idag var dagen. Nu var det dags.

I en timma diskuterar vi fram och tillbaka, varför har jag hamnat där jag är? Vad har hänt? Jag slänger fram teorier, hypoteser, salgsstrategier, och allt annat jag har tänkt över. Så lutar hon sig fram, ser på mig, och frågar:

"Men hur mår du annars Hanna? Har det hänt något privat?"

Här tvekar jag. Är generellt väldigt emot att använda personliga ursäker i jobbsammanhang. Kanske speglar det en önskan om att kunna koppla isär de två världarna, något som jag uppenbarligen inte är lika flink på som jag vill vara. Jag drar på svaret, men släpper tillslut ut en kommentar om att jag slitit lite den senaste tiden. Att jag av någon anledning haft all denna ångest.

Mer tänker jag inte utveckla. Här tänker jag sluta prata om det. Men det spelar ingen roll, det är för sent, muren är nede. Och tårarna kommer. Innombord bönfaller jag, snälla, snälla inte nu. Ni kan komma senare, kanske ikväll, vi han ha en hel ångestfest med gråtkalas, men snälla inte nu! Men det spelade ju ingen roll. Jag hade redan förlorat.

Hur många här har gråtit på jobbet? Framför chefen?

Ni vet hur jag kände mig.

Kyrkomøtet röstade idag igenom beslutet att även homosexuella får vigas i kyrkan.
Heja svenska kyrkan. Heja HBT världen. Heja oss.

Idium går alldeles strålande nuförtiden och vi behöver faktiskt expandera vår designavdelning. Idag gick annonsen ut på Norges hetaste annonsmarknad: finn.no

Detta är chansen!
Visst vill du jobba bredvid mig?
Visst vill du sitta så nära att du kan känna min doft, smeka min fot, och ha hemliga möten utanför toaletten?
Eller är du kanske bara lite intresserad av design och tycker Oslo verkar ballt?

Läs annonsen här

Ibland tänker jag så mycket på saker jag ska göra,
att jag är helt matt när det väl är dags.

Då slutar det med att jag helt enkelt inte orkar ta tag i något.

Men vet ni?
Det är okej.
Idag, är det okej.

En av anledningarna till mitt Sverigebesök var en uppföljning på några cellförändringar.
Vet inte hur många som minns det men i Australien var det en otroligt korkad läkare som lät meddela att jag skulle få cancer.

Vilket är ganska så taskigt att säga.
För det stämmer inte alls.
Väl i Sverige så visar det sig att cellförändringarna var helt ofaliga.

Och nu, två år efter att första beskedet kom så visade det sig att det inte bara var ofarliga. De var helt borta. Min kropp hade självläkt!

Förstår ni hur ball min kropp är? Hur cool den är? Hur absolut jävla bäst den är som på egen hand klarar av att ta hand om detta? Och varför har jag ALDRIG hört om detta förut, att kroppen själv kan ta hand om cellförändringar?

Nu ska jag belöna min kropp.
Jag ska gosa med den, beundra den, älska den.

Gårdagen bjöd på lite motstånd när det kom till transporten. På väg hem till Svea Rike resulterar några missförstånd i en mycket försenad och ensam Hanna ståendes på centralstationen i Göteborg.

Besviken och med bröstet fullt av hemlängtan känner jag tårarna är på väg. De fullkomligt bränner bakom ögonlocken. Inser hur fullkomligt kass jag blivit på att hantera motgångar. Och här får jag svårt att andas. Igen. Och känner paniken, igen.

Sitter på tåget och slåss mot känslan av att fullkomligt ge efter, att bryta ihop och tycka synd om mig själv. Eller... eller så kan jag kämpa emot, lära mig hantera detta, och bli den personen jag vill vara. Jag kan vända min svaghet till min styrka. Jag Kan Bli Bätte.

Våga inte komma! Ryter jag mot tårarna. Håll er där ni är!
Och så vann jag över ångesten.

Nu har jag tröttnat på att må så här.
Nu orkar jag inte få ångest över riktiga småsaker.

Det är påfrestande för både mig och alla i min omgivning, det är demotiverande, energikrävande, genant och framförallt under min värdighet.


Tänker på hur Sketis skrev:

Rymde ifrån allt och stack till Sverige.
Hamnade på något sätt i Joels kök och kunde snacka med någon som känner mig.

Så tittar jag upp och säger:

"Jag är glad att ha kvar dig i mitt liv. Och jag är glad att du gjorde slut med mig när du gjorde det. Det var rätt gjort för våran tid var förbi, men så slapp vi bli ovänner. Tack."

Hej kära blogg.
Jag ser ett mönster. På lördagar mår jag som sämst.

Just nu. Mår jag som sämst.

Hade en underbar fredag, underbar kväll, fantastisk natt, gosig morgon och så fort lördagen startade fullkomligt kreverade jag i min egen ångest. Supertöntiga grejer fick mig att börja grina hos Kollegan. Första gången.

Jag stod på golvet med tårarna rinnande och ångest som osade ur varje por.

Förlåt, förlåt, förlåt skrek jag.
Förlåt för vad Hanna?
Jag vet inte. Förlåt för att jag är så dum. Förlåt för att jag förstör. Förlåt för att jag pajar en underbar helg med min egen totalt idiotiska ångest över helt fantastiskt idiotiska saker. Förlåt för att jag beter mig som en drama queen. Förlåt för att jag inte kan sluta. Förlåt för att jag inte orkar.

Hade en sådan bisarr upplevelse i morse!

Snoozade en gång för mycket och fick rusa iväg utan frukost. Tar givetvis detta som ett tillfälle att skapa lite vardagslyx och tar siktet mot Waynes Coffee. Det är ju trots allt fredag.

På dörren hänger det stora plakat om "Frukost-tilbud! Kaffe og rundstycke, kun 35 kr!" vilket passar mig alldeles perfekt. Förutom en enda liten, mini-detalj. Jag dricker ju inte kaffe.

"Går det att byta ut kaffen i frukosterbjudandet mot en te?" undrar jag.
"Javisst" får jag som svar.

Så surrar det, puffar, låter, brummar och alldeles strax står hon och slår in på kassan.

Bruttan: Ja det blir 55 kronor tack!
Jag: 55 kronor? Men på dörren står det 35 kronor?
Bruttan: Mmm, det blir en extra kostnad för att byta mot te
Jag: 20 kronor extra?
Bruttan: Ja
Jag: För att byta en kaffe mot en te?
Bruttan: Ja
Jag: Ja det kan det lika gärna vara
Bruttan: Va?
Jag: Då vill jag inte ha den. Helt sjukt att ni tar 20 kronor mer för en tepåse än colombianska kaffebönor. Synnerligen oflexibelt. Där tappade ni en kund. Hejdå!

Och så gick jag.

Ja. Detta blir en bra dag!
Lönningen på plats med fet bonus till och med. Nu ska jag aldrig vara fattig igen!

Firar med att bjuda Kollegan på fancy restaurang, så jag kommer väl antagligen vara fattig redan innan kvällens slut. Men känslan att vara on top of the world gör det så värt det.

Vem sa att man inte kan köpa lycka?
För mig fungerar det alldeles utmärkt just nu.

Idag är det torsdag.
Idag är det Lönning!

På en dag som idag är det inte lov med sura miner.

Idag ska jag vara glad!

low low low
orkar inte.

nej

orkar inte.

***


Tror jag är rädd?


***

mammor är bra

Så skönt att läsa era kommentarer som är fulla av medkänsla och uppmuntran. Kontentan i det hela verkar vara "man mår dåligt ibland. Så är det. gråt ut, lev med det, bli glad igen" och det inger mer tröst än jag trodde.

Ni menar alltså att det är NORMALT att må såhär?
Jag är inte lika missplacerad som jag känner mig?
Jag är inte helt störd i huvudet som går runt och har rå-ångest utan anledning?

Är det okej att bara gå runt och må dåligt?
Eller måste jag hinna kärnan, bota den, boda aids när jag ändå håller på, mäkla fred i mellanösten, bli lycklig, glad, vältränad och smal?

Fredagen började på sitt alla bästaste vis. Underbara fredagsfeeling och denna gången varvad till max, eftersom att kvällen bjöd på 8-rätters med jobbet, fri bar och allmän klapp-på-ryggen-fy-fan-vad-vi-är-bra!

Fyllekajan Hanna snubblar hemmåt kl ett på natten med hatten på sné och nedsjunken i djupa grubblerier. Så dyker det upp en jobbig tanke, som sätter sig, kliar, skaver, gör ont. Den vill inte gå bort.

Onda, onda, tanke skick härifrån säger jag och dyker ned i min underbara säng. Drömmer kaos och vaknar upp 12 timmar senare, fortfarande med en mörk skugga över mig. Den drar mig nedåt i en negativ spiral som bara eskalerar, snurrar, får mig att må illa.

Plötsligt är allt i världen av ondo och jag sitter i min säng, gråter, skakar och känner ångesten krypa under huden. Den är så påtalig, så där, jag kliar på armarna men den vill intå gå bort, det blir bara värre, och jag vet inte hur jag ska få denna hemska känslan UT UR MIN KROPP!

Jag går inte ut ur mitt rum på lördagen. Jag låser in mig och blir fullkomligt besatt av min ångest. Har ingen aning om hur världen plötsligt kunde bli så svart, men plötsligt fanns det ingenting kvar i mitt liv att glädjas åt. Enda studen som jag mår bättre är när jag kan gråta, då finns det ett utlopp.

Så kommer kvällen och kroppen orkar inte mer, den ger mig tillflykt till drömmarnas land där allt handlar om att resa bort, bort, hysteriskt långt bort för alltid. Innan jag slår upp ögonen ber jag till Gud, snälla säg att det är borta. Att det försvann lika plötsligt som det kom.

Men jag kan fortfarande inte andas.

För idag firar jag och Norge ett år tillsammans!

Det är exakt ett år sedan jag satte mig på bussen och emigrerade till Norge, med fjärilar i magen och ingen som helst aning om vad som komma skall. Läser inlägget jag gjorde på den dagen och blir lite sentimental. Känn min inspiration, min glädje, min naivitet!

"Nu när jag inte bor någonstans äger jag inte heller en enda nyckel. Dessutom är hela mitt liv nedpackat i några få lådor och att se dem ger mig en underlig kick. Ju färre saker i ögo, desto friare blir jag. Vilken berusande tanke, jag är helt fri och kan göra vad som helst, vad jag än vill.

Det rinner luffarblod i mina ådror!
Rotlös, rastlös och nyfiken."