[[ Njorun ]]

Jag gjorde misstaget att gå genom city på vägen hem.
Herre jisses vad kaos det var. Har aldrig sett så mycket folk.



Jag kunde inte ta det till mig, vad gör alla här? Vad vill dem? Vad ska de göra, vad ska de se? Tusen och åter tiotusen människor flödade längs med gatan, folk sjöng, skrek, bar på plakat, knuffades och trängdes. Tillsammans med dem blandade sig lika många vakter, poliser, och säkert hela nationella säkerhetstyrkan från tre olika land. Det var faktiskt nära att jag inte kom hem när en hel kedja med poliser motade bort allt folk.

Utanför jobbet stod det tio vita pansarbilar. Ni vet, sådana som finns i krigsfilmer! Krigsfilms-bilar - utanför jobbet!
Trupper med polishästar travade runt. Polisbilar står ÖVERALLT. Brandkåren likaså och det förstår jag. För hela staden luktar faklor, rök och brand.

Nobels Fredspris i Oslo känns mest som en krigszon just nu.

Obama är i Oslo.
Om någon missat det.

Själv har jag redan tröttnat på detta spektaklet, innan det ens började.
Tänk er Michael Jackson-hysterin, gånger 14000 och ni börjar närma er.

Hela Oslo är avspärrat. Det var faktiskt tal om att bokstavligen klättra över höga kravallstaket för att ens ta sig till jobbet. Det är poliser och snipers runt varje hörn, går runt och leker viktiga med sina automatvapen.

Folk hänger plakat i fönstrena med meddelanden till Obama.
Min planerade shooping på Karl Johann kan vi ju fetglömma! Hamnade återigen på fel sida staketen och sprang runt som en råtta i en labyrint.

Mest bisarrt, och ja mest intressant för en media-hora som mig, är att företag faktiskt anpassar sina kampanjer efter detta!

Nedan hittar ni kampanjen från Narvesen, Norges svar på Pressbyrån.

För idag firar jag och Norge ett år tillsammans!

Det är exakt ett år sedan jag satte mig på bussen och emigrerade till Norge, med fjärilar i magen och ingen som helst aning om vad som komma skall. Läser inlägget jag gjorde på den dagen och blir lite sentimental. Känn min inspiration, min glädje, min naivitet!

"Nu när jag inte bor någonstans äger jag inte heller en enda nyckel. Dessutom är hela mitt liv nedpackat i några få lådor och att se dem ger mig en underlig kick. Ju färre saker i ögo, desto friare blir jag. Vilken berusande tanke, jag är helt fri och kan göra vad som helst, vad jag än vill.

Det rinner luffarblod i mina ådror!
Rotlös, rastlös och nyfiken."

Idag blev jag Oslos lyckligaste brud när det alldeles underbart vackra och fina kreditkortet kom till mig i posten. Glatt slet jag upp kuvertet och skulle genast till att stoppa ned den i min plånbok. Inser snabbt att de givetvis redan är stoppfull med diverse plastkort.

Här krävs en prioritering i vad som behövs mest, och korten fick således rangordnas. Det kortet som används minst åker ur, för att lämna plats åt nykomligen.

Kortet som fick ge upp blev min svenska legitimation.
Stort steg i norskifieringen.

Pratar med min kära moder på telefonen.

"Det var väldigt vad lite jag hört om Kina på den senaste tiden. Om att resa jorden runt och allt det där. Hur går det med det?"
"Ja du mamma.... Jag blir nog kvar här ett tag."

Tänka sig. Redan 9 månader i Oslo.
Tiden flyger. Jag stormtrivs.

Jag måste erkänna att jag inte visste vad jag skulle tro eller hoppas när det gäller den 17 maj. Denna omtalade upphaussade dagen där det i början var svårt att finna några traditioner eller speciell agenda. Till slut lyckades vi i alla fall infiltrera alla detta stiliga norske gutter och succén var ett faktum.

Trots högljudda och envisa protester från Amandas håll blev det en kväll med schalger. Vi tackar dock både gudarna och producenterna på SVT för geniala kommentatorer, då hela showen sattes i nytt och mycket mer underhållande ljus.

Röstningen var dock för mycket tydligen, då fick vi helt enkelt inte lov att sitta hemma framför tv:n så som resten av Europa gjorde. Nejdå, vi ska simma mot strömmen och dra till det mycket tvivelaktiga utestället blå, som ligger nedklottrat och inhyst i diverse skumma industrilokaler. Väl på plats kan vi förnöjt konstatera att det går inte att gömma sig för schlagern, då hela röstningen visades på storbild! Haha! In your face Amanda!


Efter vinsten drog vi in till centrum och jag blev återigen så lycklig över att få bo i en huvudstad. Det är här det händer. Folk dansade ned för gatan, sjöng och dansade med varandra. Jag vet att det låter tacky, men så var det faktiskt. Alldeles, alldeles underbart...

Så var äntligen våndan och sökandet över. Jag och Amanda har slutligen funnit oss en lägenhet. Vi får visserligen ett rum mindre men kontrar med 4000 lägre i hyra. Efter moget övervägande samt ett totalt ointresse för att söka vidare slog vi till på stället, trots att vi då måste betala två hyror i mars månad. Det är så totalt ovärt att inte ha ett boende, så det kändes som ett bra beslut.



Allt lugnt så här långt..
Men så kommer despositionen in i bilden.

I Norge måste man alltid lämna en insats på lägenheten, även fast man bara hyr. Då ligger depositionen generellt på tre månadshyror. I vårat fall blir det då 24 000 norska riksdaler. De har vi redan investerade i vår nuvarande lägenhet. Problemet här ligger i att vi får tillbaka pengarna först när vi tömt lägenheten, men vi får inte tillgång till den nya lägenheten förrän vi.. tja.. betalar depositiumet. Ett litet lusigt moment 22.

Vi har frågat runt hur folk brukar lösa det här delikata problemet, och folk stirrar oförstående på oss.
"Men tar ett lån, såklart" säger de, och förstår inte att det kan verka krångligt och tja.. ologiskt för en icke-norsk.

Vi har ingen möjlighet att ta ett lån, och hamnar då i en egen liten finanskris. I mars månad finner vi oss men en liten extra utgift på 24000 plus dubbla hyror plus inköp av möbler för en helt ny lägenhet. Estimerad summa 36 000 tusen med än vanligt.

Tur att jag blev miljonär i fredags!
Ehm. Ja.

Jag ska försöka mig på att förklara en sak om norrmän...

Pizza i det här råkalla landet, är jävligt dyrt. De som har följt bloggen kanske minns hur vi spenderade 800 kronor på Peppes pizza. Med sådana hutlösa priser är det inte så konstigt att folk tar flykten till fryspizza. Här i norge har Grandiosa kommit att dominera på ett sätt som är rent löjligt, jag förstod det inte innan jag flyttade hit.

Grandiosas mest köpta pizza, är den med ost, skinka och PAPRIKA. Hu, usch blä och ve. Paprika! Hur vågar de!? I alla tider har folket gått och stört sig på denna oönskade grönsak som dyker upp på pizzan antingen man vill eller inte. Till slut gick det så långt att man för två år sedan startade en gupp på facebook.


den fick snabbt över 2000 medlemmar, och 14 liknande grupper skapades. Namninsamling påbörjades, men framgången hos den är fortfarande oklar. Vad som faktiskt är klart, är att detta hade effekt. Undersökningar gjorde där hela 750 000 svarade att de önskade en fristad från paprikan och i januari lanserade slutligen Grandiosa sin pizza - UTAN PAPRIKA.

Vad som är ännu bättre är hur det blev en förstasidenyheter hos samtliga av de tre största tidningarna.

Jag mottar ett mail från en kund.

"Kjære Hanna! Du er en knupp!"

Förvirrat ser jag på skärmen och vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Är det här en komplimang eller förolämpning? Vad betyder egentligen knupp? Jag får associationer till knappar och pluppmjölk. Märkligt nog även till punch-praliner. Och det är ju gott, så det måste vara en komplimang.



Aaaah.
Ignorance is a bliss.

Det är svårt att inte bli på bra humör när man får följande meddelande:

Tänkte i rent utbildande syfte erbjuda en mini-super-kurs i norska till mina trogna läsare. Här följer en idiotsäker guide till hur du klarar dig i landet i väst.

1. Börja med att byta ut sista bokstaven i alla ord till E.
skrive, side, kake

2. Alla ck blir kk.
takk, klokke, pakke, bakke

3. Finns det en gammal svensk synonym är det antagligen den som skall användas.
snakke, spise, spørsmål, briller

4. Undvik att blanda ihop dessa ord.
rar - konstig
rolig - lugn
tøs - slampa
bärs (stavas bæsj) - bajs
pule - knulla
mangler - saknar
trenger - behöver
le - skratta
semester - termin
is - glass

5. Sedan finns det vissa ord som helt enkelt är för bra för att vara sant.
Men OBS. Det är sant.
lysepære (glödlampa), alfakrull (snalbel-a), lommelykt (ficklampa), sprett-vindu (pop-up fönster)

Sådär!
Ragga nu upp en norrman och utnyttja dina norskakunskaper till fullo!

Hamnade på en fest igår med enbart svenskar. På något sätt var både surrealistiskt och tragiskt, att vi svenskar så förtvivlat gärna håller ihop trots att vi bara är en timma från vårt fosterland.

I köket påbörjades den obligatoriska rundan med "varför är du här i Oslo?" och "hur länge hade du tänkt att stanna?" vilket är både intressant och supertrist. Sedan började konversationen dra mer och mer åt det patriotiska hållet, och innan jag vet ordet av sitter precis varenda kotte och snackar skit om Oslo.

Vädret är skit, staden är skit, utelivet suger, priserna svidlar, bla bla bla bajs.

"Vafan flyttade ni hit för då?" undrade jag.
"Och vilken lycka kommer det ge er att sitta här och negga tillsammans?
Åh jag orkar inte med människor som klagar på sina egna beslut. Nu går jag!"

Och så gick jag.

Det känns fortfarande ganska exotiskt att åka tunnelbana. Det för mina tankar vidare till underground, grunge, New York och Annatcooltkrafs. En samlingsplats för människor vars enda gemensamma nämnare är att de har samma resväg mot okända mål. Det finns de trötta, de arga, de blyga, de galna, och så givetvis De Som Hatar Sitt Jobb. I morse visade det sig vara föraren.

Mitt i rusningstrafik bestämmer han sig för att stanna de fullproppade vagnarna någonstnas mellan Tøyen och Grønland, precis i centrum alltså. Folk tittar sig omkring och undrar i smyg om vi kommer bli påkörda bakifrån nu? Så raspar det i högtalarna:

"Ja, ni som står i vagnen längst bak, gå bort från dörrarna. Jag får utslag på min panel här och kan inte köra vidare förrän ni flyttar på er. Och förresten, sparka lite på dörren också, den har strulat förut."

Zombiemänniskorna på tåget gör som de blir tillsagda med halvhjärtat intresse.

"Ja ni får ta i hårdare alltså. Jag kör inte förrän ni gör det. Annars måste jag gå bak och göra det, förstår ni hur lång tid det tar? Jag sitter längst fram, dörren är längst bak, och tåget är jättelångt. Skitlångt alltså. Ni som är stressade - hjälp till nu."

Här börjar folk skruva på sig oroligt, någon ställer sig upp och sparkar på dörren. Publiken stittar på honom med sådan intensitet att han till slut tappar modet och sätter sig igen. Och så sitter folk. Och väntar. Så sprakar högtalarna igen.

"Okej om ni vill ha det så. Nu går jag. Hejdå!"

Några minuter senare ser man en mycket arg liten man gå förbi i tunnelbanan. Han stampar och kliver, pustar och frustar. Han snubblar på spåren och når slutligen fram till dörren. Där tar han sats och sparkar sedan till dörren med all kraft han kunde uppbåda. Flera års ilska, irritation och frustration får slutligen sitt utlopp och han fortsätter sparka på dörren. Igen. Och igen. Sedan går han tillbaka. Högtalarna deklarerar:

"Det är något riktigt fel på den vagnen. Jag tänker koppla loss den. Ni kan ju gå in i den första vagnen. Jag inser att det är rusningstid och jävligt trångt, men ni kan ju knö. Störst först och så vidare. Lycka till. Hejdå."

Julen är på väg. Jo det är den.
Sluta pusta och sucka nu gott folk. Låt bli att klaga på köphysterin, inget gnäll om stress eller press. Jul är kul, så det så. Jag glädjer mig åt att julens ankomst, och likaså gör affärerna.

För visst handlar man mer i advent, visst slösar man lite extra för juletider. Detta är ett välkänt faktum som gynnar både affärslivet och den nationella ekonomin. Därför har Norge valt att uppmärksamma detta lite extra.

Jag kan riktigt se hur de satte sig ned, de gamla gubbarna, en ruskig kväll i oktober. De funderade:
"Hur ska vi få folk att handla mer till julen? De handlar ju redan upp alla pengar de har."
"Vi ger dem mer pengar!"
"Smart. Men hurdå?"
"Vi sänker skatten i december vettja. Den gillar de inte särkilt mycket ändå. Vi kallar det en julklapp från staten, så blir de glada och shoppar upp varendra slant. Som kommer tillbaka till oss i form av moms."
"Ja! Genialt! Vi sänker den med.. 5.. 10.. 15 procent. Eller vafan! Vi drar bort HALVA SKATTEN!"
"JA! Hurra! Skål för oss! Fy fan vad vi är braaaa"

Det var sagan om hur december blev en halv skattemånad. Vilket betyder att alla jobbar häcken av sig i Novemer. Vilket är den enda anledningen till att jag sitter fullt påklädd en lördagsmorgon på väg att sälja ännu fler lampor.

Jag kan nu meddela att jag är en stolt innehavare av norskt personnummer, norsk skattsedel, norskt telefonabonnemang samt ett norskt bankkonto. Även fast byråkrati i allmänhet är djävulens påhitt måste jag erkäna att det går relativt smidigt.

Nästa etapp blir att försöka ordna med folkeregistret (har ännu inte riktigt kommit på VAD jag vill att de ska göra. Stryka mig, ändra adress, eller fortfarande låta mig så skriven på Face2Face?) samt skaffa ett norskt VISA/ID kort.

När det är klart är jag så jäkla norsk att jag skulle kunna byta namn till Hanne Gøransdottir med en gång.