Positiva Inlägget 3

Ja jag vet vad ni tänker:
Vad är det här för lycko-explosion? Är hon galen? Är hon full?

Svaret är nej, inte än, men fredagar ÄR ju helt enkelt bara bra dagar.
Då är det faktiskt inte lov att vara deppig.

Nu vill jag att ni alla ser till höger, och tar en titt på den senaste nedräknaren.

Tots att det är löning idag är mina rikedom så extremt kortvarig att svenskens genomsnittssamlag slår det med hästlängder. Så fort lönen ens snuddade vid mitt konto lyckades jag köpa mig mina drömmars resa.

Den 11 Mars bär det av till Fiji, Nya Zealand och sedan återkomst till mitt älskade Sydney. Där vankas bröllop hos min kära vän Priyanka.

OJ vad jag längtar. Det blir en lång, lång vinter.


End it with a bang!

Sista kvällen i Glasgow måste ju givetvis bli något spektakulärt. Vi räknade rast ut att hotell det var onödiga pengar när man skulle med flyget pervert tidigt nästa morgon.

Istället lägger vi pengarna på en riktig helkväll, har det galet roligt och drar ut till flygplatsen. När man är full är det nämligen mycket lättare att somna på de där obekväma stålbänkarna!

Jupp. Här har vi logik på hög nivå.
Men skicka två alkisar till Skottland och det kan inte gå på något annat sätt.


Eller jo... Kollegans lever var bra mycket mer trimmad än min så det blev mest jag som dansade, sjöng, skrattade, drgglade och sprang runt. Han fick den stora äran att skratta åt mig. Och att få av mig från tåget på rätt hållplats. Båda delarna klarades av med bravur och sedan tog det inte mer än tre millisekunder innan jag föll i en sömn som får törnrosa att verka lättstörd. Alldeles utmärkt.

Enda minuset i den här historien är hur jag bakfull som ett djur och med endast fyra timmars sömn i bagagen beger mig till jobbet så fort taxin anländer i Oslo. Direkt till jobbet. Utan att passera gå. Utan att åka hem och byta om. Där har vi en glad Hanna. Som snart, alldeles snart, får lov att somna.

God bless.

The Peatbog Faeries

Känner att jag har gått och blivit fasligt kulturell på senaste tiden, igår blev det ännu en konsert. I den lilla, lilla staden Dunoon skulle kvällen avslutas med både fiol och säckpipa. Ganska tveksamma om vad vi skulle föränta oss intog vi salen tillsammans med pensionärerna.

Folk småpratar, tisslar, tasslar och atmosfären är allmänt gemytlig. En rädd gubbe går upp på scenen och tackar sin fru för hennes hårda arbete. Så går han ned. Det blir tyst. Och BOOM!

Dörrarna slås upp, trummorna slår, pulsen ökar, säckpiporna tar ton och hela rummet lyfter. Resten av kvällen var magisk. Det var utan tvekan en av de bästa konserterna i mitt liv. Musiken var fantastisk, modernt men ändå skottskt. Tiden flög allt för fort och jag hoppas verkligen att detta inte var sista gången jag såg Peatbog Fearies.

Har letat på kära tuben och detta var det bästa jag fann. Skit i kvaliteten, vinklarna och ljussättningen en stund och försök att ta in känslan.



Snabb utvärdering

Skottland är precis som jag drömt om. Massor av gubblar som gurglar i halsen på det där obegripiliga sättet som kallas skotska. Massor med kiltar, te, haggis, regn, sol, blåst, whisky och skog. Massor med gos och mys.

Vi hamnade på ett hotell jag inte skulle kunna sätta på kartan ens om jag ville. Staden är så liten och obetydlig och områderna små kloner av varandra. Om jag skulle släppas lös tar det nog inte mer än tre steg så är jag vilse. Tur då att det finns glada taxi-chaffisar som mer än gärna kör runt mig. Mindre tur att jag aldrig förstår ett enda ord av vad de säger. Men jag har utvecklat en ganska så skicklig teknik på att svara jakande vid rätt tillfällen, och se passande medlidsam ut vid andra.

Det är färre turister än väntat, men jag gråter inte. Vi har redan blivit oförskämt anpassade till att ingen förstår oss och har nu mer inga som helst spärrar på vilka samtalsämnen man kan ha på offentliga ställen. Misstänker att vanan kommer bli svår att bryta även vid hemkomst och att jag har några pinsamma ögonblick på spårvagnen att se fram emot.

Kollegan är för övrigt en utmärkt resekamrat. Vi är ungefär lika dumma i huvudet båda två, och ger lätt efter alla spontana infall. Det är enormt befriande.

Your travel itinerary

Jag har hört rykten om att jag åker till Skottland idag.
Ganska supersnart.

Nu ska jag: spårvagn - buss - flyg - tåg - taxi - framme!

Djungeltrumman har även låtit insuinera att min resekamrat är ganska så bakis idag, så det blir extra spännande.
Om Al Qaida håller sig borta från Ryan Air så hörs vi kanske ikväll.

En bekännelse

Håller på som allra bäst och packar inför morgondagens resa till Kilt-Land, när jag inte hittar min resväska. Efter lite lätt förvirring inser jag att de står ju redan framme, och har stått framme ett bra tag nu.

Den är nämligen inte uppackad från Magaluf.

En månad senare och jag har fortfarande inte tömt den på prylar. (tvätten var jag faktiskt fräsh nog att klämma i tvättmaskinen redan 3 dagar efter hemkomst (yey för mig (vuxenpoäng))) Jag bruker helt enkelt köra på stilen att när jag behövder det, packar jag upp det.

Det intressanta i den här historien är att jag packade väskan med det absolut livsnödvändiga för att överleva i tre veckor. Det var dödsstraff ovanför 20 kilo och endast mitt livs mest essentiella fick plats. Men nu ligger det fortfarande kvar?

Vad i hela fridens namn kan jag har funnit så viktigt, som jag egentligen aldrig använder?
Har fortfarande inte kollat efter.

Borde faktiskt bara slänga hela skiten...

Män i kilt

Fråga: Vad är sexigare än en skotte i kilt?
Svar:  Absolut ingenting!



Vad gör man då när 20 000 av dem bestämmer sig för att samlas i en liten by och tävla i manliga sporter såsom kast med gigantisk sten, eller hiva trästock? Det finns bara ett svar; Man åker dit, flämtar, tar kort och dregglar för glatta livet.

Genom detta fann jag modet och motivationen till att våga boka flyg med ökända Ryan Air, och om exakt en vecka sitter jag på planet till Glasgow. Lyckades till och med lura med Kollegan som jag minsann ska klämma i en kilt om det så är det sista jag gör.

Låt avundsjukan flöda!

Cowal Highland Gathering

"De tre bästa veckorna i mitt liiiiiiiv!!"

Det är mycket på gång på Facebook nu ska ni veta. Det är tagging, klotter, fotoalbum, pinsamma filmer och kollektivt sörjande över att tiden på Mallorca är slut. Det är alltid någon liten nisse med statusen "Livet i Sverige suuuuuger! Vill till Magaluf NUUUU!"

Ett genomgående tema i hela gruppen är att meningen "de 3 bästa veckorna i mitt liv" ofta dyker upp. Och jag tycker det är så ledsamt.

Tänk dig att vara 18, precis slutat gymnasiet, och tänka att du redan haft de tre bästa veckorna i hela ditt liv? Att från och med nu går det bara utför! Nu har du haft din roligaste period? Att det aldrig någonsin kommer bli bättre än så?

Oj oj. Jag tycker det är så ledsamt. Jag blir så sentimental, skrockar i tysthet och måste anstränga mig för att inte klämma ur mig klyshan "lilla vän.. livet har ju knappt börjat!"


Dagen D

Efter lite sjukdom, lite frustration, några tårar, X antal samtal hem till en mycket tröstande mamma, så kom slutligen dagen D. Idag gick vi upp tidigt (kl 9!! (jag vet. förslappningen är total...)) för att dra tre prov på 5 timmar.

Det var ångest. Det var fjärilar i magen. Det var teoriprov, speedpouring och praktiskt bartender test. Och jag tror fanimej att jag klarade det!

Och så är skolan slut lika plötsligt som den började. I morgon har vi lite events, tävlingar, diplomutdelning och avskedsmiddag. På lördag drar vi hem. Nu är det bara glada miner här nere.

Sjuk fortfarande

Alltså jag kan inte tro det men jag är fortfarande sjuk. Jag mår så jävla pyton att jag började grina i skolan idag när läraren frågade hur jag mådde. Fick uppsöka läkare, som var totalt dum i huvudet. Som vanligt. Litar fan inte på läkare utomlands längre. Feldiagnos och pillernoja.

Så är läget, snart ska jag tillbaka till skolan.

Tillbaka till rutinerna

Jag var frestad att skriva tillbaka till verkligheten men inget kunde ju vara mindre sant. Livet här i Magaluf är allt annat än verklighetsbaserat. Men efter en fantastisk helg är jag nu tillbaka i alla rutinerna kring skolan, sol, bad och skräpmat.

Nu är det sista veckan och det märks. Folk börjar bli slitna. Gruppen delas sakta in i två läger -  de som längtar tillbaka efter sitt riktiga liv, och de som aldrig vill åka hem. Det känns överflödigt att ens nämna vilken kategori jag hamnar i.

Jag förbereder mig inför tre dagars slutspurt fulla med repetition innan torsdagens och fredagens prov. Då ska jag ge gärnet. Sedan flyger jag hem.


En drömresa

Just hemkommen från en helg tillsammans med kollegan, och svävar på moln. Det var en helt fantastisk resa, en oförglömlig upplevelse. Trots att jag bara var borta i tre dagar känns det som flera veckor. Magaluf är sig likt, men inte jag.

Turen gick först till Denia, sedan Javea och så toppade vi en en spontan kväll i Valencia. Där gick vi in på första bästa hotell och bad om ett rum. Jag har alltid velat göra det. Bara glida in i receptionen, le ett stålande leende mot receptionisten och be om ett rum. Ja, för två personer. Ja, för ikväll. Ja... BARA för ikväll.

Det vill sig så att han bara har ett rum kvar, och det är inget mindre än en svit. Och sedan blir det bara bättre. Sviten är underbar, stor, magnifik och vi fick den till priset av ett vanligt rum. Vi har en egen takterrass större än hela min första lägenhet, flera rum, flera tv:s, ekpaneler, ett badrum jag vill flytta in i.... Och ord kan inte göra utsikten rättvisa.

Efter det följer promenader på Valencias smågator, restauranger, vin, levande ljus, hålla handen och jag kan bara inte sluta le. Livet är så underbart. Han är så underbar.

En semester fran Magaluf

Min kara Kollega ar pa semester i Spanien, och det visar sig sa att det gar en liten direktbat fran mig till honom kl 8 varje dag. Sa klart jag ska sitta pa en av de batarna i morgon for att aka over och ge honom en puss!

Soundtrack of Magaluf '09

I Magaluf har de tydligen bara två låtar.
De är två riktiga partydängor som varvas, dygnet runt, non-stop, obönhörligen. Eftersom vårt hotell ligger bokstavligt talat mitt i smeten, precis på partygatan, hörs musiken in på rummet.

Jag är nu ofeciellt hjärntvättad.
Jag går, står och äter i takt till dessa låtarna.
Jag andas dessa låtarna.

Och givmild som jag är, delar jag givetvis med mig.




Hanna + Christian Delpech = sant

2 timmar varje dag har vi lektioner i flairing. Vilket helt enkelt betyder att man lär sig hantera redskapen bakom baren på ett coolt sätt, för att vara bartender handlar lika mycket om att underhålla som att leverera goda drinkar.

Mitt under lektionen dyker denna snubben upp och trotsar alla naturlagar som finns. Vi är stumma, ödmjuka, och beundrar honom med hakan nere vid knäna.



Han är inte bara grym, han är dessutom flerfaldig världsmästare. Han jobbar på det hetade stället i LA ocg enligt rykten får han dryga 40 000 kronor i dricks. Per kväll. Kanske man ska satsa på detta lite seriöst?!

Senare samma kväll, gissa vem jag springer på om inte självaste Christan himself?
Groupie-Hanna tar tillfället i akt.


Dagens lektion



Provsmakning av ALLA likörer vi har i skolan.
När jag räknade fick jag det till ca 70.
Var lite svårt men koncentrationen där på slutet....

The return of the dead

Så känner jag mig i alla fall. Tokfylla två dagar på raken var tydligen vad som behövdes för att sätta immunförsvaret på noll och dra på sig världens förkylning.

Just nu är jag egentligen benägen att säga influensa för så mår jag faktiskt, men eftersom jag ber till Gud att så inte ska vara fallet vill jag inte jinxa det. Om vi snackade influensa hade jag inte kunnat nära drömmen om att jag ska vakna upp i morgon och vara frisk som en nötkärna.

Bjuder på lite bilder från partybåten som började i förvånansvärt lugnt manér...





Men eftersom vi hade fri bar, så spårade det givetvis ur tre sekunder senare....







Nu ska jag hem, trycka i min oanständigt många smärtstillande och ta en helkväll i sängen.
Tyck synd om mig, det gör jag.


Tankar om utelivet

Igår var väl första gången jag egentligen var ute på riktigt. Det var första gången jag festade Magaluf-style. Vi hade urringat, uppsminkat, alkoläsk, chips, smycken, dunka dunka och så drog hela skolan ut på en riktig barrunda. När vi kom in i baren lyfte taket, dit vi drog var festen. 50 partyglada svenskar som drack allt som kom i deras väg. Bartendern drog rätt och slätt fram spritflaskan och hällde rakt i munnen fler gånger än jag kan räkna till.

Och längst fram, där stod jag. Jag tänkte, nu fan ska jag allt ge det här en chans. Jag festade, dansade, skrek, pratade med vem än som kom i min väg och testade allt.

Och visste hade jag kul. Men såhär i efterhand känns allt så ihåligt. Någonstans där under fanns hela tiden 18-åringarnas osäkerhet, ovisshet, och allmänt sviktande självkänsla. Och det smittade av sig. Satte sig överallt som en klistrig hinna. Ett tungt lager med ångest som alla andades och kladdade överallt. Det kliade på huden, skrapade i luftvägarna.

Morgonen efter känner jag mig tom och undrar över de som orkar med detta dag ut och dag in. Själv ska jag ge det ett försök till i dag och se vad jag känner. Då blir det partybåt med fri bar i fyra timmar. Det kan bara sluta på ett sätt...






Tankar om Magaluf

Jag kommer aldrig att glömma natten då jag gled in i Magaluf. Och jag vet inte om jag någonsin kan få någon annan att förstå vad jag kände. Trött och sliten som fan satt vi i den stekheta bussen kvart i ett på natten.

Vi glider upp på party-gatan och fullkomligt plöjer igenom folkmassan. Folket vänder sig om, ser bussen med förväntansfulla ögon och fullkomligt vrålar ut sitt välkomnande. De skriker, vinkar, dansar, dricker och hälsar oss välkomna med all kraft de kan uppbåda. Det var som att alla stod i en unison kör och sjöng "välkommen till platsen dom gud blundar för".



För vi snackar vilsna själar här. Folk som åker hemmifrån och glömmer allt vad vett och etikett heter. Det är kvinnor utan kläder, män i kvinnokläder, pasteller, naket, svettigt, alkohol, en orgie i dålig smak och magtröjor vi alla hoppades var utplånade. Det är knallrosa läppstift och bröst som omöjligt kan stanna kvar i en BH. Och så mycket, mycket mer, jag aldrig vill se någon annanstans.

Där sitter jag i bussen, och inser att detta är mitt hem de närmaste veckorna. Jag känner mig malplasserad, som en alien, och undrar hur kommer detta gå?

Internet på plats

Efter mycket om och men, och då menar jag på tok för många om och men, så har jag äntligen lyckats trolla till mig ett trådlöst internet! Dator-junkie som man är har min själ dött lite för varje dag jag tvingats utstå utan internet.

Förhoppningsvis ska nu alla nyfika själar där ute kunna spionera ohämmat på min Magaluf-resa.

Sit back and enjoy.

Tidigare inlägg
RSS 2.0