Det är mycket på gång på Facebook nu ska ni veta. Det är tagging, klotter, fotoalbum, pinsamma filmer och kollektivt sörjande över att tiden på Mallorca är slut. Det är alltid någon liten nisse med statusen "Livet i Sverige suuuuuger! Vill till Magaluf NUUUU!"

Ett genomgående tema i hela gruppen är att meningen "de 3 bästa veckorna i mitt liv" ofta dyker upp. Och jag tycker det är så ledsamt.

Tänk dig att vara 18, precis slutat gymnasiet, och tänka att du redan haft de tre bästa veckorna i hela ditt liv? Att från och med nu går det bara utför! Nu har du haft din roligaste period? Att det aldrig någonsin kommer bli bättre än så?

Oj oj. Jag tycker det är så ledsamt. Jag blir så sentimental, skrockar i tysthet och måste anstränga mig för att inte klämma ur mig klyshan "lilla vän.. livet har ju knappt börjat!"

Sista veckan i Juli är det faktiskt bara jag som jobbar på min avdelning. Alla andra ligger fortfarande kvar i sina sängar och snusar oskyldigt vidare.

Efter 4 dagars intensivt (nåja) jobbande utan något vidare sällskap att tala med är jag måttligt uttråkad. Då har jag mina små knep...

Ett av dem är att helt enkelt gå på toa. Så fort jag är uttråkad finner jag mig själv på väg mot damernas med bestämda steg. Utan att egentligen vara kissenödig, men det är mindre viktigt i detta sammanhanget. Det är en trevlig liten rutin, tröstande i sin enformighet.

Sedan kan jag stå och tvätta händerna i säkert fem minuter. Tvåla in dem riktigt ordentligt och gnida så att det blir en liten spontanmassage för de stackarna, som sliter så vid tangentbordet. Jag låter varmvattnet rinna länge och hett tills de vaknar till liv, och bäddar sedan in dem i mjuka pappersservetter.

Efter det kan man lägga många minuter på att piffa till sig framför spegeln; kolla matrester mellan tänderna, snorkråkor i näsan, fixa frissen och slutligen öva in några arbets-poser.

Väl tillbaka till datorn häller vi i oss tre stora koppar med te och väntar tills det är dags igen nästa gång...

Looking at othe people's gardens

"you can give a fool a thousand intellects, but the only one he will want is yours", says an Arabic proverb.

When we start planting the garden of our life, we glance to one side and notice our neighbor is there, spying. He himself is incapable of growing anything, but he likes to give advice on when to sow actions, when to fertilize thoughts, and when to water achievements.

If we listen to what this neighbor is saying, we will end up working for him, and the garden of our life will be our neighbor's idea. We will end up forgetting about the earth we cultivated with so much sweat and fertilized with so many blessings. We will forget that each centimetre of earth has its mysteries that only the patient hand of the gardener can decipher. We will no longer pay attention to the sun, the rain, and the seasons; we will concentrate instead only on that head peering at us over the hedge.

The fool who loves giving advice on our garden never tends his own plants at all.

Jag spanar ut genom fönstret och möts av en regnvägg. Uttrycket spöregn har aldrig varit mer korrekt. Åskan drar förbi, smäller ned blixtar och skrämer skiten ur små vovvar.

Själv är jag varm och mätt, iförd de allra bästaste myskläderna och strax på väg mot sängen.
Det är tokmysigt.



På jobbet har jag ännu en gång bekräftat min KNAS-stämpel när jag ihärdigt menar att vädret inte är så dumt. Att regniga dagar har sin charm.

"Oj voj vad härlig med lite regn" skrockar jag, "Så trevligt med lite svalare temperaturer efter alla veckor jag haft med 42 grader..."

Länge än så hinner jag inte innan någon träffar mig i huvudet med en mugg, en sko, en laptop eller något annat som fanns till hands. Jag är ganska ensam om mina åsiker om man säger så.

Fast egentligen.. varför hatar vi det svalare vädret? Varför är vi så inprogrammerade att ogilla regn? Precis som värmen har sina för- och nackdelar har även höstvädret två sidor. Och jag väljer att se den bra sidan.

Allt annat vore ju puckat.

Jag tror jag är lite kär.
I min finfina morfinmedicin.

Det är liksom jag och flaskan.
Vi går aldrig någonstans utan varandra.
I natt vaknade jag upp häftigt och visste för ett ögonblick inte var flaskan var någonstans. Jag kände pulsen gå upp, svetten bröt fram. Så var jag tvungen att gå upp ur den himmelska sängen, tända den brutala taklampan och leta igenom hela handväskan tills jag hittade min kära vän.
Sedan sov jag gott igen. Efter en liten hutt.



För det gör man på din här hopkoket. Man sover.
Den är supereffektiv mot hostan, trollar magiskt bort den på ett sätt jag faktiskt inte trodde var möjligt. Men bieffekterna låter inte vänta på sig.

Jag är snurrig, lycklig och så otroligt trött att jag faktiskt sover med ögonen öppna. Helt plötsligt kan jag bara försvinna bort. När jag står och tvättar händerna händer det att jag lämnar denna verkligheten för något bättre. Som vi sagt innan är buss och spårvagn helt hopplöst. Och att sitta 8 timmar om dagen framför en dator ska vi inte ens prata om.

Låt oss bara säga, att denna veckan kanske inte är min mest produktiva.
Men definitivt en av de mest kreativa!

Ikväll är ingen vanlig kväll. Idag är inte som vilken onsdag som helst. Idag.. är inte bara lill-lördag.
Idag är nakendagen!

Det är första gången jag sover ensam på dryga 4 veckor! Ja ni lästa rätt. Fyra veckor. Fyra gånger sju nätter. Först hade vi kollektivet på mallis och sedan kom min kära mor och pysslade om mig med morfin och kycklingsoppa - Allt en kärleksfull mor står för.

Men ikväll.. har jag både rummet och sängen för mig själv. Jag behöver inte lyssna på någon annans snarkningar än mina egna. Och jag ska fanimej sova så naken det bara går! Ovanpå täcket, med benen brett isär så att det svalkar gott!

Zzzzz

Idag är första kvällen med Kollegan sedan jag kom hem. Det vankas mÿskväll med film och popcorn. Lite casual sådär, lite chill.

Men det är inte barabara.

Redan såhär på morgonen står jag inför det mycket viktiga trosvalet! Nu är det viktigt att jag ser sexy ut utan att vara pretantiös. Inte se uppklädd ut men ändå vara undebar i bara mässingen. Casual Hot, you know waddajmin?

Jag rotar igenom lådan och ratar raskt varje par. För stora, för små, för mycket spets, för gamla, för fula... Plötsligt verkar mitt underklädesutbud endast bestå av en låda full med mens-trosor??

Jag funderar en stund på att gå commando för att slippa välja.
Men så minns jag att det hamnade på top 5 på aftonbladets osexighetslista...

• Nöjer mig med ett par pretto svarta i spets
• Bestämmer mig för att nu är det banne mig dags att uppdatera utbudet.
• Inser att jag har inga pengar
• Rotar i plånboken
• Finner ett gåvekort på 200.
• Jublar!
• Inser att detta är inte 1990 och att 200 kronor nuförtiden räcker till 2 1/3 trosa...

Det blev ingen flygkrash...
Men det var faktiskt inte långt ifrån!

Min efterlängtade hemresa blev något i monsterklass och tog hela 27 timmar. Det involverade ytterligare ett trasigt plan och massvis med försvunna resväskor. Kort sagt - Don't fly Norwegian!

Har legat i koma sedan dess. Har svaga minnesbilder om att jag faktiskt lyckades kravla mig till jobbet både i går och idag, men allt är väldigt luddigt.

Jag är nämligen hög på morfin.

Visade sig att jag hade gått och dragit på mig en akut Bronkit, vilket är ungefär lika läskligt som det låter. Så jag har fått dundermedicin. Ungefär som bamses dunderhonung!



När jag är sådär sexig och hostar så att slemmet flyger, tar man en liten hutt och sedan blir resten av dagen kanon! Lite dimmig kanske. Eller väldigt mycket dimmig. Jag somnar lite här och var faktiskt. På jobbet, på spårvagnen, på restaurangen, på gatan... Ibland har jag tur och somnar i min säng. Ibland somnar jag någon annanstans men vaknar i min säng... det kallar jag semi-tur.

Vet ni hur mycket otrohet jag har sett här nere?
Jag förstår det inte. Jag blir så trött. Och ledsen.

Om man nu inte klarar av att vara monogam, lova då inte det.

Shit alltså...

Alltså jag vet att det är lite corny och så men... att vara här nere har fått mig att inse hur jävla mycket jag uppskattar de vännerna jag har. Både hemma i Norge och hemma i Sverige. Det är pärlor bland svinen och jag kunde inte vara mer tacksam för att de finns.

Kanske man inte ses så ofta. Kanske man hörs väldigt sällan. Det spelar ingen roll. Jag vet att när det väl gäller finns det alltid någon för mig.

Alla mina vänner och bekanta som läser bloggen.
Jag älskar fan er.

Nu kanske jag är litegrann småbrusad, och lite sentimental såhär i slutet av resan när hemlängtan blomstrar, men det gör det inte mindre sant. Att hitta en sann vänn, det är värt mer än guld. Och jag har så många.

Kärlek folket.
Puss och kram

Efter lite sjukdom, lite frustration, några tårar, X antal samtal hem till en mycket tröstande mamma, så kom slutligen dagen D. Idag gick vi upp tidigt (kl 9!! (jag vet. förslappningen är total...)) för att dra tre prov på 5 timmar.

Det var ångest. Det var fjärilar i magen. Det var teoriprov, speedpouring och praktiskt bartender test. Och jag tror fanimej att jag klarade det!

Och så är skolan slut lika plötsligt som den började. I morgon har vi lite events, tävlingar, diplomutdelning och avskedsmiddag. På lördag drar vi hem. Nu är det bara glada miner här nere.

Alltså jag kan inte tro det men jag är fortfarande sjuk. Jag mår så jävla pyton att jag började grina i skolan idag när läraren frågade hur jag mådde. Fick uppsöka läkare, som var totalt dum i huvudet. Som vanligt. Litar fan inte på läkare utomlands längre. Feldiagnos och pillernoja.

Så är läget, snart ska jag tillbaka till skolan.

Jag var frestad att skriva tillbaka till verkligheten men inget kunde ju vara mindre sant. Livet här i Magaluf är allt annat än verklighetsbaserat. Men efter en fantastisk helg är jag nu tillbaka i alla rutinerna kring skolan, sol, bad och skräpmat.

Nu är det sista veckan och det märks. Folk börjar bli slitna. Gruppen delas sakta in i två läger -  de som längtar tillbaka efter sitt riktiga liv, och de som aldrig vill åka hem. Det känns överflödigt att ens nämna vilken kategori jag hamnar i.

Jag förbereder mig inför tre dagars slutspurt fulla med repetition innan torsdagens och fredagens prov. Då ska jag ge gärnet. Sedan flyger jag hem.

Just hemkommen från en helg tillsammans med kollegan, och svävar på moln. Det var en helt fantastisk resa, en oförglömlig upplevelse. Trots att jag bara var borta i tre dagar känns det som flera veckor. Magaluf är sig likt, men inte jag.

Turen gick först till Denia, sedan Javea och så toppade vi en en spontan kväll i Valencia. Där gick vi in på första bästa hotell och bad om ett rum. Jag har alltid velat göra det. Bara glida in i receptionen, le ett stålande leende mot receptionisten och be om ett rum. Ja, för två personer. Ja, för ikväll. Ja... BARA för ikväll.

Det vill sig så att han bara har ett rum kvar, och det är inget mindre än en svit. Och sedan blir det bara bättre. Sviten är underbar, stor, magnifik och vi fick den till priset av ett vanligt rum. Vi har en egen takterrass större än hela min första lägenhet, flera rum, flera tv:s, ekpaneler, ett badrum jag vill flytta in i.... Och ord kan inte göra utsikten rättvisa.

Efter det följer promenader på Valencias smågator, restauranger, vin, levande ljus, hålla handen och jag kan bara inte sluta le. Livet är så underbart. Han är så underbar.

Min kara Kollega ar pa semester i Spanien, och det visar sig sa att det gar en liten direktbat fran mig till honom kl 8 varje dag. Sa klart jag ska sitta pa en av de batarna i morgon for att aka over och ge honom en puss!

I Magaluf har de tydligen bara två låtar.
De är två riktiga partydängor som varvas, dygnet runt, non-stop, obönhörligen. Eftersom vårt hotell ligger bokstavligt talat mitt i smeten, precis på partygatan, hörs musiken in på rummet.

Jag är nu ofeciellt hjärntvättad.
Jag går, står och äter i takt till dessa låtarna.
Jag andas dessa låtarna.

Och givmild som jag är, delar jag givetvis med mig.

2 timmar varje dag har vi lektioner i flairing. Vilket helt enkelt betyder att man lär sig hantera redskapen bakom baren på ett coolt sätt, för att vara bartender handlar lika mycket om att underhålla som att leverera goda drinkar.

Mitt under lektionen dyker denna snubben upp och trotsar alla naturlagar som finns. Vi är stumma, ödmjuka, och beundrar honom med hakan nere vid knäna.



Han är inte bara grym, han är dessutom flerfaldig världsmästare. Han jobbar på det hetade stället i LA ocg enligt rykten får han dryga 40 000 kronor i dricks. Per kväll. Kanske man ska satsa på detta lite seriöst?!

Senare samma kväll, gissa vem jag springer på om inte självaste Christan himself?
Groupie-Hanna tar tillfället i akt.

Så känner jag mig i alla fall. Tokfylla två dagar på raken var tydligen vad som behövdes för att sätta immunförsvaret på noll och dra på sig världens förkylning.

Just nu är jag egentligen benägen att säga influensa för så mår jag faktiskt, men eftersom jag ber till Gud att så inte ska vara fallet vill jag inte jinxa det. Om vi snackade influensa hade jag inte kunnat nära drömmen om att jag ska vakna upp i morgon och vara frisk som en nötkärna.

Bjuder på lite bilder från partybåten som började i förvånansvärt lugnt manér...

Igår var väl första gången jag egentligen var ute på riktigt. Det var första gången jag festade Magaluf-style. Vi hade urringat, uppsminkat, alkoläsk, chips, smycken, dunka dunka och så drog hela skolan ut på en riktig barrunda. När vi kom in i baren lyfte taket, dit vi drog var festen. 50 partyglada svenskar som drack allt som kom i deras väg. Bartendern drog rätt och slätt fram spritflaskan och hällde rakt i munnen fler gånger än jag kan räkna till.

Och längst fram, där stod jag. Jag tänkte, nu fan ska jag allt ge det här en chans. Jag festade, dansade, skrek, pratade med vem än som kom i min väg och testade allt.

Och visste hade jag kul. Men såhär i efterhand känns allt så ihåligt. Någonstans där under fanns hela tiden 18-åringarnas osäkerhet, ovisshet, och allmänt sviktande självkänsla. Och det smittade av sig. Satte sig överallt som en klistrig hinna. Ett tungt lager med ångest som alla andades och kladdade överallt. Det kliade på huden, skrapade i luftvägarna.

Morgonen efter känner jag mig tom och undrar över de som orkar med detta dag ut och dag in. Själv ska jag ge det ett försök till i dag och se vad jag känner. Då blir det partybåt med fri bar i fyra timmar. Det kan bara sluta på ett sätt...

Jag kommer aldrig att glömma natten då jag gled in i Magaluf. Och jag vet inte om jag någonsin kan få någon annan att förstå vad jag kände. Trött och sliten som fan satt vi i den stekheta bussen kvart i ett på natten.

Vi glider upp på party-gatan och fullkomligt plöjer igenom folkmassan. Folket vänder sig om, ser bussen med förväntansfulla ögon och fullkomligt vrålar ut sitt välkomnande. De skriker, vinkar, dansar, dricker och hälsar oss välkomna med all kraft de kan uppbåda. Det var som att alla stod i en unison kör och sjöng "välkommen till platsen dom gud blundar för".



För vi snackar vilsna själar här. Folk som åker hemmifrån och glömmer allt vad vett och etikett heter. Det är kvinnor utan kläder, män i kvinnokläder, pasteller, naket, svettigt, alkohol, en orgie i dålig smak och magtröjor vi alla hoppades var utplånade. Det är knallrosa läppstift och bröst som omöjligt kan stanna kvar i en BH. Och så mycket, mycket mer, jag aldrig vill se någon annanstans.

Där sitter jag i bussen, och inser att detta är mitt hem de närmaste veckorna. Jag känner mig malplasserad, som en alien, och undrar hur kommer detta gå?

Efter mycket om och men, och då menar jag på tok för många om och men, så har jag äntligen lyckats trolla till mig ett trådlöst internet! Dator-junkie som man är har min själ dött lite för varje dag jag tvingats utstå utan internet.

Förhoppningsvis ska nu alla nyfika själar där ute kunna spionera ohämmat på min Magaluf-resa.

Sit back and enjoy.

Jag lever och har hälsan. Vi är framkomna på Magaluf efter en spännande resa.

Kommunikationerna mellan Oslo och Arlanda var under all kritik, så det blev helt enkelt tåg och buss för min del. Således var den en ganska sliten Hanna som ankom till gate 64 på Arlanda 5 timmar innan avgång. Men det roliga tar inte slut här, det har inte ens börjat.

Boardingen tar som vanligt extra lång tid, eftersom det flygplanet vi egentligen skulle åkt med var tvugen att åka in på reparation. Alla platser i planet var huller om buller och det blev lite gnäll och tandagnisslan. Väl på plats dröjer det en dryg timma innan kaptenen generat måste ropa ut att även detta planet visst var sönder och vi får boarda ett nytt.



Sagt och gjort, här är det massor med väntan, ångest, ilska och otålighet. Vi kommer ombord på tredje planet och här är det kaos med plaseringarna. Protester, kompromisser, hot, förplämningar och annat otrevligt som jag inte har idare lust att dyka in i här.

Tredje gången gillt och vi kommer iväg. Planet tar oss i rekordfart till Mallorca.
Och här är jag nu.

Så har den långa resan till lilla Mallorca börjat. Har kommit såpass långt att jag är i Karlstad och hälsar på Linn som jag ska åka med. Det hela är mycket spännande eftersom vi aldrig har träffats, och nu ska vi bo ihop i tre veckor.

Vad som också är spännande är att jag lyckades vimla runt och rätt till en klubb där jag hittade Linn i mycket vacker uniform. Fullt upptagen i arbete gav hon mig helt sonika en nyckel samt den väldigt fina handritade kartan. Columbus-Hanna drar vidare på nya äventyr och lyckas även denna gången finna hela vägen fram till hennes lägenhet.

Så här sitter jag och skriver. På en dator som inte är min i en lägenhet till en brud jag aldrig träffat, men vart blogg jag läst i långt över ett år. Livet är kul ibland.

Jag och Kollegan har ju umgåtts mer eller mindre regelbundet i tre månader nu, och vad som i början var en välbevarad hemlighet på jobbet har sakta kommit fram i ljuset. Häromveckan ställdes vi mot väggen och var tvungna att svara på frågan om vi är ihop.

Svaret blev att nej vi är faktiskt inte det, vi vill inte det. Att träffas när vi har lust och göra vad som faller oss in, är precis den nivån vi önskar hålla. Jag åker till Mallorca om två dagar och vi har konstaterat att jag inte har några monogamiska plikter.

Folk har svårt att hantera detta svaret, och jag förstår dem. För ett halvår sedan hade jag antagligen stått på deras sida. Flera har rätt och slätt bara gått över till att retsamt kalla honom för min pojkvän. Men faktum kvarstår att han och jag vet var vi står,  även fast det inte är super-romantiskt, traditionellt eller enligt andras moraliska regler. Och jag älskar varje sekund.

Åker faktiskt till Sverige i morgon. För att åka till Mallis på lördag. Det är typ noll tid kvar. Cirka sisådär. För att bota min panik/ångest/panikångest/magont/oro/allmäna obehag kommer här den mycket sofistikerade to-do listan:

• Boka tågbiljett till karlstad
• Köpa reseförsäkring
• Packa alla nödvändiga P:n - Pengar, Pass, P-piller
• Packa alla onödvägheter
• Leta reda på biljetterna
• Hoppa upp och ned i extas
• Städa så att Amanda inte har ihjäl mig när jag kommer hem
• Fixa reselitteratur
• Fundera på en den gigantiska "Action Script 3 in Flash" faller in under ovan nämda kategori
• Skriva testamente ifall planet krashar
• Paus för packnings-snack
• Fundera på om jag ska handla godis till tågresan
• Inse att det är onödigt och skippa det
• Knö ned allt i en alldles för stor resväska
• Vara orolig över att jag får övervikt men inte har någon våg att kolla med
• Irra runt planlöst
• Förgäves försöka komma på vad jag har glömt