det blir ju mer stjälpa
Idag tror jag banne mig att Kollegan slog sitt lilla norska huvud på spiken.
Efter att ha lyssnat på mina historier miljoners biljoner gånger, och lyckats kväva alla gäspar utom tre, så kom vi fram till att mycket av min ångest triggas av ilska.
Ilska?
Mot mig själv.
Det är liksom de gångerna jag blir förbannad över mina brister som ångesten kommer och "hjälper till". I all välmening såklart. Söta, lilla, snälla ångesten som ska hjälpa mig att fly från faran, men är för dum för att fatta vem det egentligen är. Som sätter igång en cirkel med ångest och ilska mer anal än ringmuskeln själv.
Oj vilket litet prestationsmonster jag är.
Men som sagt, från och med nu: bara skratta! Alltid skratta!
Moahahahahaha
Efter att ha lyssnat på mina historier miljoners biljoner gånger, och lyckats kväva alla gäspar utom tre, så kom vi fram till att mycket av min ångest triggas av ilska.
Ilska?
Mot mig själv.
Det är liksom de gångerna jag blir förbannad över mina brister som ångesten kommer och "hjälper till". I all välmening såklart. Söta, lilla, snälla ångesten som ska hjälpa mig att fly från faran, men är för dum för att fatta vem det egentligen är. Som sätter igång en cirkel med ångest och ilska mer anal än ringmuskeln själv.
Oj vilket litet prestationsmonster jag är.
Men som sagt, från och med nu: bara skratta! Alltid skratta!
Moahahahahaha
Åh, bara skratta min vän.
Dagens upper: Spontanbowling med folket.
Jag hoppar glädjeskutt över att få dansa runt i kardborreskor och dricka ice-slush.
Helt rosa kring munnen lyckas jag dessutom med bragden att inte hamna sist. TRIUMF!
Dagens downer: Dubbelt upp i ångestattacker.
Lyckas stressa sönder mig själv och måste låsa in mig på toaletten på toaletten på jobbet. Väl hemma blir jag sur över detta beteendet och lyckas då dra på mig en andra ångest-session. Massive fail. Haha! Här kan jag bara skratta åt ironin i det hela.
Hahahahahaha
HAHAHA.
Shit alltså.
Från och med nu ska jag skratta bort hela saken.
Alltid. Hellre skratta.
Jag hoppar glädjeskutt över att få dansa runt i kardborreskor och dricka ice-slush.
Helt rosa kring munnen lyckas jag dessutom med bragden att inte hamna sist. TRIUMF!
Dagens downer: Dubbelt upp i ångestattacker.
Lyckas stressa sönder mig själv och måste låsa in mig på toaletten på toaletten på jobbet. Väl hemma blir jag sur över detta beteendet och lyckas då dra på mig en andra ångest-session. Massive fail. Haha! Här kan jag bara skratta åt ironin i det hela.
Hahahahahaha
HAHAHA.
Shit alltså.
Från och med nu ska jag skratta bort hela saken.
Alltid. Hellre skratta.
Positiva Inlägget 1
En oväntat trevlig effekt av att må dåligt är det enorma stöd som har uppenbarat sig.
Från alla håll och kanter, ibland från de mest oväntade ställen. Det är folk som känner med mig, som vill hjälpa, som låter mig ringa, skriva, klaga och vara precis så miserabel jag vill. I retur får jag kärlek och omtanke.
Jag blir alldeles varm, glad och rörd.
Tänk att något så fint, kunde komma ut av det.
Jag hoppas alla förstår hur tacksam jag är.
Wiki
Oj.
Läste just på wiki om panikångest och så sög det lite sådär i magen.
Kände väl igen mig lite mer än jag trott.
"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."
"Vissa patienter blir botade bara av att få veta att det är den här onda cirkeln som ligger bakom deras symptom. Medan andra behöver professionell hjälp under flera år för att komma ur det. Det är dock viktigt att förstå att det är en diagnos och att man inte skall känna sig dum, fånig, löjlig eller skämmas för utan att man skall bli tagen på allvar, att det är mycket jobbigt att råka ut för och att man inte skall dra sig för att söka hjälp."
"Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress."
Läste just på wiki om panikångest och så sög det lite sådär i magen.
Kände väl igen mig lite mer än jag trott.
"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."
"Vissa patienter blir botade bara av att få veta att det är den här onda cirkeln som ligger bakom deras symptom. Medan andra behöver professionell hjälp under flera år för att komma ur det. Det är dock viktigt att förstå att det är en diagnos och att man inte skall känna sig dum, fånig, löjlig eller skämmas för utan att man skall bli tagen på allvar, att det är mycket jobbigt att råka ut för och att man inte skall dra sig för att söka hjälp."
"Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress."
Jag blir arg
Som ni kanske har fått med er är de här ångestattackerna väldigt oberäkneliga. De kan komma när som helst, helt utan förvarning. Det räcker med något så smått och obetydligt som ett mail med fel formulering för att trigga igång en helt orimlig reaktion.
Jag går faktiskt omkring och tänker att jag blir bättre hela tiden. Varje gång det går över tänker jag "phiew, det där måste ha vart sista gången". För så här ologiskt kan ju inte kroppen fortsätta att bete sig? När ska den lära sig?
Och så händer det igen. Och igen. Och jag blir så fruktansvärt arg. Jag blir arg på min egen kropp som inte inser det orimliga i detta beteende. Jag blir så arg på min dumma hjärna som i något sadistisk drag får mig att må värre än jag någonsin gjort.
Ja, jag blir helt enkelt förbannad.
Må Fan ta den här idiotiska panikångesten.
Jag orkar inte.
Ps.
En av de värsta sakerna med alla de här attackerna är att jag skäms så otroligt efteråt. Som när jag mitt i paniken ringer mina närmaste och flämtar fram i telefonen: "Jag dör, jag dör!"
Sedan så går det över och jag funderar, Herre Gud vad håller jag egentligen på med?
Och sedan.. jaaa...
Så skäms jag. Över min svaghet.
Äckliga, vidriga ångest-helvete.
Sedan så går det över och jag funderar, Herre Gud vad håller jag egentligen på med?
Och sedan.. jaaa...
Så skäms jag. Över min svaghet.
Äckliga, vidriga ångest-helvete.
att andas
Något så grymt obehagligt hände mig just.
Sitter i fönsterkarmen och tittar på folket nedanför när plötsligt - PANG! - så kunde jag inte andas längre. Det var som att någon i smyg lindat in hela bröstkorgen med taggtråd och drog åt för kung och fosterland.
Varje gång jag öppnade munnen och försökte tvinga ned durbar luft i lungorna så ville det sig inte. Hundra tusen onda knivar hugger i sidan på mig, jag gapar, flämtar, tvingar ned luft som verkar försvinna ut i intet. Paniken stegrar sig, tårarna börjar rinna.
Jag springer runt i rummet och försöker hitta en position där jag kan andas. Stående, liggande, sittandes, vad som helst. Mot min vilja börjar jag hyperventilera i ren rädsla att nu dör jag faktiskt. Inne på mitt rum, i skenet av tända stearinljus.
"Tack gode gud att akuten är så nära" tänker en makaber del av mig.
Jag har aldrig tidigare varit med om en liknande attack.
Så brutal. Så fysisk. Så obehaglig.
Finns det någon där ute som kan säga... vad gör jag nu?
Jag dog ju uppenbarligen inte. Jag kan andas igen. Men det gör fortfarande ont, jag ligger i sängen helt utmattad. Det känns som att jag gått igenom en köttkvarn. Jag trodde jag var på väg att bli bättre så kommer detta och totalt krossar mig.
Och ja, ni får leva med mina schitzofrena inlägg.
Lycklig ena dagen - döende nästa. Där har ni mitt liv.
Sitter i fönsterkarmen och tittar på folket nedanför när plötsligt - PANG! - så kunde jag inte andas längre. Det var som att någon i smyg lindat in hela bröstkorgen med taggtråd och drog åt för kung och fosterland.
Varje gång jag öppnade munnen och försökte tvinga ned durbar luft i lungorna så ville det sig inte. Hundra tusen onda knivar hugger i sidan på mig, jag gapar, flämtar, tvingar ned luft som verkar försvinna ut i intet. Paniken stegrar sig, tårarna börjar rinna.
Jag springer runt i rummet och försöker hitta en position där jag kan andas. Stående, liggande, sittandes, vad som helst. Mot min vilja börjar jag hyperventilera i ren rädsla att nu dör jag faktiskt. Inne på mitt rum, i skenet av tända stearinljus.
"Tack gode gud att akuten är så nära" tänker en makaber del av mig.
Jag har aldrig tidigare varit med om en liknande attack.
Så brutal. Så fysisk. Så obehaglig.
Finns det någon där ute som kan säga... vad gör jag nu?
Jag dog ju uppenbarligen inte. Jag kan andas igen. Men det gör fortfarande ont, jag ligger i sängen helt utmattad. Det känns som att jag gått igenom en köttkvarn. Jag trodde jag var på väg att bli bättre så kommer detta och totalt krossar mig.
Och ja, ni får leva med mina schitzofrena inlägg.
Lycklig ena dagen - döende nästa. Där har ni mitt liv.
Idag firar vi!
Något stort har hänt.
Idag firar vi en hel vecka utan ångest.
Ett obefintligt steg för mänskligheten,
men jäklar vad stort det är för mig!
Idag firar vi en hel vecka utan ångest.
Ett obefintligt steg för mänskligheten,
men jäklar vad stort det är för mig!
Frizoner
Jag har mina små ställen.
Mina frizoner.
Mina platser där ingen ångest någonsin är välkommen.
Duschen. Där finns bara värme och njutning, inget annat. Om jag mår dåligt kan jag alltid duscha av mig det, det rinner ned i avloppet tillsammans med bubblor och tvålrester.
Fönstret. Uppkrupen i fönstersmygen har jag full utsikt på vad som förgår utanför. Elementet står på högsta värme och värmer mig ända in till märgen. Jag gömmer mig bakom gardinerna i min egen lilla värld, det enda som tränger in är musiken.
Sängen. Under täcket kan inget ont ta mig. Aldrig någonsin.
Kollegans veranda. Armar tätt omkring min kropp, en filt och en stjärnklar himmel. Många helger har passerat på det viset.
Mina frizoner.
Mina platser där ingen ångest någonsin är välkommen.
Duschen. Där finns bara värme och njutning, inget annat. Om jag mår dåligt kan jag alltid duscha av mig det, det rinner ned i avloppet tillsammans med bubblor och tvålrester.
Fönstret. Uppkrupen i fönstersmygen har jag full utsikt på vad som förgår utanför. Elementet står på högsta värme och värmer mig ända in till märgen. Jag gömmer mig bakom gardinerna i min egen lilla värld, det enda som tränger in är musiken.
Sängen. Under täcket kan inget ont ta mig. Aldrig någonsin.
Kollegans veranda. Armar tätt omkring min kropp, en filt och en stjärnklar himmel. Många helger har passerat på det viset.
Diagnos
Kom efter ett långt samtal med läkaren fram till att jag antagligen lider av panikångestattacker. Det trodde jag aldrig, aldrig skulle bli ett ord jag använde om mig själv.
Men det känns bra, att ha ett namn på det.
Det blir mindre diffust, lite mer hanterligt.
Allt som har ett namn, finns på riktigt.
Allt som har ett namn, har en lösning.
Min kropp är ball. ballast. balle.
En av anledningarna till mitt Sverigebesök var en uppföljning på några cellförändringar.
Vet inte hur många som minns det men i Australien var det en otroligt korkad läkare som lät meddela att jag skulle få cancer.
Vilket är ganska så taskigt att säga.
För det stämmer inte alls.
Väl i Sverige så visar det sig att cellförändringarna var helt ofaliga.
Och nu, två år efter att första beskedet kom så visade det sig att det inte bara var ofarliga. De var helt borta. Min kropp hade självläkt!
Förstår ni hur ball min kropp är? Hur cool den är? Hur absolut jävla bäst den är som på egen hand klarar av att ta hand om detta? Och varför har jag ALDRIG hört om detta förut, att kroppen själv kan ta hand om cellförändringar?
Nu ska jag belöna min kropp.
Jag ska gosa med den, beundra den, älska den.
Vet inte hur många som minns det men i Australien var det en otroligt korkad läkare som lät meddela att jag skulle få cancer.
Vilket är ganska så taskigt att säga.
För det stämmer inte alls.
Väl i Sverige så visar det sig att cellförändringarna var helt ofaliga.
Och nu, två år efter att första beskedet kom så visade det sig att det inte bara var ofarliga. De var helt borta. Min kropp hade självläkt!
Förstår ni hur ball min kropp är? Hur cool den är? Hur absolut jävla bäst den är som på egen hand klarar av att ta hand om detta? Och varför har jag ALDRIG hört om detta förut, att kroppen själv kan ta hand om cellförändringar?
Nu ska jag belöna min kropp.
Jag ska gosa med den, beundra den, älska den.
Nej jag har inte trillat av pinn
Men gårdagen innebar vissa problem med att skriva då jag hade träningsvärk i VARENDA muskel min kropp någonsin använt. Tog det lite lugnt, åt ofösämt mycket choklad, terroriserade min hjärna med Gossip Girl och hoppades på en akut förbättring tills idag.
Ack så fel jag hade.
Har nu svårt att gå, andas eller andra livviktiga funktioner på grund av strejkande muskler. Men till jobbet kom jag i alla fall! Nu består problemet mest i att komma härifrån...
Hur som haver, ska givetvis dela med mig av mina bragder!
Skåda det fina diplomet jag fick!!
Såååå värt allt slit. Se så fint det är!? Grönt är skönt.
Ack så fel jag hade.
Har nu svårt att gå, andas eller andra livviktiga funktioner på grund av strejkande muskler. Men till jobbet kom jag i alla fall! Nu består problemet mest i att komma härifrån...
Hur som haver, ska givetvis dela med mig av mina bragder!
Skåda det fina diplomet jag fick!!
Såååå värt allt slit. Se så fint det är!? Grönt är skönt.
Kan kan kan inte sova!
De som är uppmärksamma har säkert lagt märke till att den fina nedräknaren här till vänster påstår att det är 0 dagar kvar till Oslo Marathon. Och vet ni va? Den ljuger faktiskt inte. Även fast jag gärna tror det just nu.
Tydligen ska jag upp halv åtta i morgon, äta en miljon energibars till frukost, och sedan bege mig till Akershus festning där starten går. Efter det följer förhoppningsvis 66 minuter med löpning, innan jag går i mål.
Ni smarthuvuden där ute som gärna påpekar att så snabbt springer man inte 42 kilometer, det tror jag inte heller. Jag ska springa 10. Varken mer eller mindre. Det är själva eventet som heter Oslo Marathon, inte distansen jag springer.
Så! Nu känner vi oss alla lite smartare och enormt hurtiga.
Jag gör det i alla fall.
Tydligen ska jag upp halv åtta i morgon, äta en miljon energibars till frukost, och sedan bege mig till Akershus festning där starten går. Efter det följer förhoppningsvis 66 minuter med löpning, innan jag går i mål.
Ni smarthuvuden där ute som gärna påpekar att så snabbt springer man inte 42 kilometer, det tror jag inte heller. Jag ska springa 10. Varken mer eller mindre. Det är själva eventet som heter Oslo Marathon, inte distansen jag springer.
Så! Nu känner vi oss alla lite smartare och enormt hurtiga.
Jag gör det i alla fall.
PreMenstruell Slyna
Jag har PMS.
Den smög sig på redan i lördags, och beräknas sitta i till och med onsdag, om kroppen följer mitt schema. För ja, det är mitt schema. Det är ordningen jag har satt opp med hjälp av fusk, vilja och hormoner, i ett försök att tämja en kropp som inte vill.
Således håller sig Kollegan på ett respektfullt avstånd och jag har bunkrat upp med ett 24-pack 70% choklad i skafferiet.
Men så inser jag att kanske är det så att jag målar fan på väggen här. För PMS i min värld är inte bara usch och ve. Det är inte 24 timmar och dygnet med ilska och ångest. Det är snarare så att alla mina känslor blir förstärkta med 28965. Hunger, ilska, sorg men också glädje, hopp och lycka.
Men jag inser ju givetvis hur hopplöst det är att umgås med en emotionell berg-och-dal-bane-krash, och håller mig undan från offentligheten i några dagar till.
Den smög sig på redan i lördags, och beräknas sitta i till och med onsdag, om kroppen följer mitt schema. För ja, det är mitt schema. Det är ordningen jag har satt opp med hjälp av fusk, vilja och hormoner, i ett försök att tämja en kropp som inte vill.
Således håller sig Kollegan på ett respektfullt avstånd och jag har bunkrat upp med ett 24-pack 70% choklad i skafferiet.
Men så inser jag att kanske är det så att jag målar fan på väggen här. För PMS i min värld är inte bara usch och ve. Det är inte 24 timmar och dygnet med ilska och ångest. Det är snarare så att alla mina känslor blir förstärkta med 28965. Hunger, ilska, sorg men också glädje, hopp och lycka.
Men jag inser ju givetvis hur hopplöst det är att umgås med en emotionell berg-och-dal-bane-krash, och håller mig undan från offentligheten i några dagar till.
Till mina stalkers
Till alla ni där ute som planerar era liv efter mitt och också hade skrivit in 12 km löpning i kalendern. Jag antar att ni är ganska nyfikna att veta hur det gick?
Det dröjde inte mer än tre sekunder efter att jag lämnat hemmets trygga vrå, så ställer sig regnet som spön i backen. Enveten som en gnu springer jag givetvis alla 12 kilometrana, svärandes med varje steg.
Det fina är att nu har jag gjort det värsta, och det kan bara bli bättre när jag springer loppet nästan söndag.
Optimist - Javisst!
Det dröjde inte mer än tre sekunder efter att jag lämnat hemmets trygga vrå, så ställer sig regnet som spön i backen. Enveten som en gnu springer jag givetvis alla 12 kilometrana, svärandes med varje steg.
Det fina är att nu har jag gjort det värsta, och det kan bara bli bättre när jag springer loppet nästan söndag.
Optimist - Javisst!
Vardagslyx
Idag gjorde jag något av det bästa jag någonsin fått för mig. Och tro mig, jag har haft många brillianta idéer i mina dagar.
Redan klockan halv sex ringde klockan och jag förbannade mig själv. Men sedan följer tidernas längsta dusch med temperaturer som hade flått en gris, vackra kläder och noggrann sminkning. Halv sju var jag redo och begav mig mot byn.
Väl framme glider jag graciöst in på hotell Clarion Royal Christiania och känner mig som en riktig primadonna. Här hugger jag in på den största frukostbuffén skådad sedan länge, och dessutom ekologisk.
Med munnen full av croisanter och jordgubbar läser jag en god bok och sitter kvar i minst en timma. Sedan tre djupa andetag och en perfekt start på dagen.
Prova det!
Du blir osårbar.
Redan klockan halv sex ringde klockan och jag förbannade mig själv. Men sedan följer tidernas längsta dusch med temperaturer som hade flått en gris, vackra kläder och noggrann sminkning. Halv sju var jag redo och begav mig mot byn.
Väl framme glider jag graciöst in på hotell Clarion Royal Christiania och känner mig som en riktig primadonna. Här hugger jag in på den största frukostbuffén skådad sedan länge, och dessutom ekologisk.
Med munnen full av croisanter och jordgubbar läser jag en god bok och sitter kvar i minst en timma. Sedan tre djupa andetag och en perfekt start på dagen.
Prova det!
Du blir osårbar.
Träningschema
Med blott 12 dagar kvar till Oslo maraton och ingen som helst löpträning gjord sedan juni, börjar paniken närma sig. Bad således min suprerfitta vän (fit som i vältränad. inte som i fittig. Eller jo... kanske lite?) sätta ihop ett träningsschema åt mig.
Det är underbart att se hur han lägger hjärta och själ i det, men samtidigt skräckinjagande hur han tror jag ska gå från tisdagens "jogga 5 min gå 1 min" till söndagens "12 km jogging" på blott 5 dagar.
Men under kan ju ske! Nu jäklar tar vi i!
***
Tirsdag:
35 min med jogging. Hvis sliten prøv å jogge i 5 min og gå 1 min.
Onsdag:
Rolig sykling/svømming
Torsdag:
7x400 meter intervall. Du skal løpe ca 90 % av det du klarer hver gang. Det betyr at du bør løpe 400 m på 2:14-2:17. Hvis du ikke vet hvor langt 400 m er prøv bare å løpe hard i 2:15
Fredag:
Øl :-)
Lørdag:
Rolig gåtur tur i 30 min.
Søndag:
12 km joggetur
Trisdag:
40 min joggetur. Prøv å jogge rolig og behagelig tempo slik at du kan holde helt ut.
Torsdag:
30 min joggetur. Greit tempo. Litt roligere enn tirsdagen.
Søndag:
10 km maraton.
***
Och för alla er svenner som undrar va faan han menar med en ROLIG joggetur? Finns det? Glöm inte att rolig på norska är lugn på svenska. SÅ hurtig är han inte!
Det är underbart att se hur han lägger hjärta och själ i det, men samtidigt skräckinjagande hur han tror jag ska gå från tisdagens "jogga 5 min gå 1 min" till söndagens "12 km jogging" på blott 5 dagar.
Men under kan ju ske! Nu jäklar tar vi i!
***
Tirsdag:
35 min med jogging. Hvis sliten prøv å jogge i 5 min og gå 1 min.
Onsdag:
Rolig sykling/svømming
Torsdag:
7x400 meter intervall. Du skal løpe ca 90 % av det du klarer hver gang. Det betyr at du bør løpe 400 m på 2:14-2:17. Hvis du ikke vet hvor langt 400 m er prøv bare å løpe hard i 2:15
Fredag:
Øl :-)
Lørdag:
Rolig gåtur tur i 30 min.
Søndag:
12 km joggetur
Trisdag:
40 min joggetur. Prøv å jogge rolig og behagelig tempo slik at du kan holde helt ut.
Torsdag:
30 min joggetur. Greit tempo. Litt roligere enn tirsdagen.
Søndag:
10 km maraton.
***
Och för alla er svenner som undrar va faan han menar med en ROLIG joggetur? Finns det? Glöm inte att rolig på norska är lugn på svenska. SÅ hurtig är han inte!
Helt orelaterat till tidigare inlägg
Men varför är dagen-efter piller så jävla dyra!?!
200 spänn och allt man får när man öppnar paketet är världens minsta piller, på världens största karta. Utan att överdriva. Den gigantiska kartan får ju allt bara att se ännu löjligare ut.
Jag slår vad om att 50% av kostnaderna är någon staffa-alla-som-glömmer-p-piller skatt. Där satt alla sex-hatande stofiler i en samling och tänkte "höhöhö om vi ser till att det svider i plånboken så uppgraderar sig minnet på alla blondiner automatiskt! genialt!"
Dessutom ser jag på kvittot att jag betalt ett 12-kronors vakttillägg.
Vad är det som de har vaktat? Min dygd?
200 spänn och allt man får när man öppnar paketet är världens minsta piller, på världens största karta. Utan att överdriva. Den gigantiska kartan får ju allt bara att se ännu löjligare ut.
Jag slår vad om att 50% av kostnaderna är någon staffa-alla-som-glömmer-p-piller skatt. Där satt alla sex-hatande stofiler i en samling och tänkte "höhöhö om vi ser till att det svider i plånboken så uppgraderar sig minnet på alla blondiner automatiskt! genialt!"
Dessutom ser jag på kvittot att jag betalt ett 12-kronors vakttillägg.
Vad är det som de har vaktat? Min dygd?
Sleepyhead
Jag tror jag är lite kär.
I min finfina morfinmedicin.
Det är liksom jag och flaskan.
Vi går aldrig någonstans utan varandra.
I natt vaknade jag upp häftigt och visste för ett ögonblick inte var flaskan var någonstans. Jag kände pulsen gå upp, svetten bröt fram. Så var jag tvungen att gå upp ur den himmelska sängen, tända den brutala taklampan och leta igenom hela handväskan tills jag hittade min kära vän.
Sedan sov jag gott igen. Efter en liten hutt.
För det gör man på din här hopkoket. Man sover.
Den är supereffektiv mot hostan, trollar magiskt bort den på ett sätt jag faktiskt inte trodde var möjligt. Men bieffekterna låter inte vänta på sig.
Jag är snurrig, lycklig och så otroligt trött att jag faktiskt sover med ögonen öppna. Helt plötsligt kan jag bara försvinna bort. När jag står och tvättar händerna händer det att jag lämnar denna verkligheten för något bättre. Som vi sagt innan är buss och spårvagn helt hopplöst. Och att sitta 8 timmar om dagen framför en dator ska vi inte ens prata om.
Låt oss bara säga, att denna veckan kanske inte är min mest produktiva.
Men definitivt en av de mest kreativa!
I min finfina morfinmedicin.
Det är liksom jag och flaskan.
Vi går aldrig någonstans utan varandra.
I natt vaknade jag upp häftigt och visste för ett ögonblick inte var flaskan var någonstans. Jag kände pulsen gå upp, svetten bröt fram. Så var jag tvungen att gå upp ur den himmelska sängen, tända den brutala taklampan och leta igenom hela handväskan tills jag hittade min kära vän.
Sedan sov jag gott igen. Efter en liten hutt.
För det gör man på din här hopkoket. Man sover.
Den är supereffektiv mot hostan, trollar magiskt bort den på ett sätt jag faktiskt inte trodde var möjligt. Men bieffekterna låter inte vänta på sig.
Jag är snurrig, lycklig och så otroligt trött att jag faktiskt sover med ögonen öppna. Helt plötsligt kan jag bara försvinna bort. När jag står och tvättar händerna händer det att jag lämnar denna verkligheten för något bättre. Som vi sagt innan är buss och spårvagn helt hopplöst. Och att sitta 8 timmar om dagen framför en dator ska vi inte ens prata om.
Låt oss bara säga, att denna veckan kanske inte är min mest produktiva.
Men definitivt en av de mest kreativa!
Ja men hur gick det?!
Har ju glömt att berätta hur det gick med invägningen...
Jag var ute och sprang, varje dag i en hel månad. Fick göra ett kort uppehåll på 4 dagar på grund av en skadad häl, men annars var jag banne mig ute var endaste dag! 30 minuter åt gången. Jag räknade på det och insåg att jag sprungit mer än 10 mil. Det mina vänner, är sinnessjukt.
Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna klara det. Ni förstår, jag är en sådan som ständigt missade skolgymnastiken. En sådan som jämfört jogging med vår tids skärseld. En såndär lat jävel som helt enkelt kunde se ett liv utan joggingskor.
Fram till nu såklart! Nu är jag inte rädd längre. Nu vet jag att jag kan.
För att komma till poängen... Slutvikten blev + ett hekto. Lite mindre fett visserligen, men vad lär vi oss av det här!? Löpning för att gå ned i vikt = sjukt överskattat. Men löpning rent generellt för att må bra, det är en ekvation jag får ihop.
Jag var ute och sprang, varje dag i en hel månad. Fick göra ett kort uppehåll på 4 dagar på grund av en skadad häl, men annars var jag banne mig ute var endaste dag! 30 minuter åt gången. Jag räknade på det och insåg att jag sprungit mer än 10 mil. Det mina vänner, är sinnessjukt.
Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna klara det. Ni förstår, jag är en sådan som ständigt missade skolgymnastiken. En sådan som jämfört jogging med vår tids skärseld. En såndär lat jävel som helt enkelt kunde se ett liv utan joggingskor.
Fram till nu såklart! Nu är jag inte rädd längre. Nu vet jag att jag kan.
För att komma till poängen... Slutvikten blev + ett hekto. Lite mindre fett visserligen, men vad lär vi oss av det här!? Löpning för att gå ned i vikt = sjukt överskattat. Men löpning rent generellt för att må bra, det är en ekvation jag får ihop.
