Systrami är barmhärtig och ska ge mig skjuts in till stan, och lånar svärmors bil för första gången. Vi konstaterar ganska snart att det är en automat men ger det ett försök med mottot: Äh, hur svårt kan det egentligen vara? Det är ju bara att gasa och styra.

Efter 10 minuters experimenterande lyckas vi med choken, och vi är på väg. Skruttomobilen surar och är väldigt seg i gasen, vi har svårigheter att nå upp över 50. Lyckligtvis befinner vi oss i en småstad, och när alla andra bilister är pensionärer, framstår vi ändå som gangters.

Det börjar lukta lite illa, och trots min eviga förkylning sticker det misstänkt i näsan. Först när vi parkerar lyckas vi plussa ihop ett och ett: handbromsen ligger fortfarande i! Vi trillar ut bilen, kiknande av skratt när systrami låser och slår igen dörren. Med motorn på.

Ah. Det märks att vi är släkt.

Den här helgen blev ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men inte mindre speciell för det. Förutom familjemys med samtliga familjemedlemmar, plus Joels familj så fick jag äran att träffa den omskrivna Skånskan. Trots mötets extremt korta tidspann och en konversation som sträckte sig till "Hej - Hanna" "Åh, hej hej" lyckades jag sträcka nacken i ren nevrositet. Jag skulle slänga fram handen sådär käckt och hälsa på donnan när jag får kramp halsmuskulaturen och riktigt hör hur jag sliter sönder något. Resultatet blev en något spasmliknande rörelse samt en grimas.

Även fast det givetvis var lite jobbigt att träffa "den nya" är jag glad. Nu är det över, nu är alla svåra bitarna förbi. Nu är hela den här göra-slut-processen äntligen något som tillhör gårdagen. Nu har vi gått igenom alla faser av krossat hjärta, förnekelse, svartsjuka, oro, apati, kärlek, gråt och förvirring. Nu kan vi äntligen fortsätta som vänner. Fan Joel, vi klarade det!

Alltså, så här fattig har jag aldrig varit i hela mitt liv.
Jag sitter och stirrar på mitt kontoutdrag och kan konstatera att jag har 190.05 kronor att disponera. Det tragiska i den här kråksången är att jag sitter i Alingsås, och en biljett hem till Oslo kostar 200. Jag har således inte ens råd att åka hem. Det är en lustig känsla, det där. Att verkligen inte ha ett rött öre. Att inte ens kunna komma hem.

Att hyran på min finfina lägenhet skall betalas i morgon,
har jag lyckats förtränga både en och flera gånger...

I jakten på en norsk legitimation fann jag mig i det obekväma behovet av en passbild. Jag hatar att ta passbilder. Vem hatar inte att ta passbilder? Hårt ljus, osmickrande vinkel och inget photoshop så långt ögat kan nå. Men likväl ett måste.

Jag smyger därför in i Japan Photo och ber tyst om en passbild, uppsminkad till max. Jag menar - det vore ju dumt att inte försöka sitt bästa i alla fall. Killen bakom disker sliter upp den minsta och fulaste digitalkameran jag sett och påstår att det är den han ska använda för att föreviga min nuna. Jag fnyser skeptiskt och tänker att det här gör jag ju bättre själv, men jag har ingen framkallningsmaskin och nöden, ja den har som bekant ingen lag.

Han startar den så kallade kameran och förklarar reglerna: huvudet rakt framifrån och helt neutralt ansikte, inga leenden tillåtna. Jag gör mitt bästa och han kollar på mig.

Han: Och så måste du stänga munnen
Jag: Den är stängd
Han: Ja men alltså du får inte visa tänderna
Jag: Får jag inte visa tänderna?
Han: Nej, du måste se helt normal ut.
Jag: Men jag ser ut sådär. Normalt.
Han: Vaddå ser du ut sådär normalt? Visar du alltid tänderna?
Jag: Ja.
Han: Varför då?
Jag: För att gud skapade mig såhär.

Jag är kanske inte den mest aktiva med att svara på kommentarer. Det kan bero på två saker: Dels så tycker jag inte det finns någon regel om att man borde svara, en kommentar är bara en åsikt yttrad vid ett visst tillfälle. Dessutom så har jag oftast på tok för mycket att göra.

Men jag läser och älskar precis alla kommentarer. Kan inte sluta facineras av att det finns så många människor där ute som intresserar sig för mina tankar och upplevelser. Vet inte heller vilken sorts läsare som är mest smickrande: de som gärna och ofta kommenterar, eller de som tyst och obemärkt loggar in varje dag, de som följer mitt liv men jag aldrig kommer få reda på att de finns.

Ibland kommer kommentarer som blandar båda de två stilarna ovan, de är verkligen märkliga. Och mäktiga. Vissa fastnar, för evigt, och jag har ingen aning om vem människan är. Som den här kommentaren nedanför; jag fick den för flera månader sedan och har ingen möjlighet att svara, men jag minns den fortfarande. Det är bland det finaste jag fått höra.

du är en så bra tjej.
en sån där som man kan bli om man följer alla tips i tjejtidningarna. Såna där tips som verkar så lätta, men är outgrundligt svåra att antingen följa eller komma ihåg, då tillfället att faktiskt bruka dem ges.

vad jag försöker säga. du är min drömkvinna.

Det slog mig att idag är det 6 månader sedan jag lämnade Australien. Genast blir jag sådär sentimental och gråtmild: Herre Jesus har det verkligen gått ett halvår redan?? Hur gammal är inte jag? Livet går så fort, äta bör man annars dör man. Och så vidare.

Faktum kvarstår att tiden har gått sanslöst snabbt. Jag tänker tillbaka på första halvåret i Sydney och skulle sätta en månad där i relation till tiden hemma. Måste vara de där tidszonerna som spökar. Fast när jag tänker efter, har jag hunnit med ganska mycket:

• Haft tre olika jobb (marknadsassistent, promotör, butikssäljare)
• Bott i tre olika länder (Australien, Sverige, Norge)
• Blivit singel
• Börjat dejta för första gången i mitt liv
• Återupptäckt min fina Amanda
• Träffat 6 nya personer som jag idag skulle kalla vänner
• Etablerat ett stadigt förhållande med Pole Dancen
• Gått ned 3 procentenheter fett
• Lärt mig norska (well.. yeah)
• Dragit på mig mer skulder än någonsin
• Tiodubblat antalet läsare till bloggen

Jag ser mer spänning fram emot vad nästa halvår har att erbjuda. Nytt jobb och ny lägenhet väntar. Och så kanske, kanske något om en bartenderkurs..?

Ni som är gamla (ta åt er ni som vill.. hehe) och läser min blogg, kan ni svara på en sak?
Hur länge har kedjebrev funnits? Visst har de väl funnits i alla tider?

Jag undrar om de gamla Jesuiterna på medeltiden roade sig med att skicka latinska kedjebrev där hoten om evig skärseld verkligen satte fart på spridningen. Eller vad säger jag? Klart de gjorde. Det var ju så hela kristendomen tog fart. Eller vad säger jag. Nu tappar jag den röda tråden lite grann här..

Vad jag ville få fram var att givetvis har kedjebreven hittat sig in i bloggvärlden, i form av utmaningar. T0tta utmanade: "Namnge och lägg in en bild på den kvinna som du, i dina ögon tycker är vackrast?"

Jag gav faktiskt detta en ordentlig fungering, vem tycker jag egentligen är vackrast i världen? Vad tycker jag är vackert? Och varför? Det låg och malde i huvudet, inte riktigt där men inte heller borta. Så får jag se musikvideo på gymmet i morse och först 3 minuter efter att den slutat kan jag torka dregglet och fundera på vad som egentligen hände. Jag fann helt enkelt svaret på frågan. Mina damer och herrar, jag ger er den vackraste kvinnan i världen:

Två killar, på tåget mot Oslo S.

- Fan, så lovade jag att laga mat åt henne också. Wok. Jag vet inte ens hur man gör wok?!
- Nej men alltså det är typ som pytt i panna. Fast med lite mer exotiska grönsaker.

Märk min förvåning när mobilen idag pep till och lät meddela att minnet är fullt. Jag köpte den i början av augusti och har aldrig behövt tömma inkorgen, tills nu. Ibland har jag kollat på den, häpnat över det stora minnet och skrockat lite för mig själv när jag tänkt på de 25 sms som fick plats på min gamla 3210.

25 sms. Det är ganska stor skillnad mot de 894 meddelanden som jag har plats till nu.

Så tänker jag vidare, och kan inte låta bli att räkna lite på det. 894 delat på de 108 dagarna jag haft mobilen blir 7,4 sms om dagen. Det är nästan ett sms varannan vaken timma.

Mysteriet med min höga mobilräkning närmar sig en lösning.

Och just hemkommen från tredje daten. Om man nu kan kalla det date. Vissa andra kanske skulle kalla det 16 timmar långt marathon-hångel. Ni får kalla det vad ni vill. Hur som helst är jag väldigt nöjd.

Snabbfakta:

• Erik
• 23
• Norrman

Jag förtjänar fan en stor, glänsande pokal just nu. En pokal som är så blank att den går att använda som spegel. Knappt har solens strålat hunnit leta sig över horisonten och jag är på väg mot gymmet. Trots att varenda fiber i hela kroppen skriker ut sin ovilja, biter jag ihop och upprepar för mig själv: "Man blir inte fit av att sova"

Spenderar natten hos min kära vapandragare Amanda. Hennes kombo Edvard har gått och fått hemlängtan, så han åkte hem till Sverige. Faktum är att han fick såpass mycket hemlägtan att han planerar att åka hem för gott, någon gång efter nyår. Amanda berättar nyheten med ett slugt leende, lutar sig sedan fram och frågar:

"Du har inte lust att flytta in här?"

Jag blir ställd, tappar hakan, tvekar, funderar. Jag som trivs rätt gott i min nuvarande lägenhet... Amanda ser min tvekan och lägger in dödsstöten.

"Du får sätta upp din egen pole dance stång i vardagsrummet..."

Så var det klart.

Ni vet den där känslan, när man precis varit på dejt, och bara vill berätta för någon?
Just så. Just nu.

Just det!
Jag glömde ju berätta bland det roligaste jag gjorde i helgen: Jag blev av med min snus-oskuld!

Där sitter jag i godan ro på festen när den obligatoriska snusdosan åker fram. Döm min förvåning när till och med Amanda pillar in en liten prilla och lutar sig förnöjt tillbaka. Något i min ganska alarmerade blick avslöjar min oskuld och givetvis dröjer det inte längre än 3 nanosekunder innan jag blir erbjuden en själv. Jag ser hur alla i soffan förväntansfullt lutar sig framåt.

Amanda: Men.. ska du inte ha en då?
Hanna: Jooo.. kanske. Men jag har aldrig provat förut.
Amanda: Det är inte alls svårt, bara gör såhär.
Hanna: Men, kommer jag inte må illa då?
Amanda: Neeeejdå.
Hanna: Alla mår ju illa första gången.
Amanda: Neeeeeeeejdåååååå.
Hanna: Jo.
Alla på festen: NEEEEJDÅ!!




Ja, det är ju klart att jag provade.
Såhär i efterhand har jag två tankar.

1. Klart som fan man mår illa. Vilken tur att jag provade tillsammans med Amanda som jag inte behöver spela macho med.
2. Herrejävlar, nickokick.

Jag har länge försökt att förneka det. Hittat på ursäkter och bortförklaringar, vägrat se sanningen i vitögat. Kallat det tillfälligheter eller tillfälliga sinnesvagheter. Men så lördags, efter att jag tvingat folket på festen lyssna på basshunter för femte gången den kvällen går det upp för mig: Jag gillar faktiskt Basshunters musik, och jag gillar verkligen techno. Eller trance, eller dance, eller vilken kategori det nu faller under. Kort sagt så gillar jag dunka-dunka.

Enformiga refränger, elektroniska ljud och spår ihopsatta på datorn funkar tydligen för mig. Inget annat får mig på bra humör lika fort, inget annat säger party så som det gör. Dessutom är det bästa musiken att träna till. Dunk, dunk, ett, två. Dunk, dunk, tre, fyr, pusta, träna, svettas, gymma, dunk, dunk.

Jag känner mig lite ensam med denna lasten, finns det fler som jag? Hittills har reaktionerna på min musiksmak uteslutande bestått av rynkade näsor, föraktfulla fnysningar och kommentarer som ifrågasatt min kvinlighet. Och om det finns fler, kan ni tipsa om några bra låtar?? I gengäld presenterar jag mina favoriter just nu:

Krazy - Pitbull ft. Lil' Jon
Satisfaction - Benny Benassi
Infinity 2008 - Guru Josh Project
Caramelldansen (speedycake remix) - Caramell
Angel in the night - Basshunter
Sweetest ass in the world - Alex C feat Y-ass
Pjanoo - Eric Prytz
Paddy's Revenge - Steve Mac

Det finns en sak jag verkligen respekterar. Och det är folk som vågar säga ifrån. Inget stör mig mer än mesiga fjompar som saknar åsikter eller går med så saker de inte vill. Varför de kan bete sig på detta viset är ju en saga för sig... Kanske är de konflikträdda, kanske har de ingen åsikt, kanske är de mesiga och obetydliga, vem vet. Min poäng är i alla fall att en åsikt och mod att stå för den värderas högt i mina ögon.

Vilket är anledningen till att en kille vid namn Lars imponerade stort igår.
Lars är lite halvtöntig, skelögd och lätt överviktig och var väldigt tyst av sig. Jag lade dessutom märke till ett mönster när han blev, om möjligt, ÄNNU tystare så fort jag kom i närheten. Full på flytande mod tog jag tjuren vid hornen och frågade varför.

Hanna: Du gillar inte mig va?
Lars: Hmm.. nepp. Det gör jag inte.
Hanna: Åh.. ja.. jaha. Okej. Får jag fråga varför? Kan vara bra för mig att veta.
Lars: Ja.. du är helt enkelt för mycket. För mycket tjej, för mycket svensk. Ett stort behov av.. eeum..
Hanna: Bekräftelse?
Lars: Jo precis.
Hanna: Jaha. Ja men det köper jag. Fint att du är ärlig.
Lars: Ingen orsak.

Märkligt nog blev jag väldigt glad av detta. En kille som jag tidigare trodde var ganska mesig visade på integritet och vågade stå för sin åsikt, även när han blev direkt kontronterad. Heja.

Inte för att det var tråkigt där på något sätt,
men att ta sig därifrån visade sig vara en riktig utmaning!

Kvällen i siffror

Antal gånger jag fick dammsuga: 4
Antal drinkar: 6
Antal jellyshots: 8
Antal gånger jag blev avbruten i mitt sms-skrivande: 37
Antal opassande sms jag ändå lyckades få iväg: 5
Antal matkrig: 2
Antal personer som jobbade på Claes Ohlsson: 12
Antal personer som inte gjorde det: 1

Mitt internet strejkar.
Som kompensation bjuder jag på fyllebilder i morgon.
Men det ær lørdag så jag hoppas ingen ær inne på denna bloggen ændå :) Ni borde vara ute och supa gott folk. Vin, sprit. øl, livets dryck.
puss mina vænner

Dagen började med att jag äntligen fick lov att ansöka om mitt norska bankkort. Bara det hade räckt för att göra mig lycklig, men det blev ännu bättre av att bankmannen var så otroligt söt att jag nästan hoppade ur stolen och bet honom. Först på väg till jobbet börjar min hjärna åter fungera normalt och jag inser att jag borde ju ha gjort något åt saken.

Ringer helt sonika till Nordea kundtjänst och ber att få prata med "min bankman gällande ett viktigt ärende". Bjuder sedan helt ogenerat ut honom på en dejt med inställningen "Vad har jag att förlora?". Märk min förvåning när han faktiskt svarade ja! Oj voj, en Hanna i sjunde himlen. Hamnade helt i chock och viste inte vad jag skulle säga. Han tar mitt nummer och lovar att ringa när han slutar jobbet.

Sedan får jag liksom kramp i munnen, kan inte sluta le. Imponerad över mitt mod (och lätt stalker-aktiga beteende) glider jag genom arbetsdagen. Men jag hade förbisett ett visst faktum - Han är ju kille. Visst fan. Det betyder ju att han helt enkelt saknar genen att ringa tillbaka!

Min telefon leker död och jag vet inte vad jag ska känna. Lite ledsen över att vara dissad, men försöker intala mig själv att jag egentligen är på samma ställe som i morse. Bara lite modigare.

Vad är det för tävling som råder strax innan tåget rullar in på perrongen? Det måste vara något i stil med "Den som ställer sig upp först ska dö!" för annars fattar jag inte detta märkliga beteende.

Har ni också märkt det? Varje gång jag åker pendeltåg är det ingen som vill vara den första att ställa sig upp vid avstigning. Annars är man väldigt o-cool. När konduktören ropar ut stationsnamnet kastar folk diskreta blickar runt om i vagnen för att se vem som ger upp först. Ibland sitter de fortfarande ned även när dörrarna glider upp och folk börjar välla in, vilket skapar ett underhållande kaos. Två filer existerar nämligen inte i kollektivtrafiken.

Jag ser detta varje morgon, och förstår det fortfarande inte.

Det har varit mycket Australien på senaste tiden. Jag har tänkt på året som gick, vilken resa det egentligen var. Jag har pratat om det med nytt folk och börjat nära en dröm om att åka tillbaka.

Igår låg jag i sängen och fortsatte mina fantasier, när jag råkade slumra till. Jag drömde så klart och tydligt att jag befann mig i sängen, där på Wattle Crescent i Pyrmont, Sydney. Jag såg det välbekanta rummet framför mig, glipan i persiennerna som alltid släppte in lite ljus rakt i ögonen, från den grovt trafikerade gatan utanför. Jag mindes varenda spricka i väggen, myggan Hubert i taket, hur den högra garderobsdörren alltid krånglade. Under mina händer kunde jag känna mattans textur och klicket dörren gjorde när jag öppnade den, i ett fåfängt försök att smyga ut ljudlöst.

När jag vaknade var det en chock att finna mig på andra sidan jordklotet och i en främmande säng. Så fort jag blundade kunde jag se alla detaljer från huset i Australien lika klart som om jag var där. Då kom insikten att jag hittills inte tillåtit mig själv att minnas på riktigt. Jag har pratat om det, som en saga, men aldrig blundat och känt känslan av att vara DÄR.

För första gången sedan jag flyttat till Norge kom tårarna. Jag gick ut till soffan och satte mig hos Amir, som lyssnade på historier ända till sent, sent på natten.

På min gata.. här i staaan. På mitt finfinaaaa gym.. där.. där kan man göra ett skitdyrt och galet avancerat test. För några ynka hundralappar får man ett fint papper där min muskelmassa, fettprocent, syreupptagning, celltäthet och massa andra gosiga siffror står. Informationsnarkoman som jag är kunde jag inte motstå.

Ska jag vara helt ärlig blev jag rätt nöjd med siffrorna. Jag har tränat hårt och det märktes. Jag hade lite oproportionerligt starka armar, men det är inte konstigt efter all pole dance. (Det är vad jag vill tänka i alla fall, att det gett resultat. I själva verkar kanske jag egentligen är likadan som alla testosteronstinna muskelknuttar på gymmet som älskar att pumpa biceps och skrattar åt utfall.) I slutändan lades alla siffror samman till något sorts ultimat fitness-tal. Damen meddelade att allt över 70 är bra, och jag landade på 78.

Vet ni vad detta betyder??!
Nu jävlar ska jag träna. Nästa gång ska det ligga över 80.

Hanna: Eh.. hej.. san. Hej där! Hej.. boss. Hello Boss. Kan vi snacka?
Chifen: Ja, det är klart. Vad gäller det?
Hanna: Jo serru. Jag har nyheter. Bra nyheter, för mig alltså. Kanske inte lika... bra... för er. Eller kanske.. eller jag vet inte.. eller jo.. eeehh.. aaaa...


Chifen: Ja Hanna?
Hanna: Jag .. ehhh.. Jag.. EEEH..
Chifen: Jag tror jag vet vad det här gäller.
Hanna: Va? Jaha.. Ja..
Chifen: Ja.
Hanna: Ja.. Jag har fått ett jobb. Som webdesigner. Det är en fantastisk möjlighet och jag kan liksom inte tacka nej till det här erbjudandet.
Chifen: Det är klart att du ska ta det Hanna.


Hanna: Ah.. vad skönt att du säger så. Jag kommer stanna hela december ut alltså, inte lämna er i julruschen. Men tänkte att jag kanske kunde säga upp mig från den 21.. eller 22. Så får jag fira julen hemma.
Chifen: Japp. Jag förstår. Jag ska se vad jag kan göra.

Känslor: Lättnad. Frihet. Lycka. Lite lätt förvirrad över sista meningen.

Som en naturlig följd av mina (lyckligtvis ganska få) dagar som promotör, är jag väldigt trevlig mot de stackare som fortfarande jobbar med det. Vilket var enda anledningen till att jag stannade och pratade med killen från Gold's Gym. Eller, nåja, han var väl lite söt också och det skadar ju inte.

Hokus Pokus så hade jag blivit medlem i Oslos första 5-stjärninga gym. Jag har ingen aning om att gym ens kunde få stjärnor, och så har de här lyckats skrapa ihop hela fem stycken! Promotören berättade långa sagor om hur fantastiskt det här gymmet är, endast en vecka gammalt och byggt för över 70 miljoner. Asiatiskt musik i omklädningsrummet, ångduschar, desginteman, det fanns ingen ände på lovorden.



Min ursprungliga plan var att gå där under testperioden och sedan begära pengarna tillbaka, men jag föll i fällan. Den mycket noggrannt uträknade planen för deras del -  once you go Gold's Gym, you never go back. Eller nåt. Vad jag försöker få fram är: hur ska jag kunna nöja mig med mindre nu när jag fått smaka på träningslyx?

Så kom det sig att jag blev medlem och pungar nu ut med 645 jävla norska kronor i månaden. Lyckligtvis sätter snålheten in och jag ger mig fan på att få valuta för pengarna där. Jag har räknat ut att om jag går 4 gånger i veckan blir det 40 kronor per gång. Och om jag lyckas ta mig dit hela 5 gånger i veckan landar summan på nätta 32 kronor per gång. Då tjänar jag indirekt 8 kronor per besök! Bonusen blir min vältränade kick-ass kropp.

Dagen börjat helt underbart med att jag kliver på en glasbit. Jag tittar med fasa ned mot min fot och svimmar nästan när jag ser att den faktiskt går rakt in i huden, en djupt jack som aldrig vill sluta blöda. Jag hoppar omkring enbent i lägenheten i en fåfäng jakt efter plåster, eller allra helst - gips och bandage! Blodet skvätter lite överallt, likt en dålig splatterfilm.

Amir vaknar och undrar vad det är för ståhej.
Han ser blodet.
Jag ojar mig.
Han ler elakt och frågar:

"Vafan är allt det här blodet för? Har du fått mens eller?"

I wish.

Fick just reda på att min älskade Emma är gravid.
Finaste, underbaraste Emma ska ha barn i Juni.

Hon och Johan skapar tillsammans ett liv, och en familj.

Jag kommer bli typ moster. Eller nåt. Tant Hanna, som skämmer bort ungen totalt varje gång jag sitter barnvakt. Det kommer bli helt underbart. Älsk på dig Emma.



Ungen kan ju inte bli annat än snygg, med de här generna..

Söndags morgon.
Iklädd vad som fanns närmast på golvet samt resterna av gårdagens smink vandrar jag längs Oslos öde gator. Känner mig lite sådär halvt fräsch och påsarna under ögonen matchar den svarta jackan ganska bra.

Insjunken i grubblerier om vad det är för oidentifierbar fläck på vänster axel möter jag en annan tapper krigare som är ute och strosar. Han är högst troligt berusad med tanke på det stora leende han fyrar av, och jag ler tillbaka. Då stannar han upp, synar mig från topp till tå och säger:

"You are so very beautiful!"

Jag kan inte bli annat än glad över den spontana komplimangen. Det finns någon sorts oskriven regel om att man som anständig dam inte får ta åt sig av hyllningar från fulla män, men jag undrar varför. Jag blir ju glad.

Jag är snygg, full, pank och lycklig.

Nu kör vi!

Nykter utgång igår. Trots att kvällen var hyfsat lam är det nästan värt det när man är så här pigg och fräsch dagen efter! Yahoo! Vaknade till och med 5 minuter innan klockan ringde, ni vet sådär som pansionärer gör. Kan ju meddela att så här utvilad känner jag mig inte efter en vanlig hederlig filmkväll spetsad med chip och 8 timmars skönhetssömn.

Kan dela upp kvällen i några stödord för alla läsares stora nöje:

• Hard Rock
• Bondkväll
• Grym sexuell spänning. Tyvärr var jag inte en av de inblandade utan fick den stora äran att sitta bredvid och fundera på hur många nanosekunder till det dröjer innan de erkänner för sig själva att det kommer hända.

Ikväll träffas samma ansvarfulla liga, men denna gången försedda med en BiB. Så kan jag jämföra kvällarna och se vilket lag jag borde spela för egentligen.

Tack för fina och tänkvärda kommentarar. Jag blir faktiskt så himla glad att jag har såpass många begåvade läsare som respekterar och gärna diskuterar! Inga fördomar här inte, utan personliga åsiker och reflektioner. Jag gillar.

Jag måste bara ta en minut och förklara att jag givetvis menade ett förhållande där alla är öppna med det, inga lögner och svek. Det kan man ha i vilket förhållande som helst. Likaså svarsjuka, monogami är inget vaccin mot dessa grymma tankar.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra... är jag verkligen den enda som skulle kunna tänka mig ett polyamoröst förhållande?

Läser på Aftonbladet att teologen Susanne Wigorts Yngvesson lyfter fram en frågeställning jag själv gått och funderat på ett tag. Varför ses monogami som det yttersta beviset på kärlek?



Vem har bestämt att kärleken inte räcker till åt flera personer? Varför kan man inte ha ett förhållande med flera personer? Så länge alla parter är med på det, givetvis. Vilket antagligen är den största svårigheten just nu. För samhället är så fantastiskt inrutat i tvåsamhet - Jag har yttrat de här åsikterna förut och höjt på en hel del ögonbryn.

"Att man skulle ha ytterligare en relation skulle ju inte betyda att kärleken i äktenskapet är slut. Kärleken funferar ju inte så inom andra områden. Om vi har ett barn och får ett till så älskar vi ju inte det första mindre. Det är bara att kärleken tar sig olika uttryck." Säger Susanne och jag är benägen att hålla med.

Varför vill man så gärna ha ensamrätt på sin partner? Är det ren och skär svartsjuka som blivit såpass accepterat att det nu är en norm? Är det osäkerhet? Eller är det faktiskt så att det är enda sättet att känna riktig kärlek? Jag tvivlar. Jag förftår att det må ha varit nödvändigt förr i tiden då ett äktenskap faktiskt berodde på andra faktorer än kärlek, men på 2000-talet känns monogami hopplöst föråldrat.

Därför bli jag glad när jag ser Aftonbladets otroigt vetenskapliga undersökning:

Jag har som bekant fått ett toppenjobb. Från och med 2 januari kommer jag att jobba som webdesigner åt företaget Idium. Jag var och skrev kontrakt hos dem i måndags så nu blir de inte av med mig i första taget! Moahah!

Problemet ligger i att jag just nu jobbar för den lilla söta butiken Lampehuset i Strömmen, och skrev kontrakt med dem så sent som förra veckan. Därför känns det lite dumt att komma nu med en gång och meddela att "Hej, jag vet att ni precis anställde mig, att ni är jätteglada över att ha fått hit mig och verkligen satsar på att ge mig en god start. Men nu är det så att jag är en liten fitta och tänker lämna er för någon annan!"

Jag har en månads uppsägsningstid vilket innebär att jag måste kläcka nyheten någon gång innan 1 december ( = mitt i julruschen). Frågan är då.. ska jag försöka vara snäll, berätta det så snart som möjligt och ge dem god tid att hitta någon ny, men samtidigt riskera att det blir dålig stämning på jobbet ända fram tills jag slutar? Eller ska jag vara lite ego, låtsas som det regnar och få det att se ut som om jag faktiskt gav Lampehuset en chans ända fram tills december?

Jag inser hur dumt det låter nu när jag skriver ned det.
Men det är faktiskt ett svårt val.

När jag flyttade till Australien trodde jag att värmen var given, istället blev det frostskador. Jag hade ingen aning om att de tillbad AC:n så till den grad att vantar och mössa krävdes under lektionerna.

När jag flyttade till Norge tänkte jag nordpolen och snöstorm, istället blir jag uttorkad. I en affär med 350 lampor på samtidigt blir det väldigt varmt. Väldigt, galet, otroligt varmt.

Låg i sängen och filosoferade på livet och döden. Tänkte tillbaka på hur svårt det var att finna röj ute på byn när Amanda ännu inte fyllt 20, och skrattade lite åt det i smyg: "Tack och lov att jag inte har det problemet längre, nu när jag fyllt 21 är det inte en enda åldergräns jag behöver bry mig om."

Jag fortsätter att le för mig själv när plötsligt tankeverksamheten stannar upp. Vänta lite nu...? Jag är 21.. Amanda fyller 20. Något stämmer inte. Jag är ju två år äldre?

Så tänker jag några varv till, och börjar till slut räkna på åren. 1986, 1996, 2006.. HELVETE! Jag är ju 22 år!! Vafaaan. Hur kan man vara så glömsk? Akut senildemes extravaganza! I flera veckor har jag gått runt och trott att jag är 21. Helt sinnessjukt.

Och nu blir det bara värre med åren.
Oj voj.

Jag glömde ju helt av att berätta!
De ringde från det andra, mystiska jobbet också. Det var Långa Smala Bitterfittan i telefon som meddelade att de ville anställa mig. Haha. De kan inte ha haft många bra kandidater till det jobbet om de valde den förvirrade blondinen som inte ens visste vad hon intervjuades för.

Klockan är två på eftermiddagen, jag fann precis orken att öppna min laptop. Jag är besatt av en sådan fantastisk ångest att jag inte finner ord. Jag vet att det bara är en kemisk reaktion på grund av allt vin som intogs igår, men det är en klen tröst just nu.

Jag antar att Tomas senaste upptåg kan bidra...
Dagen började med att en trött och bakfull Hanna släpar sig upp ur sängen. Så fort jag sätter foten utanför dörren går larmet. Tomas, den elaka, intelligensbefriade, schitzofrena saten hade larmat in mig. Ett avgrundstjut utan dess like skär igenom lägenheten, för att skrämma bort den förmodade inbrottstjuven. Jag får panik och springer runt i lägenheten utan en tråd på kroppen, i fåfänga försök att stänga av larmet. Misslyckandet är ett faktum när larmfirman skickar ut en säkerhetsvakt.

Dessutom har jag ingen frukost då Tomas helt skamlöst ätit upp min mat. Och blånekar, givetvis. Födan har således hittils bestått av bullar med O'boy. Lunch blir en påse morötter. Halleluja vilken söndag.

Julen är på väg. Jo det är den.
Sluta pusta och sucka nu gott folk. Låt bli att klaga på köphysterin, inget gnäll om stress eller press. Jul är kul, så det så. Jag glädjer mig åt att julens ankomst, och likaså gör affärerna.

För visst handlar man mer i advent, visst slösar man lite extra för juletider. Detta är ett välkänt faktum som gynnar både affärslivet och den nationella ekonomin. Därför har Norge valt att uppmärksamma detta lite extra.

Jag kan riktigt se hur de satte sig ned, de gamla gubbarna, en ruskig kväll i oktober. De funderade:
"Hur ska vi få folk att handla mer till julen? De handlar ju redan upp alla pengar de har."
"Vi ger dem mer pengar!"
"Smart. Men hurdå?"
"Vi sänker skatten i december vettja. Den gillar de inte särkilt mycket ändå. Vi kallar det en julklapp från staten, så blir de glada och shoppar upp varendra slant. Som kommer tillbaka till oss i form av moms."
"Ja! Genialt! Vi sänker den med.. 5.. 10.. 15 procent. Eller vafan! Vi drar bort HALVA SKATTEN!"
"JA! Hurra! Skål för oss! Fy fan vad vi är braaaa"

Det var sagan om hur december blev en halv skattemånad. Vilket betyder att alla jobbar häcken av sig i Novemer. Vilket är den enda anledningen till att jag sitter fullt påklädd en lördagsmorgon på väg att sälja ännu fler lampor.