Egokick i bloggvärlden
Men jag läser och älskar precis alla kommentarer. Kan inte sluta facineras av att det finns så många människor där ute som intresserar sig för mina tankar och upplevelser. Vet inte heller vilken sorts läsare som är mest smickrande: de som gärna och ofta kommenterar, eller de som tyst och obemärkt loggar in varje dag, de som följer mitt liv men jag aldrig kommer få reda på att de finns.
Ibland kommer kommentarer som blandar båda de två stilarna ovan, de är verkligen märkliga. Och mäktiga. Vissa fastnar, för evigt, och jag har ingen aning om vem människan är. Som den här kommentaren nedanför; jag fick den för flera månader sedan och har ingen möjlighet att svara, men jag minns den fortfarande. Det är bland det finaste jag fått höra.
du är en så bra tjej.
en sån där som man kan bli om man följer alla tips i tjejtidningarna. Såna där tips som verkar så lätta, men är outgrundligt svåra att antingen följa eller komma ihåg, då tillfället att faktiskt bruka dem ges.
vad jag försöker säga. du är min drömkvinna.
Det är bara att suga åt sig som en wettexduk.
=)
Och du.
"För mig är det lite tvärtom. Jag är rädd för att snyta mig då det känns som att lite hjärna åker ut varje gång."
Menar du när du var barn. Eller är du fortfarande rädd? Jag kan trösta fröken med att säga att det är helt okej att snyta sig. Hjärnan kommer inte ut. Du kan vara lugn. Jag har testat.
Hmmmm.... Grubblar på vilken kategori jag tillhör. ;-)
Man får lida för att man i ren tristess söker sig till facebook :( Facebook är som en virus som man aldrig kommer undan..
Och den där inkorgen, tänk om det kunde vara några vettiga mail i den nångång och inte bara reklam?
Du behöver aldrig svara på mina kommentarer, så du vet... utan det är som du säger en tanke vid ett visst tillfälle som reflekterar något du skrivit ;)
vart hör jag?
