[[ Njorun ]]

Jag glömde ju helt av att berätta!
De ringde från det andra, mystiska jobbet också. Det var Långa Smala Bitterfittan i telefon som meddelade att de ville anställa mig. Haha. De kan inte ha haft många bra kandidater till det jobbet om de valde den förvirrade blondinen som inte ens visste vad hon intervjuades för.

Okej. Sitter ni ned gott folk?
Jag har stora nyheter. Jag har helt fucking jävla underbara nyheter.

Gravida, pensionärer eller folk med allmänt svaga hjärtan rekommenderas inte att läsa vidare. Starka känslor kan utsätta hjärtat för extrema påfrestningar.


Han frågar när jag kan komma in och skriva kontrakt, och jag svarar "Måndag morgon? Så tidigt som möjligt?". Han skrockar förvånat och inser vilken het liten potatis han har att göra med. Sagt och gjort, på måndag ska vi skriva kontrakt och om inget oförutsett händer träder jag i tjänst i från och med januari.

Jag är överlycklig. Jag är i extas. Inte bara ska jag få syssla med vad jag tycker om, dessutom får jag betalt för det. Bra betalt. Livet leker just nu, jag är så himla glad att jag flyttade till Oslo. Jag älskar mitt liv.

Kära dagbok.
Jag har ett problem.

Träffade min nya arbetskollega idag, en glad tjej som heter Anja. Hon är som vilken tjej som helst, förutom en sak. Hon har helt gigantiska bröst. Vi snackar kollosala meloner, saftiga bomber och en hylla aldrig tidigare skådad.

Som innehavare av bröst modell större är det väldigt sällan jag träffar någon som går förbi i kupstorlek, och nu träffar jag den här donnan som får Pamela Andersons behag att likna två mygbett.



Problemet ligger givetvis i att jag inte kan sluta stirra. Så fort Anja pratar med mig dras blicken obönhörligen nedåt och helt enkelt vägrar möta hennes ögon. Istället är det tuttar, tuttar, tuttar för hela slanten. Det hela blir inte enklare av att jag med mina nätta 158 cm befinner mig precis i bröst-höjd på i princip varje kotte jag möter.

Jag kämpar för att verka normal, inte stamma och att någon gång vila blicken på ett annat ställe, men det är en evig kamp.

Har just spenderat den senaste halvtimman med att springa runt i lägenheten och sjunga "Jag är bäääst.. lala.. bäst som en häst.. trallla... bäst bäst bästaste Hanna det är jaaaaaag..." Amir tittade förstött ut från toaletten och undrade vad som lät så förfärligt men stängde den igen så snart han upptäckte att det bara var jag. Ingen inbrottssjuv, ingen galen psykopat, bara en väldigt glad Hanna.


Japp, ni läste rätt. Det är precis samma jobb som jag pluggade för i Australien. Så otroligt kul att mitt CV lyckades fånga deras uppmärksamhet. Och inte bara det, dessutom fann de orken att lyfta telefonen, ringa upp mig och bestämma ett möte till klockan nio i morgon bitti.

Börjar med en liten recap: Förra tisdagen gick jag på Intervjun med stort I. På något sätt hade jag lyckat få en intervju för en tjänst som webdesigner. En fast, heltidsanställning på ett seriöst företag som WEBDESIGNER.

Med en rädsla att jinxa hela processen har jag inte pratat om det, inte ens vågat hoppas. Jag gick dit, gav allt och försökte sedan sluta tänka på det. För mycket riktigt hörde de inte av sig som de lovat.. och när det gäller kommande anställningar är faktiskt inga nyheter dåliga nyheter. Jag ringde dem ett par gånger men släppte det slutligen. The end.

Trodde jag.

Idag ringde han faktiskt tillbaka. Han lät meddela att, precis som jag trodde, tjänsten hade gått till en annan sökande. Men! Men, men, men.. de har en ny tjänst på gång med start i Januari, och jag är en av två kandidater för den. Jag ska få helgen på mitt att göra en falsk hemsida åt ett valfritt påhittat företag och skicka tillbaka det till honom som arbetprov.

Jag är i extas. Så lycklig.
Nu blir det till att vässa pennan och utmana de små grå.

Först och främst.. vad ska jag ta för företag?

Jo, det var klart att jag pallrade mig iväg till den mystiska intervjun. Även fast jag trivs rätt bra i lampaffären är det en liten äventyrlig del i mig som inte kunde stilla nyfikenheten.

På det hela skulle jag beskriva intervjun som överväldigande. Jag möttes upp av två damer som uppenbarligen bestämt sig för att spela "god cop, bad cop". Vi hade Långa Smala Bitterfittan samt Korta Glada Mystanten som valde att sätta sig vid varsin ände av konferensbordet. Jag blev förvirrad och satte mig i mitten. De inledde med att avfyra personliga frågor i ett rasande tempo och jag skröt på bäst jag kunde.

Efter ett tag börjar jag få ont i magen, hur ska jag veta vilka personlighetsdrag som bör framhävas om jag inte ens vet vad det är för jobb jag håller på att söka. Frågorna ger mig inga ledtrådar då de spretar från Photoshop till undervisning till förarkunskaper.

Hanna: Eum.. jag bara undrade.. om ni skulle kunna förklara vilka sorts arbetsuppgifter tjänsten innebär?
Långa Smala Bitterfittan: Helt ärligt, vet du ens vilken tjänst du har sökt?
Hanna: Eh.. hrrrm.. tjo.. jo... eh... nej. Jag skickade ut så många och... eeeh..
Korta Glada Mystanten: Ja hon är ärlig i alla fall!
*Båda skrattar högt*
Långa Smala Bitterfittan: Vi tror du kan vara lite ung för den ändå.
Korta Glada Mystanten: Men vi vill gärna träffa dig igen för vidare intervjuer. Du har gjort ett gott intryckt, vi gillar dig. Vet du.. du påminner faktiskt om mig när jag var ung. Du är som en potät. En het potät.
Hanna: P.. po.. potatis?
Långa Smala Bitterfittan: Ja, du kan användas till mycket. Norskt uttryck. Vi hör av oss i nästa vecka för en mer djupgående intervju.

Fotnot: Jag vet fortfarande inte vilken tjänst jag sökte.

Dag två på mitt nya jobb i Lampehuset.
Shifen spenderar varje ledig sekund med att med att prata om glödlampor, volt, lysdioder och förlängningsladdar. Hon pratar så mycket att tugan blir dammig, men det hindrar inte flödet av ord från att fortsätta. Hon har jobbat där i sju år och vet allt som finns att kunna om lampor. Och believe you me, det är en hel del.

Jag börjar så smått ångra mina tupplurer under NO lektionerna. Långt, långt bak i huvudet finns små fragment av likström och spänning. Det känns som att jag borde veta skillnaden mellan Volt och Watt, men det är som att tåget stannar strax innan perrongen. Det når inte fram.

Dessutom förväntas jag inte bara förstå allt, jag ska även upprepa det för vetgiriga kunder. "Vilken sladd är bäst i lila sovrum?" frågar de och jag börjar mumla något om komplimentfärger på min Svorska. Detta leder raskt till en irriterad kund som ännu en gång fått det bevisat för sig att svenskar de är ju inte så lite tröga.

Efter att den femte kunden muttrande lämnat mig tar shifen tag i problemet. Hon grymtar och rotar runt i lådorns tills hon förnöjt sträcker fram en liten brosch. Den är till mig, meddelar hon glatt.



Jag blir helt överlycklig, plötsligt är det sådan skillnad på bemötandet. Nu har folk inga som helst förväntningar och blir imponerade om jag så bara lyckas ge dem rätt växel. Såhär borde det jämt vara, alla är så snälla. Det kommer bli ett bittert krig med belägring när de ber om att få tillbaka den.

Jag blev just uppringd och erbjuden en jobbintervju.
Och det är ju bara bra. Trots att jag redan fått jobb kan man ju alltid klättra uppåt, det gäller att ta chansen.

Enda problemet är att jag inte vet vilket företag det var som ringde. Jag frågade flera gånger men förstod liksom inte vad hon sa, till slut blev det för pinsamt att fortsätta. Istället svarade jag bara jakande och frågade efter adressen.

Jag tänkte vara slug och frågade vad tjänsten innebar, men det visste inte damen i fråga.

Så på torsdag kl 9.00 ska jag vara på Oscars Gate 81 och träffa en viss Heidi, hon skall intervjua mig för en tjänst jag inte känner till på ett företag jag inte vet vad de heter. Känns bra. Mycket bra.

Dagen gick kanon. Drog in fler sälj än igår på 3 timmar mindre = en mycket nöjd chef och en Hanna som fick sluta tidigare. Jag antar att det är de här stunderna folk lever för som jobbar i denna branschen. Jag kan inte förneka att jag känner mig som en kung, att allt beröm jag får för ett gott jobb är något jag gärna hör igen.

Däremot är jag ganska säker på att jag aldrig vill jobba med SOS barnbyar igen. Det här var så galet mycket mer lättsålt än fadderbarn, vilket är lite ledsamt egentligen.

Ett fadderbarn kostar 250 kr i månaden, och hjälper ett barn som mist fina föräldrar och/eller syskom.
En laserbehandling kostar 40 000 kr och görs för det mesta av rent fåfänga skäl.

Efter 7 dagar ute på fältet undrar jag också hur vissa människor orkar gå omkring och vara så jäkla negativa. Jag ler, säger hej och så blir de skitsura. Herre Gud.

En annan tanke.. kan man ha cancer i hjärnan?
Jag snackade med en kille som berättade att han hade det, jag blev helt paff. Han visade ärren där de försökt plocka bort det men inte lyckats. Han bara stod där och berättade att han hade en dödlig sjukdom i huvudet, med samma tonfall som man pratar om vädret. Och jag visste inte vad jag skulle säga.

Underbara Fredag!

Dagen gick som på räls, jag gjorde ett toppenjobb och lyckades sälja till 10 personer idag! Chefen min var så nöjd att hon lät oss gå tidigare. Fast å andra sidan, vem kan tacka nej till en sådan här snygging?




Dessutom ringde de tillbaka från ett av jobben idag! Av sju intervjuer föll de för mig och undrar om jag kan börja redan nästa vecka. SJÄLVKLART! Äntligen ska jag bli kvitt det där skitjobbet, så fruktansvärt underbart härligt. Weeeeiii.

Jobbet är rätt och slätt en lampbutik ute i en förort, men det är heltid, fast anställning, och kontorstid, vilket känns som rena gudagåvan just nu. Av de två jobben jag blev intervjuad för ville jag egentligen ha det andra mest, så jag ringde idag och lät meddela hur omåttligt populär jag är; om de vill ha mig så har de chansen nu. De lovade att tänka på saken och skall återkomma på måndag.

Tja.. vad kan jag säga. Livet är så jävla sweet just nu.

I tisdags kom jag in och medverkade i ett möte på jobbet, obetalt. Som kompensation för detta snälla söta beteende blev jag lovad en alldeles ljuvlig efterlängtad sovmorgon dagen efter. Förblindad av lycka över de extra timmarna sömn jag skulle få skuttar jag hemåt. Lyckan håller i sig ända till 23.30 då chefen skickar sms och meddelar aprill, aprill. Ingen sovmorgon, upp i vanlig tid med tuppen.

Rebellisk som jag är drabbas jag av selektiv blindhet och SER inte det meddelandet. Sover således länge, inser att jag leker med ödet, orkar inte bry mig för jag hatar mitt jobb, och kommer fram klockan tio på morgonen.

Möts av chefens chef.
The Big Boss.

Sväljer, svettas, andnöd. Helvete, nu ställde jag till det. Hatar jag verkligen jobbet så mycket? Varför gjorde jag så? Jag behöver ju pengarna. Hon ser min nevrositet, klappar mig på axlen och meddelar att hon har ett erbjudande. Ett gig har kommit upp, det brukar vara populärt. Lokalt, enkelt, roligt. Jag ska klä upp mig till sjuksköterska och stå på Aker Brygge för att ge bort gratis synundersökningar, är jag sugen?

Om jag är! Det är helt galet mycket bättre än att försöka värva faddrar till svältande barn. Gratis går alltid hem. Så härligt att komma bort lite.

Dessutom har jag hunnit med inte mindre än två arbetsintervjuer under den gångna veckan, så nu vill jag att alla ni där ute håller tummarna för min skull. Ett av jobben var som Web-designer. Förstår ni vad otroligt fucking jävla ball det hade varit? Svar lovas innan måndag. Shit. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag ska!

Jag har antagligen kollat på för mycket Maid in Manhattan då jag fått för mig att ett av de roligaste jobben är att jobba på hotell. Nu är i och för sig det mesta roligare än nuvarande jobb, konkurrensen är ju inte stenhård om man säger så. Eller för att citera min kära arbetskollega Susann: "Jag hade hellre skrapat rent en offentlig toalett med bara naglarna än att fortsätta här..."

Hade fått ett svar på mailen idag, från alla de ansökningarna jag mailade ut. Inget speciellt med det egentligen, de tackade för visat intresse men var tyvärr tvugna att meddela om att tjänsten blivit tillsatt. Det märkliga var att det skickades 20.37 på en lördagskväll. Vem jobbar då?? Stackare.

Har spenderat hela dagen med att leta och söka jobb. Efter 4 timmars hårt slit och hundratals jobbannonser senare kan jag stoltsera med 14 skickade ansökningar. Och nu snackar vi inte bara några copy-paste historier, jag fann orken att bifoga ett personligt brev till var och en.

Ska det va - ska det va på riktigt. Det är ingen idé att söka om jag inte gör mitt bästa, annars kan jag lika gärna låta bli. Jag vet dessutom att jag siktat ganska rejält jättehögt på vissa annonser, så jag får anstränga mig ytterligare för att märka ut mig.

Jag kan inte låta bli att undra vad min chans är som svensk på en norsk marknad, vad tänker arbetsgivarna? Folk påstår att de gillar svenskar, för vi jobbar hårt och klagar lite, men jag tvivlar. Själv hade jag varit lite tveksam till att anställa en norrman, av den enkla anledningen att språket kan bli ett problem. Klart man vill ha någon som snackar och skriver det inhemska språket, inte någon som gör det halvdant. Eller?

Jag hoppas givetvis jag har fel, jag hoppas de älskar mig och ringer redan på måndag.
Nu tänker jag hålla tummarna och ta ledigt från jobbsökandet.
Det är ju trots allt lördagskväll!

Fy fan vad jag hatar det där jävla skitjobbet!!

Alltså, nu har jag gett jobbet i alla fall en chans, men jag pallar inte mer. Efter dag två består mina känslor för jobbet mest i magknip, ångest och frustration. Kanske är jag otålig som har bestämt mig redan efter två dagar, men det känns inte rätt.

När jag blev anställd hette det att jag skulle vara promotör för SOS barnbyar (genom firman face2face) och mina arbetsuppgifter gick ut på att "informera, representera och värva". Snart inser jag dock att det bara är bullshit, punkt ett och två räknas lika lite som grannens flugskit.

Sälj, sälj, sälj är allt de gnäller om. Varje morgon ska vi sätta upp en budget på hur många sälj dagen skall ge och vi får inte gå hem förräns den siffran är nådd. Vissa krakar har fått jobba till tio på kvällen eftersom folk inte vill skaffa fadderbarn. Vissa människor kanske undrar varför man inte sätter en låg siffra som buget? Men givetvis finns det ett minimi-krav för dagen, annars hade det varit för lätt.

Dessutom är organiseringen obefintlig, vi får konstiga locations en timma utanför stan och måste ordna med transport och bensin själva. Vi får ingen rast att tala om, chefen åker ut och övervakar för att sedan klaga över att vi talar med varandra på arbetstid.

Nej, usch. Jag ringde chefen idag och sa vad jag tyckte. Jag fick ledigt i morgon och skall spendera dagen med att tänka över det hela (= söka nya jobb). Allt är bättre än det här.

Jag vaknade och gjorde mig i ordning för vad jag trodde skulle bli ännu en dag på jobbet. Visst, kanske den sista för den här gången men jag har ju redan slutat så många gånger från Forever att jag tänkte de började bli vana.

Vad fel jag hade.

Väl på jobbet kommer folk fram till mig, lägger huvudet på sned och frågar: "Hur känns det?". De tittar på mig med fuktiga ögon som om jag vore döende, vissa kramar om mig eller ger en uppmuntande ryggdunk. "Jo.. eeh.. va ja det känns väl bra?" Eller? Jo? Nej? Får det göra det?

Det tisslades och viskades bakom min rygg, jag uppfattade hemliga ögonkast och signaler innan jag blev kidnappad ut på lunch. Där blev jag också överfallen med en bok, om äppelpajer. (vilken är ett internskämt om den dagen hade hade tråkigt och bestämde mig för att baka 9 satser äppelpaj)




Folk lovar och svär att de ska höra av sig, jag lämnar ut mailadresser och nickar. Visst, det ska bli så kul att höras igen. Visst, säg till om ni har vägarna förbi. Jag undrar om det blir så, jag undrar om någon skriver.

Haha alltså jag måste berätta om vad som händer här nere. Jag har inte mycket tid men skriver så mycket jag hinner,

Vi bor på hotel Ansgar i Odense, vilket över internet ser ut att vara hyfsat stort, luftigt och modernt. På plats undrar vi lite lätt om bilderna ens är tagna från det här hotellet. Jag behöver antagligen inte gå in på närmare detaljer om hur ett sunkigt hotell ser ut, vi har antagligen alla vart där någon gång.

Gårdagen innehåller en överaskning i form av löss. Min kollega bäddar sin säng och hittar inte mindre än tre löss på sitt vita underlakan. Receptionisten har svårt att inse hur det här är deras problem och kräver rätt mycket övertalning innan ett nytt rum blir aktuellt. Samtidigt håller vi andra på att klia sönder skalpen då vi sympatiserar med henne så till den grad att vi även känner av hallucinerade löss.

Inte ett dugg avundsjuka går vi och lägger oss i går kväll. Vilket för min del blir närmare två-svåret då företaget bjöd på god mat och vin. Exakt en halvtimma senare vaknar jag av ett avgrundstjut, ett molande, malande, ihållande, vidrigt ljud som aldrig vill ta slut. Efter att ha försökt slå ned brandvarnaren inser vi att larmet kanske gått på riktigt och vi pallrar oss sömndruckna ned till lobbyn.

Givetvis, som tur var, fanns det ingen brand. Larmet var falskt. Men det betyder inte att vi kan gå tillbaak till våra älskade sängar och gosa, för ingen vet hur man stänger av larmet. Tekniker rings in, hotellägaren kommer, brandmännen guidar, men ingen får bukt på det. Efter en timma går jag och lägger mig på govlet i restaurangen, jag måste få lite sömn. Mina kollegor inser snart vilket geni jag är och joinar en efter en. Så ligger vi till klockan 4 på morgonen innan en vänlig gäst puffar på oss och meddelar att nu går det bra att gå tillbaka till rummen. Hotellet glömde visst av att informera gästerna när problemet äntligen löstes.

Två timmar senare ringer min väckarklocka. Jag går upp likt morgonens första solstrålar och förbereder mig på ännu en jobbdag.

Nu är jag på väg igen, denna gång till Danmark. Vi jobbar mycket med events och nu är det dags för ännu en färgsprakande show i Odense. Jag är väldigt, väldigt glad att jag hinner följa med innan det är dags för mig att sluta hos Forever.

För det här är inte jobb, det här är rent nöje. Varje gång jag står där, sekunderna innan showen börjar, går pulsen upp och jag fylls av en massiv adrenalin-rush. Jag tänker att det är så värt det; alla dagar, veckor och ibland månader av planering för att skapa det här eventet. När allt faller på plats är jag lyckligast i världen.

Jag vet att det här är vad jag vill jobba med.
Och det är en tröst, ett hopp och en ledstjärna.

Oh my Lord.
Vilken dag.

Det finns inget som går upp mot att ha mycket att göra på jobbet, då får man känna sig både produktiv och ansvarsfull. Därför var det med glädje jag såg den långa to-do listan i morse. Tills jag insåg, att om jag någonsin skall hinna åka till Oslo och få det där norska personnumret, så är det I MORGON.

Ap-stress leder till att min hjärna lägger av, vilket leder till misstag och mer stress. Upptäcker vissa paranoida drag hos mig då jag får för mig att alla är sura, bittra och missnöjda med min prestation.

Jobbar över och blir sist kvar på jobbet, får således det ärorika uppdraget att larma på. Vilket brukar gå som en dans alla dagar utom.. ja.. tisdagar jämna veckor. Helvete. Larmet får spel, vägrar larma på och jag kan inte gärna lämna ett helt slott olarmat. Känns ganska oansvarigt.

Efter 40 minuter när jag har missat två tåg, ringt securitas, fått noll hjälp, ringt hela ledningsgruppen, fått noll svar och sprungit sju varv runt lokalerna ringer vår VD. Han hälsar att larmet har gått. Hur tusan det gick till när jag inte ens kan larma på, vet jag inte. Således utsätts jag för diverse identifikations-övningar och larmgenomgångar innan en annan kollega får komma och hjälpa mig. Vilket han inte kan, utan spenderar istället tiden med att vara ett stort och präktigt as.

Det mest pinsamma i den här historien är hur problemet visade sig vara en dörr, som jag glömt att låsa. Jag skäms som en gnu, pyser ut och hoppas att ingen fattar att det var mitt fel. I så fall ligger jag pyrt till.