[[ Njorun ]]

Mitt första offeciella jobb som Grafisk Designer åt Idium kan ni se här:

www.idium.no

Det där stora vita, oranga. Den där tösen. Den rutan.
= made by me.

Det är så jävla fett att få göra riktiga jobb!!!

Ingen bra dag på jobbet idag. Orkar inte gå in på detaljer.
Jag nöjer mig med att säga: om jag inte lyckas få lanserat fler hemsidor i maj så ligger jag jävligt illa till.

Har peppat mig själv hela dagen. Det finns inte på kartan att jag inte skulle klara det här. Jag ska klara det. Jag kommer klara det.

Idag vann jag månadens design på jobbet.
Utan 184 lanserade hemsidor blev min framröstad till den snyggaste, finaste, fräshate och absolut coolaste av dem alla.

Jag är superglad.

Se det vinnande bidraget här: Galleri C

Jag rusade in som ett yrväder och välte omkull flera lampor på vägen. Jag daskade kollegorna på rumpan och garvade rått åt deras förvånade miner. Så stal jag all dricks innan jag träffade chefen på kontoret. Där ställde jag mig på bordet, gjorde konfetti av alla kundbeställningar, kastade den förbannade faxen i väggen och skrek "I QUIT!!" så att spottet flög

I min fantasi i alla fall.

I verkligheten skrev jag en lapp.
Sedan källsorterade jag glödlamporna och gick hem.

Står min kollega för. Nonchalant släntrar han fram till mitt skrivbord och frågar:

"Vad är det du ler så över Hanna?
Eller... vänta lite... är det en svag vibration jag hör?"

Kan inte låta bli att skryta om hur underbart bra det går på jobbet. Som dom flesta här antagligen vet underhåller jag en stark och livslång passion för Photoshop. Jag fick mitt första program när jag var 10 år och har aldrig slutat leka och experimentera med vad som enligt mig är det bästa programmet ute på marknaden.

Detta har min chef lyckats plocka upp, då jag dagligen tjatar om det underbara programmet. Till slut orkade han inte lyssna på mitt malande, och kom med följande idé:

Idium erbjuder från och med nu kurs i bildredigering för sina kunder, och den eminenta kursledaren är ingen mindre än allas vår Hanna. För 2000 pix får du lyssna på mig när jag babblar i två timmar, tillsammans med nio andra ivriga norrmän. Jag ska försöka trycka in pixlar, kontrast, kurvor och vitbalans i deras hjärna, tills det inte finns plats till något mer.

Läs mer om hur underbar jag är här:

Efter två månader på Idium har jag satt salg-rekord, förälskat mig i jobbet, blivit flash-ansvarig samt kursledare.
Det finns ingen som kan få ned mig på jorden just nu.

Kanske inte riktigt, men nästan, nästan. Så otroligt mycket nästan.
Vi snackar LöningLöningLöningLöningLöningLöningLöningLöning!!

Norsk jävla löning dessutom.
Med en fet bonus på.
Från två jobb.
Fattar ni??

Jag ville bara ta den här sekunden och berätta för världen att så här mycket pengar har jag aldrig någonsin fått. Och helt ärligt.. så kommer det nog dröja ett bra tag innan det blir dags igen. Kanske om jag säljer en njure på svarta marknaden, men det har jag faktiskt inte så stor lust till.

Istället vill jag gå ut på löningspils med jobbet och vara kung för en dag.

På senaste avdelningsmötet bestämdes det att varje onsdag mellan 15 och 17 ska jag hålla lektion och dela med mig av mina fanstastiska kunskaper. Detta efter krav från mina medarbetare.

Att detta innebär obetalt övertid är något jag inte ens orkar bry mig om, så smickrad är jag. Mitt ego vet inte gränser och jag skulle säga att det finns en ganska överhängande risk att jag exploderar.

Har jag sagt hur hårt jag rockar?
Har jag påpekat hur jävla bra jag är?

Nu ska jag belöna mig själv med lite bullar.
Sjokoladeboller. mums.

Men jag har två bra anledningar:

1. Planering av World Domination v. 2.0
2. Jobb²

För att resa behövs pengar, och för pengar får jag jobba. Lyckligtvis har jag två jobb som slåss om mina svenska lemmar. Det, och inget annat, är anledningen till att jag har jobbat från klockan 8.00 till 21.00.

Eller jo.. kanske jag tycker det är kul också.
Faktiskt.

Jag måste sluta svara "Jodå jag har gjort flera sidor" när de ringer och frågar hur det går med pole-hemsidan. Speciellt när sanningen ligger mer åt motsatt håll. Man skulle faktiskt kunna säga att jag är flera sidor minus och ligga närmare sanningen.

Men viktigast av allt är att när den lilla lögnen trillar ur munnen, så ska jag inte följa upp med:
"Vad sägs om ett möte i morgon?"

Det låter så enkelt men är så svårt.
Idag var tredje gången jag åkte dit.

I ett försök att skydda mig från den bitande norska kylan dyker jag upp på jobbet iklädd min hood-tröja. Den är stor, den är tjock, den är varm. Jag riktigt myser in mig i tröjan, jag upphör att existera och blir ett med den. Så kommer chefen och vill ha en enskild möte.

Väl på mötet undrar han lite försynt om jag fryser. Jag nickar så att huvudet nästan trillar av, OM jag fryser! Det är så kallt att man kan skära glas med mina bröstvårtor. Sedan påpekar han så fint att vi har en dresscode här på jobbet och ingen av de tröjorna jag haft på mig de senaste dagarna passar in i den. Har jag möjligtvis några andra tjocka tröjor att välja istället?

Men, ser ni, det har jag inte. Efter ett år i Australien, sommar i Sverige och en höst i en bastu/lampbutik så har jag helt enkelt aldrig behövt införskaffa några. De gamla gick hädan för att aldrig bytas ut. Jag lever ett liv utan tjocka tröjor.

"Jaha, jag försår" nickar Chefen.
"Cubus och H&M har ju billiga tröjor. Jag skulle föreslå att du besöker dem idag"

Jag har blivit tvångs-kommederad till shopping.
O grymma öde.

Idag är antagligen min absoluta favorit. Det är en dag som smäller högre än nyår, bättre än julafton och skönare än en solig sommardag. Det bästa är att den dessutom kommer en gång i månaden. Mina damer och herrar, vi snackar löning.

Varje gång jag loggar in på banken och ser alla fina pengar som jag samlat ihop genom hårt slit och engagemang pirrar det i magen. Det är pengar till bara mig, mig och mig som jag förtjänat. Det är pengar jag kan glädjas över utan dåligt samvete eller att stå i skuld till någon.

Dessutom, underbaraste underbara morgon, finner jag inte en, utan fyra tusenlappar mer än jag trodde på lönespecifikationen. Jag som älskar överraskningar!

Den som inte tror att lycka går att köpa för pengar, har aldrig varit utan.

Jag är lite otrogen mot min chef, med mitt gamla jobb. Trots att jag egentligen inte behöver så kommer jag in då och då för lite extra-arbete. Jag antar att det finns en liten del i mig som saknar kundkontaken, som stundtals kunde vara helt vild. Som idag.

Gullig Gammal Gubbe: Jaha du min kära, varifrån i Sverige kommer du då?
Hanna: Åh en liten stad, du har antagligen inte hört talas om den. Alingsås.
Gullig Gammal Gubbe: Jo men det har jag minsann! Jag har en vän som pratar mycket om Alingsås. Du kanske känner honom? Evert heter han.
Hanna: Eum. Jaha. Neeeej jag vet inte om jag känner någon Evert.
Gullig Gammal Gubbe: Jo men visst. Evert. Taube. Evert Taube.
Hanna: Jaha, jooo.. vi är ju bundisar. Litegran.
Gullig Gammal Gubbe: [Börjar sjunga högt i affären]
 "Min vän, den glade bagarn uti San Remo stad,
ja, om ni kände honom, ni skulle strax bli glad.
Han sjunger framför ugnen sin glada ritornell
så stolt som om han vore en löjtnan John Forsell.
Den glade bagarn bakar det bästa bröd som fås,
det bakas inte bättre ej ens i Alingsåååååååås!! "

Innan jag började på mitt nya jobb hade Amanda ett allvarligt snack med mig. Hon motade liksom in mig i ett hörn och smiskade mig verbalt med förmaningar om att inte inleda en romans på jobbet. Om det är någon som vet hur illa det kan gå, så är det jag! Jag skrattde rått och frågade om hon verkligen trodde jag var så dum att jag skulle göra om samma misstag två gånger? Utan att svara lämnade hon mig ensam att begrunda mitt uttalande.

Så idag tittar arbetskamraterna på mig finurligt och frågar den oundvikliga frågan:
"Jaa du Hanna.. har du noen kjæreste?"

När jag skakar på huvudet flinar de finurligt och utbrister:
"Haha ja det är så det brukar låta... men det är många singlar som jobbar här. Speciellt i din ålder. Vi har sett otaliga par bli till under årens lopp!"

Jag rodnar, grimaserar och mumlar att jag får allt akta mig.
Det får jag verkligen.

Nio timmar kvar tills jag börjar nya jobbet och nerverna är utanpå kan jag meddela. Tänk om jag på något sätt missuppfattat allt och inte alls har ett jobb där? Tänk om jag har ett jobb, men är deras städerska? Tänk om jag försover mig? Eller vantrivs? Vad händer om de ogillar mig och kastar ägg? Tänk om jag glömmer att ta på mig byxorna?

Så mycket som avgörs i morgon. Jag kommer träffa nissarna jag skall umgås med 8 timmar om dagen, varje dag, hela nästa år. Det är nästan om ett äktenskap med 20 personer. Jag ska dessutom få genomgång i mina exakta arbetsuppgifter och försöka bevisa att jag faktiskt kan det här. Och hela tiden är jag rädd att de ska genomskåda mig och inse att jag lovat så mycket men levererar mindre.

Jag undrar om det blir någon sömn i natt.

Välkomna till Lampehuset, vänliga lämna all vett och etikett vid ingången!

Det här inlägget riktar sig väl kanske mest till de som jobbar eller har jobbat i servicebranchen, främst i butik. Något som jag var lite av en novis på fram tills för en månad sedan.

Det är häpnadväckande hur illa folk har mage att bete sig, så fort de kommer in i en butik. Det är verkligen som att de lägger all vett vid ingången och kliver in som talande zombies. Mina arbetsuppgifter kan inte ens jämföras med en dagmammas, för hon bidrar i alla fall till barnets utveckling. Allt jag gör är att kolla på ett mänsligt förfall i slow motion.

"Det står 899 på. Vad kostar den då?"
"Förpackningen är dammig, jag vill ha rabatt"
"Jag vill ha en glödlampa till min lampa. Den är grön. Vilken ska jag ta då?"
"Jag vill inte köpa om inte vi testar alla glödlampor innan"

Fast gårdagens kund toppade allt. Han kom in med två förpackningar glödlampor och ville få pengarna tillbaka. Jag försökte förklara vår policy att inte ta tillbaka glödlampor och han blir upprörd. Jag meddelar att jag skulle kunna ta tillbaka den ena förpackningen, den som var oöppnad, men den andra kan vi ju inte sälja vidare.

Då sker något märkligt med mannen, han börjar skifta i violett och sväller upp som en marsmallow. Han börjar skrika högt på mig om den ofantligt dåliga servicen vi erbjuder och vänder sig om för att gå. Men då... då får når hans ilska helt nya proportioner och han vänder till mot mig igen. En illvillig plan tar form i huvudet på mannen. Så tar han sats, siktar, och kastar glödlamporna rakt i ansiktet på mig!


***

Dagen räddades dock av den chockerade kund som bevittnade allt detta. När mannen kastat glödlamporna tittar hon på mig och säger: "Men kasta tillbaka då!!"

Hanna: Eh.. hej.. san. Hej där! Hej.. boss. Hello Boss. Kan vi snacka?
Chifen: Ja, det är klart. Vad gäller det?
Hanna: Jo serru. Jag har nyheter. Bra nyheter, för mig alltså. Kanske inte lika... bra... för er. Eller kanske.. eller jag vet inte.. eller jo.. eeehh.. aaaa...


Chifen: Ja Hanna?
Hanna: Jag .. ehhh.. Jag.. EEEH..
Chifen: Jag tror jag vet vad det här gäller.
Hanna: Va? Jaha.. Ja..
Chifen: Ja.
Hanna: Ja.. Jag har fått ett jobb. Som webdesigner. Det är en fantastisk möjlighet och jag kan liksom inte tacka nej till det här erbjudandet.
Chifen: Det är klart att du ska ta det Hanna.


Hanna: Ah.. vad skönt att du säger så. Jag kommer stanna hela december ut alltså, inte lämna er i julruschen. Men tänkte att jag kanske kunde säga upp mig från den 21.. eller 22. Så får jag fira julen hemma.
Chifen: Japp. Jag förstår. Jag ska se vad jag kan göra.

Känslor: Lättnad. Frihet. Lycka. Lite lätt förvirrad över sista meningen.

Jag har som bekant fått ett toppenjobb. Från och med 2 januari kommer jag att jobba som webdesigner åt företaget Idium. Jag var och skrev kontrakt hos dem i måndags så nu blir de inte av med mig i första taget! Moahah!

Problemet ligger i att jag just nu jobbar för den lilla söta butiken Lampehuset i Strömmen, och skrev kontrakt med dem så sent som förra veckan. Därför känns det lite dumt att komma nu med en gång och meddela att "Hej, jag vet att ni precis anställde mig, att ni är jätteglada över att ha fått hit mig och verkligen satsar på att ge mig en god start. Men nu är det så att jag är en liten fitta och tänker lämna er för någon annan!"

Jag har en månads uppsägsningstid vilket innebär att jag måste kläcka nyheten någon gång innan 1 december ( = mitt i julruschen). Frågan är då.. ska jag försöka vara snäll, berätta det så snart som möjligt och ge dem god tid att hitta någon ny, men samtidigt riskera att det blir dålig stämning på jobbet ända fram tills jag slutar? Eller ska jag vara lite ego, låtsas som det regnar och få det att se ut som om jag faktiskt gav Lampehuset en chans ända fram tills december?

Jag inser hur dumt det låter nu när jag skriver ned det.
Men det är faktiskt ett svårt val.

När jag flyttade till Australien trodde jag att värmen var given, istället blev det frostskador. Jag hade ingen aning om att de tillbad AC:n så till den grad att vantar och mössa krävdes under lektionerna.

När jag flyttade till Norge tänkte jag nordpolen och snöstorm, istället blir jag uttorkad. I en affär med 350 lampor på samtidigt blir det väldigt varmt. Väldigt, galet, otroligt varmt.