Reflektioner från jobbet
Däremot är jag ganska säker på att jag aldrig vill jobba med SOS barnbyar igen. Det här var så galet mycket mer lättsålt än fadderbarn, vilket är lite ledsamt egentligen.
Ett fadderbarn kostar 250 kr i månaden, och hjälper ett barn som mist fina föräldrar och/eller syskom.
En laserbehandling kostar 40 000 kr och görs för det mesta av rent fåfänga skäl.
Efter 7 dagar ute på fältet undrar jag också hur vissa människor orkar gå omkring och vara så jäkla negativa. Jag ler, säger hej och så blir de skitsura. Herre Gud.
En annan tanke.. kan man ha cancer i hjärnan?
Jag snackade med en kille som berättade att han hade det, jag blev helt paff. Han visade ärren där de försökt plocka bort det men inte lyckats. Han bara stod där och berättade att han hade en dödlig sjukdom i huvudet, med samma tonfall som man pratar om vädret. Och jag visste inte vad jag skulle säga.
Exet som jag flyttade hit för.. Han är änkeman.. Hans fru dog av hjärntumör... Och nu när jag tänker på det, så kan jag nog räkna upp en handfull i min direkta omgivning som har haft, eller har dött av det.. Så visst finns det.
Men det är så. Man kan lätt spendera massor på sig själv, men man är ovillig att spendera lite på någon annan. Och folk vill vara sura...uscha... fattar inte varför. Alla borde bli glada av en glad människa som säger "hej".
Man kan ha cancer i hjärnan. En klasskompis till mig fick det redan i 8:an. Hon dog innan vi hann gå ut 9:an. Det är hemskt.
det jag blir mest arg på i den här SOS Barnbyarhistorien är att det känns så oseriöst. fast det ska kanske ses som positivt att det inte läggs onödig administration på att tigga nya faddrar. usch i vilket fall.
men gött att du fått det bättre! tur med jobb nu om ni ska mumsa pizza för en tusing stup i kvarten :)
