Jag: En enkelbiljett tack
Chaffisen: Över eller under sexton?
Jag: ??!! Tja... eftersom du måste fråga... under då.
Chaffisen: Är du under sexton år?
Jag: Ja.
Chaffisen: Har du legitimation på det?
Jag: Nej jag har ingen leditimation. Jag är ju bara 15 år.

Sitter hemma hos min kära mor och är sådär lite allmänt slö. Sådär som man blir efter 8 timmar i bilen och en resa tur och retur till Oslo. Märkligt hur trött man blir av att sitta stilla och göra ingenting!

Efter den ansträngande bilresan vann latheten på alla nivåer; middagen byttes ut mot pizza och skrov, träningen blev en slapp kväll framför datorn. Enda problemet är att det var min kära broders plan också. Och vi brottas med största I-landsproblemet på denna sidan jorden:
Bara En (Ett, Uno, One) Internetsladd.

Vilket inte hindrar oss, givetvis. Vi delar så som bara syskon kan. Jag laddar en sida, rycker ut sladden, ger den till broder och läser texten under tiden han laddar sin sida. Så rycker han ut sladden, ger tillbaka den och kollar på sin youtube film när jag laddar min sida. Och så håller vi på, hela kvällen. Ibland fnissar vi lite, över hur dumt det är. Men så fortsätter vi och jag tycker faktiskt det går himla bra. Det är nästan så att jag skulle kalla det.. lite mysigt.

Nu ska jag sno sladden så jag får publicerat inlägget.

Kombinationen av kärleksfilm och en låda med gamla dikter lämnde ett plötsligt behov av att dela med mig. Mina damer och herrar, jag ger er en inblick i Hanna 15-år och tokkär. Då blev det väldigt, väldigt många kärleksdikter. Mycket hjärta - smärta. Mycket Copy-Paste. Fram med näsdukarna nu.


***

1000 words won´t bring you back. I know because I´ve tried.
And neither will a 1000 tears. I know because I´ve cried.
They say that memories are golden. Well that may be true.
But I never wanted memories. I only wanted you.

***

Kärleken är ett fenomen,
ett skådespel utan scen.
En föreställning utan publik,
en succe eller kalabalik.
Dess manus består endast av improvation.
Två individer förblindade av passion.
Kyssar och smek är en viktig del,
för att få ett lyckligt slut på detta skådespel.
Men i denna pjäs finns inget slut,
bara en fortsätting på akten förut.
Fast än aktens slut är nära,
slutar de aldrig varandra vara nära.

***

Liten flicka söt som rosen,
kysste pojken rätt på nosen
Hon är liten men det går,
om hon står på pojkens tår...

***

I sat at home,
Wishing you were in my arms.
I closed my eyes and pictured 'us'
Together, looking into each other's eyes,
Revealing all that is hidden
And all that is true.

I sat in my room,
Thinking about how beautiful and perfect you are
And I realized how lucky I was to be with you...
Someone who really cares about me,
Someone who actually feels the same,
And I can't help but cry.

I do not cry tears of sadness,
But tears of happiness,
Because I have found the one person who makes me happy
And makes my life complete.

I can't help wanting to have your soft lips on mine.
Because I feel without you... there can be no me.
I need you to help me
Through the day
Through the good
And through the bad.

I need you to be you,
Because that is who I have fallen in love with.
I love you so much
My heart stops when I hold you close...
I love you so much
I can feel it deep down inside my soul.

I love you for who you are
And who you want to be.

And, when I say, "I love you"
I put my heart, my soul, and my life into it.

***

Jag kan högtidligt meddela att jag för första gången löst en Rubiks Kub! Jo minsann... min stolthet vet inga gränser. Jag hade ingen aning om att jag var så smart. Eller jo.. innerst inne kanske, men lite ödmjukhet får man ju visa upp.

Min kära överintelligenta lillebror och jag spenderade söndagen med att bonda sådär som syskon skall göra över jul, och han delade med sig av några tips och tricks. Snurr, upp, ned vrid, bort, bort, vänd vrid snurr tilbbaka och voilá! De helfärgade sidorna väcker djup tillfredställelse i mitt lätt pedantiska sinne.

På senare tid har min kropp börjat bete sig lite.. tja vad ska man kalla det? Underligt. Lite ovant och nytt. Jag har slutat använda hormonella preventivmedel vilket resulterar i att min kropp för första gången sedan jag var 15 inte får en extra injektion av kvinnliga hormoner.

Kroppen har antagligen hamnat lite i en chock. Den tänker "hur ska jag reagera på min nyvunna frihet? Hur ska jag bete mig utan den påtvingade dosen av hormoner?".
Svaret verkar vara Bli En Man.

Helt plötsligt finner jag mig plågad av tidigare okända fenomen. Så som håriga ben. Jag har hela mitt liv varit skonad från dem. Ett liv där rakning var en onödig fåfänga har bytts ut mot svarta, långa hårstrån. Jag ryser! Från att ha varit en väldigt damig gråterska har jag nu problem med att klämma fram en endaste tår. Dessutom känner jag av en helt ny känsla: tävlingsinstinkt. När jag tidigare inte brydde mig finner jag nu en märklig adrenalinrush av att Vara Bäst.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta.
Men det är väl bara att gilla läget och hoppas att mina ragg gillar den lite manligare, butchiga typen.

Jag har ett återkommande problem när jag flirtar. Om jag skall specificera mig närmare så inträffar det här problemet när jag försöker flirta med tjejer. Jag har sett scenariot flera gånger och trots att slutet alltid är det samma ändrar jag av någon anledning inte taktik. Vilket jag helt klart borde göra.

Varje gång jag hittar en tjej att snacka, spana och flirta med blir jag hennes nya bästa vän. Vi går in på toaletten för vad jag hoppas är mys, när de egentligen bara vill bikta sig. De sätter sig i mitt knä, kollar djupt in i ögonen, böjer sig fram, särar på läpparna och sedan följer hela deras livshistoria. Vi pussas och kramas hela kvällen men mer än så blir det aldrig. Vi byter nummer men till vilken nytta? Morgonen efter har de ju så klart inte blivit omvända och beslutat sig för ett premiär i den lesbiska sänghalmen.


Killar har jag inte samma problem med. De tror att jag vill sätta på dem så fort mungipan åker upp i något som ens liknar ett leende. Men hur ska jag gå till väga med de här donnorna? Det är faktiskt skitsvårt att ragga på brudar. Ska jag inleda konversationen med "så har du någonsin varit med en kvinna?" eller kanske skrivka KNULLA? på en lapp som jag lämnar fram?

För det är antagligen däri promlemen ligger:

1. Jag vet inte om de ens är potentiella ragg. Vissa person är helt enkelt inte särkligt gay. (Hur mycket man än tjatar. Hur mycket man än pussas. Eller hur Amanda?? ;)
2. Tjejer är så ovana att bli flirtade med på andra sätt en testosteronstinna bröl, "how you dooooin?" fölt med en dask på rumpan, att de helt enkelt inte fattar.

Brudar... Hur vill ni bli raggade på egentligen?
För jag fattar helt enkelt inte.

Eller så kanske jag är den enda bisexuella singeln där ute?

Ikväll tackade jag nejt ill två erbjudanden om att följa me hjem efter krogen.
Jag tror det ör ett framsteg.

Julafton med skilda föräldrar = Dubbelt upp.

Dubbla julbord. Dubbla paketutdelningar. Två gånger gröt och flera gånger kaffe med dopp. Jag ser två granar, tusen tomtar och julgodis tills det trillar ur öronen. Fjortontusen snapsar med "hej och välkomna" blandas med alla flaskor julmust.

Jag är så mätt att jag är rädd för att borsta tänderna.
Kommer jag spy om jag stoppar in tandborsten i munnen?

Jag är faktiskt lite, lite glad att frosseriets högtid är över.

Julaftonsmorgon och frukost består givetvis av flera tallrikar Tomtegröt. Eller Lussegröt, Nissegröt, Risgrynsgröt. Whatever. Så länge den är kletig och mosig, gömd under flera lager kanel och med en stor klick smör i mitten.

Hela mitt liv har jag blivit mobbad för den traditionen, folk har högt på ögonbrynen och gjort lustiga grimaser. Men det är först nu när jag flyttat till Norge som jag inser att jag faktiskt är normal, kanske bara född i fel land. För i Norge.. däääääär... där har man minsann ett stort smöröga i gröten varje gång. Mums.

Jag välkomnar alltid en diskussion och nya lärdomar. Jag måste till och med erkänna att era kommentarer först fick mig att tvivla på mina egna kunskaper och argument, så till den grad att jag var tvungen att hitta referenser till det.

Det gör mig förvirrad och lite ledsen att så många förespråkar ett fortsatt missbruk även med ett ofött barn i magen. Jag måste erkänna att jag tvivlar rätt så grovt. Kan någon ge mig en artikel eller liknande som stödjer era uttalanden?

Här kommer lite länkar och citat som stödjer mina påståenden:

http://www.tobaksfakta.org/Default.aspx?id=9104 (stöds bl.a. av Cancerfonden, Hjärt-Lungfonden och Läkare mot Tobak)

"Om en gravid kvinna röker eller snusar får fostret via navelsträngen och moderkakan i sig en rad farliga ämnen. När mamman röker andas hon in den livsfarliga gasen kolmonoxid. Den blockerar de röda blodkropparnas möjlighet att ta upp syre i lungorna för vidare transport till kroppens alla delar. Ju mer man röker desto fler blodkroppar blockeras och desto större blir syrebristen. Kolmonoxiden når även fostret och stannar dessutom längre där. Det gör att dubbelt så många röda blodkroppar blockeras som hos mamman."

"Rökning under graviditeten ökar riskerna för dålig fostertillväxt, missbildningar, för tidig födsel, missfall, fosterdöd under graviditeten, moderkaksavlossning och havandeskapsförgiftning. Om kvinnan röker under graviditeten påverkas barnets hälsa också efter födseln. Bl a ökar riskerna för plötslig spädbarnsdöd, öroninflammation och allergi."

http://www.tobaksfakta.org/Default.aspx?id=9105 (material till kampanjen rökfria barn)

"Barn vars mödrar rökt under fostertiden, eller utsatts för passiv rökning, löper 18 procent högre risk än normalt att få sjukdomar som kräver vård på sjukhus. För 26 procent behövs besök hos läkare i den öppna vården."


http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=10216 (Nya rön presenteras i Läkartidningen)

"Helt färska studier från Sverige och Norge adderar nya risker till denna lista: rökning under graviditet ökar risken för missbildningar (kluven läpp) hos den nyfödde [1] och för Perthes´ sjukdom [2] i barnaåren. Längre upp i åren, bland tonåringar, ses en försnävning av hela kroppspulsådern hos de ungdomar vars mödrar rökt under graviditeten [3]. Betydelsen av det sistnämnda är oklar, men ökad risk och predisposition för hjärt– kärlsjukdom senare i vuxen ålder kan inte uteslutas."

Har funderat lite över en konversation jag hade i natt. Det gäller en arbetskollega som hyfsat ofrivilligt och i unga dagar blivit gravid. Denna kvinna är allmänt jättetrevlig, väldigt snäll och gör inte en fluga förnär. Förutom när det gäller en sak. Hon slutar nämligen inte röka.

Jag förstår att det är svårt att sluta, jag förstår att det kan kännas orättvist för henne då hon inte ens önskade sig barnet i första hand, jag förstår att det är jobbigt för henne att alla bara tjatar. Men jag förstår verkligen inte hennes ytterst medvetna val att ändå fortsätta med det. Hon väljer att riskera sitt ofödda barn, att helt oskyddat utsätta det för alla skadliga ämnen som den späda lilla kroppen ännu inte kan försvara sig mot. Vi pratar risker som missfall, plötslig spädbarnsdöd eller allvarliga men för livet på grund av syrebrist.

I mina ögon är det här barnmisshandel. Det gör mig förbannad att det över huvud taget är lagligt. Varje gång denna dam frågar mig om en rökpaus svider det att svara jakande. Men vad kan jag göra? Även jag har försökt med hintar om att hon kanske borde skippa just denna cigaretten, men då ser jag den - minen. Den där sammanbitna, envetna, bångstyriga minen som rökare får när man kritiserar deras beroende. Den som säger "Låt mig vara din äckliga pretantiösa kossa. Du bestämmer inte över mig, jag röker om jag vill det!"

Och jag tänker: sluta vara så jävla trotsig.
Ta ett par helvetesveckor med nikotinsug mot en livstid med ditt friska barn. Det kommer vara värt det, jag lovar.

Ett jättebra sätt att gå ned mycket i vikt på ingen tid alls.
Annars ett exremt dåligt sätt att spendera en söndag.

Jag förstår inte.

Fest på Chalmers. Jag är skitsnygg i fantastisk ny klänning, lagom full, dansat hela natten tillsammans med trevligt folk och har fått hångla med en söt kille. Men så känner jag mig fulast och ensammast i världen. Igen.
Ingen kommer någonsin vilja ha mig.

Ångest. Ångest. Ångest.
Kan det inte sluta nu?

Idag är en bra dag.
Idag...

• Vaknade jag bredvid Erik
• Åt jag bullar till frukost
• Har jag jobbat klart mitt 19 dagars-pass
• Bär det av mot Svea Rike för 2 veckos julledighet
• Fick jag SMS från Yvette och Alicia
• Skrattade jag mycket
• Hörde gymkillen av sig
• Fick jag erbjudande om en gratis pole dance stång - DeLuxe - mot att jag gör en hemsida åt dem. Vet faktiskt inte vad jag är mest glad över, att de litar så på mina designkunskaper eller att jag faktiskt kommer få dansa hemma!

+ 2 grader, snö och lätt duggregn. Klockan är nio på kvällen och Strømmen är så öde det någonsin blir. Det är en munter skara människor som samlats på perrongen med det enda gemensamma målet att åka tåg.

En kille sticker ut lite. Vad jag menar då är att han inte stirrar planlöst på en fläck vid horisonten och drömmer sig bort. Istället gräver han runt i den blaskiga snön och kramar en stor snöboll. Så tittar han upp och möter min blick.

"Man måste ju hålla sig sysselsatt" hälsar han.
"5 spänn på att du inte träffar" utmanar jag.

Så startade konversationen mellan två ensamma människor en mörk kväll. Jag frågar om det är okej att jag sätter mig bredvid honom och pratar. Vi snackar mest om ingenting men det är skönt att slippa bry sig. Tåget rullar snart in i Oslo och det visar sig att vi ska med samma buss. Vi följs åt och fortsätter den tomma konversationen, utan att egentligen titta på varandra. Så kommer min hållplats och jag kliver av. Vi önskar varandra lycka i livet och skiljs åt.

Kära dagbok.
Jag har ett beroende.
Jag kan inte sluta resa.

Trots att pengarna sedan länge är slut och att jag knappt hunnit påbörja mitt äventyr här i Oslo drömmer jag mig redan bort mot nästa etapp. Jag tråk-klickade på facebooks reklam och fann mig på barskolan.net där de inte bara erbjöd sprit och stoj i överflöd, dessutom sker allt detta underbara på turistparadiset Mallorca. Spontaniteten fick mig i sitt grepp och snart var både jag och Amanda anmälda till en sommarkurs på tre veckor!

Det fenomenala med denna semester är den delikata kombinationen av nytta med nöje. Jag kommer ha det kalaskul med alla paraplydrinkar och sandstränder, och dessutom kunna stoltsera med ett fint bartender-diplom vid hemkomst. Tänk vilken smart affärsidé.

Så kom dagen när jag hade invägning. Såpass nervös att jag inte ens fick i mig frukost ställde jag mig på vågen och lät den högteknologiska maskinen scanna min kropp på fett och muskler. Det var med stor besvikelse jag kunde konstatera att jag blivit både tjockare och svagare sedan sist, trots intentiv jävla träning fem gånger i veckan och sinnessjukt bra kosthållning.

Tränaren föreslog mer vila, mer sömn, mer kondition och mer tålmodighet.

Fuck this shit.

Jag hamnade i ett totalt depp...

Kom på att det inte finns något jag ser fram emot just nu.
Förstår ni? Julen är här om 10 dagar och jag ser inte fram emot den. Jag ska hem till Sverige och jag ser inte fram emot det. Jag ska börja nytt jobb och.. jaa.. ser inte fram emot det.

På jobbet vill jag hem, hemma vill jag träna och väl på gymmet önskar jag bara att tiden skall gå.

Vart tog lusten vägen?

Och jag känner mig ensammast i världen.

Jag sitter här och tycker så synd om mig själv att det är rent äckligt. Mina sjuka tankar handlar om hur alla i smyg ogillar mig men är för fega att stå för sina åsikter, hur alla dissar mig på veckans roligaste dag för att vara med folk de egentligen tycker om.

Någonstans vet jag att det är rens nonsens, det är onda tankar som aldrig kommer göra mig något gott. Men det betyder inte att jag slutar med denna orgie i självömkan.

Jag hatar mig själv för att jag är så beroende av andra.
Jag hatar mitt ständiga behov av bekräftelse.
Jag hatar att jag fortfarande inte klarar av att vara ensam.

De kanske har lite samma dragning som norrmän. Pratar lite lustigt sådär, att man inte kan låta bli att le när man hör de roliga ljuden. Ed har bjudit över några arbetskamrater och de sitter där i soffan och snackar. Det är med facinerad förvåning jag märker hur det pirrar till lite varje gång de skorrar. De säger gurrrrkburrrk och min mus leker lajbans. De säger grrrryymt och det är nästan så att det rinner till lite.

Jag förstår inte vad som händer med mig.

Det verkar i alla fall vara tesen Amir lever efter.

Jag var så illa tvungen att åka tillbaka till gamla lägenheten och hämta några saker jag glömt. Väl framme finner jag att inte bara har han varit inne på mitt rum och flyttat på saker, dessutom är min älskade barcardi-flaska tom! Givetvis blånekar han, och det med en sådan intensitet att jag nästan börjar tvivla. Men sedan spårar det ur, han kallar mig hemska namn, springer iväg, vägrar prata och gör fula grimaser. Jag måste nypa mig själv i armen och påminna mig om att han faktiskt är äldre än mig. På pappret i vart fall.

Vi skriker och gapar, nya rumskamraten Thea blandar sig i och ingen gör sig förstådd. De ska polisanmäla mig tydligen, för att jag flyttar ut innan tre månader har gått. När jag påpekar att ingen någonsin sagt ett ljud om tre månaders uppsägsningstid meddelar de att det står i kontraktet. Ett kontrakt som jag aldrig fått äran att se, där Amir dessutom skrivit på åt mig och jag godkännde avtalet indirekt när jag flyttade in. Bullshit, menar jag, och spatserar ut ur lägenheten.

Jag hoppas jag slipper se fanskapet någonsin igen.

Har just varit med om min märkligaste flytt någonsin.
Efter incidenten med datorn, då två tangenter från min bärbara mac med våld hade avlägsnats, kände jag ett trängande behov att rymma. Snarast.

Ringer ett par samtal och lyckas ragga till mig både en bil och tidig inflytt hos Amanda och Edvard. Kommer hem från jobbet, slår någon sorts rekord i packning med överljudshastighet och lämnar lägenheten. Väskorna är så överfulla att jag lämnar ett spår med begagnade strumpor.

Väl ute på gatan hör jag ett märkligt ljud, tittar upp och ser en suddig skepnad närma sig. Det kraschlandar vid mina fötter och jag kan muntert konstatera att det är ett rått ägg. Låt mig upprepa: samma sekund jag flyttar ut, kastar någon ett rått ägg på mig.

Äntligen! Finally! Endelig!
LÖNING!!

Jag smyger in på kontot på morgonkvisten, nervös så att det pirrar i magen. Öppnar först ena ögat, sedan det andra, och stirrar på skärmen. Jag är 32 000 % rikare än igår. Wow.

Min första riktiga lön sedan jag kom till Norge. Som jag har längtat. Äntligen kan jag leva ett normal liv. Nu kan jag bjuda tillbaka till alla de som har ställt upp för mig. Bio, middagar, fest, kläder, smink, julklappar, här ska det spenderas i en sällan skådad takt.

Men först och främst ska jag unna mig frukost. Med frukt och yoghurt.
Kanske till och med lite O'boy.
Lyx.

Fördelen med ett halvkrisigt privatliv är att man märker vilka som förtjänar titeln vän. Vilka som ställer upp, spontant. Vilka som hjälper och bryr sig. Vilka som ger utan en tanke på att få tillbaka.

Jag är så lycklig över att jag har mina vänner.

Tusen miljoner älsk.

En man som petar sig i näsan, djupt och länge. Han utforskar kroppens kanske märkligaste hålighet med en sällan skådad intensitet. Efteråt kommer den oundvikliga titten och sedan vips in i munnen. Vi har alla sett det, någon gång. Mannen som tar återvinning till en helt ny nivå. Det är som att titta på en bilolycka, hemskt, men svårt att slita blicken från.

En gammal dam som tittar sig i spegeln. Huden är så rynkig att ett russin skulle skrumpna i avundsjuka. Försiktigt och med darrande hand drar hon fram ett illrosa läppstift och börjar berarbeta läpparna. Hon smetar in dem med flera lager och plutar med munnen. Sedan drar hon i de tunna, vita lockarna och ler mot sin spegelbild. Det är fint, men en gammal dam som är mån om utseendet. Sådan vill jag också bli. En fåfäng tant.

Alltså mitt liv är lite upp-och-ned just i denna sekund.

Tankarna snurrar så ofantligt att jag ibland bara stannar upp och nästan glömmer att andas. De virvlar runt i skallen i en hastighet av 130 miljoner ljusår i timman. Men när jag sitter framför datorn har jag inget att skriva. Wierd.

Mina tankar snurrar mest runt mitt krisartade boende, pojkar, den tomma pengapungen, killar, mat, gutter, julklappar och Joels nya flickvän. (ja det känns märkligt, jag är svartsjuk och superglad samtidigt. Noll logik)

Hur som helst så rymmer jag hemmifrån nu!
Lite spännande sådär. Har jag inte gjort på ett tag.

Jag är så arg att hela jag skakar. Kommer hem från en helg med Erik och finner att min dator har blivit vandaliserad. Amir meddelar att han inte vet någonting. Är jag paraniod eller finns det ett samband här?

Jag orkar inte mer nu.

Chockerade mig själv idag när jag bjöd hem kollegan Edvin för en kväll i alkoholens tecken. Inget konstigt i det, men när han meddelade att orken inte fanns förvånade jag mig själv genom att tjata.

Det började med vanliga övertalningsförsök och spårade ur i någon sorts monolog där jag både utmanade hans manlighet och anklagade honom för att vara tråkig. Sedan började jag kompromissa, truga, muta och stannade slutligen upp för att reflektera vad fan jag höll på med.

Det gick liksom inte in i min skalle att han kunde säga nej. Vad är det som är så otroligt med att han inte orkar? Vad är det jag vägrar förstå? Är jag så bortskämd med att få min vilja fram? Får jag aldrig nej annars?

Spenderade resten av dagen med att må lite lätt illa, både över mitt överilade beteende samt en väldigt fysisk, och totalt obefogad, känsla av att vara avvisad. Fick mig en ordentlig tankeställare. Varför var det så jobbigt? Är jag kanske hemligt kär i Edvin? Eller var det för att jag är van att få ja som svar? Får jag alltid min vilja fram? Är det dåligt?

Och så långt bak, ett litet minne som fladdrar till. En röst som viskar att visst är det så. Jag får alltid som jag vill, och när jag tror att jag kompromissar är det egentligen "my way or the highway". Fan.

Hångla aldrig med din flatmate. Ett så enkelt råd, en kunskap så djupt rotad att den borde vara omöjligt att bryta mot. Men icke. Nejdå. Klart att jag lyckas bryta mot den regeln mindre än en vecka efter att jag flyttat till Oslo. Och det får jag sota för nu.

Alla ni som vill, gör vågen och stäm upp i kör:
"Vad var det vi sa?!"

Det har börjat knaka ganska rejät mellan mig och Amir. Han gick från att vara fullständigt betuttad i mig till ett iskallt förakt. Vi har lekt i reserverad artighet i några veckor nu, men idag sprack det. Ett gräl som började om en enkel förfråga till privatliv spårade ur till ett fullskaligt krig.

Jag lämnade lägenheten med orden "Jag flyttar ut vid årsskiftet" och får sova på Edvins soffa.
To be continued.

Hipp hipp hurra! Idag fyller min blogg ett år!

Tänk att ett helt år av mitt liv nu finns dokumenterat på internet. En dagbok vem som helst kan läsa, när som helst. Pinsamma citat och ägonblick ligger ute för allmän beskådan. Och vet ni vad? Det känns rätt skönt. Befriande på något sätt.

Jag startade bloggen mest för ett sätt att hjälpa mig minnas. Där satt jag i Sydney och undrade hur mycket av upplevelserna jag skulle komma ihåg senare, en dagbok var lösningen. Ett ställe där jag kunde plita ned alla oviktiga detaljer som inte passade sig i resedagboken. Efter ett tag så kom det sig att resedagboken helt lades ned och all min energi lades på den här vackra bloggen.

Jag märker hur min stil sakta förändras, allt eftersom månaderna går. Kanske blir jag mer trygg i skrivandet, kanske jag faktiskt förändras. Kanske jag växer som människa. Det är väldigt kul att se på.

Det är också roligt att något jag gör för min egen skull har lyckats locka till sig intresset hos så många människor jag aldrg träffat. Jag har gått från dagliga nollor till över 140 läsare per dag. Det är fantastiskt. 140 personer som bryr sig om mitt liv såpass mycket att de orkar läsa alla mina förvirrade tankar. Dessutom har jag kommit att lära känna nya själar via bloggen, på ett helt nytt sätt som communities aldrig kan konkurrera med. Facebook släng dig i väggen. Alla ni som läser, ni vet vilka ni är, ni är min drog och en ny trygghet i min vardag. Tack för att ni finns. Tack för all feedback. Tack för allt.

Välkomna till Lampehuset, vänliga lämna all vett och etikett vid ingången!

Det här inlägget riktar sig väl kanske mest till de som jobbar eller har jobbat i servicebranchen, främst i butik. Något som jag var lite av en novis på fram tills för en månad sedan.

Det är häpnadväckande hur illa folk har mage att bete sig, så fort de kommer in i en butik. Det är verkligen som att de lägger all vett vid ingången och kliver in som talande zombies. Mina arbetsuppgifter kan inte ens jämföras med en dagmammas, för hon bidrar i alla fall till barnets utveckling. Allt jag gör är att kolla på ett mänsligt förfall i slow motion.

"Det står 899 på. Vad kostar den då?"
"Förpackningen är dammig, jag vill ha rabatt"
"Jag vill ha en glödlampa till min lampa. Den är grön. Vilken ska jag ta då?"
"Jag vill inte köpa om inte vi testar alla glödlampor innan"

Fast gårdagens kund toppade allt. Han kom in med två förpackningar glödlampor och ville få pengarna tillbaka. Jag försökte förklara vår policy att inte ta tillbaka glödlampor och han blir upprörd. Jag meddelar att jag skulle kunna ta tillbaka den ena förpackningen, den som var oöppnad, men den andra kan vi ju inte sälja vidare.

Då sker något märkligt med mannen, han börjar skifta i violett och sväller upp som en marsmallow. Han börjar skrika högt på mig om den ofantligt dåliga servicen vi erbjuder och vänder sig om för att gå. Men då... då får når hans ilska helt nya proportioner och han vänder till mot mig igen. En illvillig plan tar form i huvudet på mannen. Så tar han sats, siktar, och kastar glödlamporna rakt i ansiktet på mig!


***

Dagen räddades dock av den chockerade kund som bevittnade allt detta. När mannen kastat glödlamporna tittar hon på mig och säger: "Men kasta tillbaka då!!"