Jo!
Det började med vanliga övertalningsförsök och spårade ur i någon sorts monolog där jag både utmanade hans manlighet och anklagade honom för att vara tråkig. Sedan började jag kompromissa, truga, muta och stannade slutligen upp för att reflektera vad fan jag höll på med.
Det gick liksom inte in i min skalle att han kunde säga nej. Vad är det som är så otroligt med att han inte orkar? Vad är det jag vägrar förstå? Är jag så bortskämd med att få min vilja fram? Får jag aldrig nej annars?
Spenderade resten av dagen med att må lite lätt illa, både över mitt överilade beteende samt en väldigt fysisk, och totalt obefogad, känsla av att vara avvisad. Fick mig en ordentlig tankeställare. Varför var det så jobbigt? Är jag kanske hemligt kär i Edvin? Eller var det för att jag är van att få ja som svar? Får jag alltid min vilja fram? Är det dåligt?
Och så långt bak, ett litet minne som fladdrar till. En röst som viskar att visst är det så. Jag får alltid som jag vill, och när jag tror att jag kompromissar är det egentligen "my way or the highway". Fan.
Dåligt Hanna... dåligt... du måste ju förstå att man faktiskt kan vara trött, men jag kan också köra
"Vadårå, är du feg" eller "Vilken mes du är"
Som om det ska få någon att faktiskt vilja umgås mer med en
Ah shit vad läskigt. Jag har oxå ett vagt (lite otrevligt) minne av att ha fått den insikten om mig själv. Typ när man tror att man har kompromissat, så har man istället bara kört över någon och fått precis som man vill.
Hehe Det ligger liiite mer bakom det än ren bortskämdhet. :P
Men Hanna! Tänk om jag kunde gnällskälla på dig som jag gör på mina egna "eftertonåringar". Kan jag ju i o för sig men ohhhhhhhhhhhhh.... gör inte samma misstag som jag gjorde för 27 år sedan... Eller gör dom, det är trots allt därför jag är gift idag.
Det var bara 21 år sedan...
Som jag gjorde mina (miss)-tag alltså
ja du... jag önskar att fler tänkte som dig när man säger nej till alkohol = ) de flesta tjatar eller frågar "varför? eru gravid eller?" eller så säger de bara med chockat ansiktsuttryck "dricker du inte ALKOHOL?" som om jag vore nån jävla utomjordling : )
men det är inte många som ber om ursäkt för sitt beteende... det önskar jag att de kunde göra, typ bara ett "sorry för hur jag betedde mig" haha...
Kan bara hålla med Alyssa. Enda godtagbara ursäkten till att inte dricka verkar vara att man är gravid. Kul när man sitter där, just fått veta att man faktiskt är gravid, inte ännu fattat det och försöker dölja det så gott det går. Been there. Usch för oss skandinaver och våran syn på alkohol :)
Tja.. Kan bara instämma med Lysspyss och Anna... =)
Och undrar lite hur det känns att aldrig få ett "nej"... Såna är jag van vid... Fast jag tillhör den konstiga skaran av aliens, som blir anti av utmaningar, inte har några prolem att ta eller ge "nej, och inte har några som helst problem med att jag har fel ibland... Hård skola, förmodligen *skratt*
Ja det var tuffa bananer!!!
Att inte kunna ta ett nej och att dessutom tjata så mycket för att få en dricka-kompis. Stort ego och svårt att motstå sprit. Kanske dags att ta ett par vita helger?
Nej, nu blir det jobbigt här, för det är ju faktiskt "no way but my way" som gäller. Betyder det här att vi måste börja slåss?
