[[ Njorun ]]

Jag: En enkelbiljett tack
Chaffisen: Över eller under sexton?
Jag: ??!! Tja... eftersom du måste fråga... under då.
Chaffisen: Är du under sexton år?
Jag: Ja.
Chaffisen: Har du legitimation på det?
Jag: Nej jag har ingen leditimation. Jag är ju bara 15 år.

Sitter hemma hos min kära mor och är sådär lite allmänt slö. Sådär som man blir efter 8 timmar i bilen och en resa tur och retur till Oslo. Märkligt hur trött man blir av att sitta stilla och göra ingenting!

Efter den ansträngande bilresan vann latheten på alla nivåer; middagen byttes ut mot pizza och skrov, träningen blev en slapp kväll framför datorn. Enda problemet är att det var min kära broders plan också. Och vi brottas med största I-landsproblemet på denna sidan jorden:
Bara En (Ett, Uno, One) Internetsladd.

Vilket inte hindrar oss, givetvis. Vi delar så som bara syskon kan. Jag laddar en sida, rycker ut sladden, ger den till broder och läser texten under tiden han laddar sin sida. Så rycker han ut sladden, ger tillbaka den och kollar på sin youtube film när jag laddar min sida. Och så håller vi på, hela kvällen. Ibland fnissar vi lite, över hur dumt det är. Men så fortsätter vi och jag tycker faktiskt det går himla bra. Det är nästan så att jag skulle kalla det.. lite mysigt.

Nu ska jag sno sladden så jag får publicerat inlägget.

Jag kan högtidligt meddela att jag för första gången löst en Rubiks Kub! Jo minsann... min stolthet vet inga gränser. Jag hade ingen aning om att jag var så smart. Eller jo.. innerst inne kanske, men lite ödmjukhet får man ju visa upp.

Min kära överintelligenta lillebror och jag spenderade söndagen med att bonda sådär som syskon skall göra över jul, och han delade med sig av några tips och tricks. Snurr, upp, ned vrid, bort, bort, vänd vrid snurr tilbbaka och voilá! De helfärgade sidorna väcker djup tillfredställelse i mitt lätt pedantiska sinne.

Ikväll tackade jag nejt ill två erbjudanden om att följa me hjem efter krogen.
Jag tror det ör ett framsteg.

Ett jättebra sätt att gå ned mycket i vikt på ingen tid alls.
Annars ett exremt dåligt sätt att spendera en söndag.

Jag förstår inte.

Fest på Chalmers. Jag är skitsnygg i fantastisk ny klänning, lagom full, dansat hela natten tillsammans med trevligt folk och har fått hångla med en söt kille. Men så känner jag mig fulast och ensammast i världen. Igen.
Ingen kommer någonsin vilja ha mig.

Ångest. Ångest. Ångest.
Kan det inte sluta nu?

Idag är en bra dag.
Idag...

• Vaknade jag bredvid Erik
• Åt jag bullar till frukost
• Har jag jobbat klart mitt 19 dagars-pass
• Bär det av mot Svea Rike för 2 veckos julledighet
• Fick jag SMS från Yvette och Alicia
• Skrattade jag mycket
• Hörde gymkillen av sig
• Fick jag erbjudande om en gratis pole dance stång - DeLuxe - mot att jag gör en hemsida åt dem. Vet faktiskt inte vad jag är mest glad över, att de litar så på mina designkunskaper eller att jag faktiskt kommer få dansa hemma!

+ 2 grader, snö och lätt duggregn. Klockan är nio på kvällen och Strømmen är så öde det någonsin blir. Det är en munter skara människor som samlats på perrongen med det enda gemensamma målet att åka tåg.

En kille sticker ut lite. Vad jag menar då är att han inte stirrar planlöst på en fläck vid horisonten och drömmer sig bort. Istället gräver han runt i den blaskiga snön och kramar en stor snöboll. Så tittar han upp och möter min blick.

"Man måste ju hålla sig sysselsatt" hälsar han.
"5 spänn på att du inte träffar" utmanar jag.

Så startade konversationen mellan två ensamma människor en mörk kväll. Jag frågar om det är okej att jag sätter mig bredvid honom och pratar. Vi snackar mest om ingenting men det är skönt att slippa bry sig. Tåget rullar snart in i Oslo och det visar sig att vi ska med samma buss. Vi följs åt och fortsätter den tomma konversationen, utan att egentligen titta på varandra. Så kommer min hållplats och jag kliver av. Vi önskar varandra lycka i livet och skiljs åt.

Jag hamnade i ett totalt depp...

Kom på att det inte finns något jag ser fram emot just nu.
Förstår ni? Julen är här om 10 dagar och jag ser inte fram emot den. Jag ska hem till Sverige och jag ser inte fram emot det. Jag ska börja nytt jobb och.. jaa.. ser inte fram emot det.

På jobbet vill jag hem, hemma vill jag träna och väl på gymmet önskar jag bara att tiden skall gå.

Vart tog lusten vägen?

Det verkar i alla fall vara tesen Amir lever efter.

Jag var så illa tvungen att åka tillbaka till gamla lägenheten och hämta några saker jag glömt. Väl framme finner jag att inte bara har han varit inne på mitt rum och flyttat på saker, dessutom är min älskade barcardi-flaska tom! Givetvis blånekar han, och det med en sådan intensitet att jag nästan börjar tvivla. Men sedan spårar det ur, han kallar mig hemska namn, springer iväg, vägrar prata och gör fula grimaser. Jag måste nypa mig själv i armen och påminna mig om att han faktiskt är äldre än mig. På pappret i vart fall.

Vi skriker och gapar, nya rumskamraten Thea blandar sig i och ingen gör sig förstådd. De ska polisanmäla mig tydligen, för att jag flyttar ut innan tre månader har gått. När jag påpekar att ingen någonsin sagt ett ljud om tre månaders uppsägsningstid meddelar de att det står i kontraktet. Ett kontrakt som jag aldrig fått äran att se, där Amir dessutom skrivit på åt mig och jag godkännde avtalet indirekt när jag flyttade in. Bullshit, menar jag, och spatserar ut ur lägenheten.

Jag hoppas jag slipper se fanskapet någonsin igen.

Har just varit med om min märkligaste flytt någonsin.
Efter incidenten med datorn, då två tangenter från min bärbara mac med våld hade avlägsnats, kände jag ett trängande behov att rymma. Snarast.

Ringer ett par samtal och lyckas ragga till mig både en bil och tidig inflytt hos Amanda och Edvard. Kommer hem från jobbet, slår någon sorts rekord i packning med överljudshastighet och lämnar lägenheten. Väskorna är så överfulla att jag lämnar ett spår med begagnade strumpor.

Väl ute på gatan hör jag ett märkligt ljud, tittar upp och ser en suddig skepnad närma sig. Det kraschlandar vid mina fötter och jag kan muntert konstatera att det är ett rått ägg. Låt mig upprepa: samma sekund jag flyttar ut, kastar någon ett rått ägg på mig.

Äntligen! Finally! Endelig!
LÖNING!!

Jag smyger in på kontot på morgonkvisten, nervös så att det pirrar i magen. Öppnar först ena ögat, sedan det andra, och stirrar på skärmen. Jag är 32 000 % rikare än igår. Wow.

Min första riktiga lön sedan jag kom till Norge. Som jag har längtat. Äntligen kan jag leva ett normal liv. Nu kan jag bjuda tillbaka till alla de som har ställt upp för mig. Bio, middagar, fest, kläder, smink, julklappar, här ska det spenderas i en sällan skådad takt.

Men först och främst ska jag unna mig frukost. Med frukt och yoghurt.
Kanske till och med lite O'boy.
Lyx.

En man som petar sig i näsan, djupt och länge. Han utforskar kroppens kanske märkligaste hålighet med en sällan skådad intensitet. Efteråt kommer den oundvikliga titten och sedan vips in i munnen. Vi har alla sett det, någon gång. Mannen som tar återvinning till en helt ny nivå. Det är som att titta på en bilolycka, hemskt, men svårt att slita blicken från.

En gammal dam som tittar sig i spegeln. Huden är så rynkig att ett russin skulle skrumpna i avundsjuka. Försiktigt och med darrande hand drar hon fram ett illrosa läppstift och börjar berarbeta läpparna. Hon smetar in dem med flera lager och plutar med munnen. Sedan drar hon i de tunna, vita lockarna och ler mot sin spegelbild. Det är fint, men en gammal dam som är mån om utseendet. Sådan vill jag också bli. En fåfäng tant.

Alltså mitt liv är lite upp-och-ned just i denna sekund.

Tankarna snurrar så ofantligt att jag ibland bara stannar upp och nästan glömmer att andas. De virvlar runt i skallen i en hastighet av 130 miljoner ljusår i timman. Men när jag sitter framför datorn har jag inget att skriva. Wierd.

Mina tankar snurrar mest runt mitt krisartade boende, pojkar, den tomma pengapungen, killar, mat, gutter, julklappar och Joels nya flickvän. (ja det känns märkligt, jag är svartsjuk och superglad samtidigt. Noll logik)

Hur som helst så rymmer jag hemmifrån nu!
Lite spännande sådär. Har jag inte gjort på ett tag.

Jag är så arg att hela jag skakar. Kommer hem från en helg med Erik och finner att min dator har blivit vandaliserad. Amir meddelar att han inte vet någonting. Är jag paraniod eller finns det ett samband här?

Jag orkar inte mer nu.

Hångla aldrig med din flatmate. Ett så enkelt råd, en kunskap så djupt rotad att den borde vara omöjligt att bryta mot. Men icke. Nejdå. Klart att jag lyckas bryta mot den regeln mindre än en vecka efter att jag flyttat till Oslo. Och det får jag sota för nu.

Alla ni som vill, gör vågen och stäm upp i kör:
"Vad var det vi sa?!"

Det har börjat knaka ganska rejät mellan mig och Amir. Han gick från att vara fullständigt betuttad i mig till ett iskallt förakt. Vi har lekt i reserverad artighet i några veckor nu, men idag sprack det. Ett gräl som började om en enkel förfråga till privatliv spårade ur till ett fullskaligt krig.

Jag lämnade lägenheten med orden "Jag flyttar ut vid årsskiftet" och får sova på Edvins soffa.
To be continued.

Systrami är barmhärtig och ska ge mig skjuts in till stan, och lånar svärmors bil för första gången. Vi konstaterar ganska snart att det är en automat men ger det ett försök med mottot: Äh, hur svårt kan det egentligen vara? Det är ju bara att gasa och styra.

Efter 10 minuters experimenterande lyckas vi med choken, och vi är på väg. Skruttomobilen surar och är väldigt seg i gasen, vi har svårigheter att nå upp över 50. Lyckligtvis befinner vi oss i en småstad, och när alla andra bilister är pensionärer, framstår vi ändå som gangters.

Det börjar lukta lite illa, och trots min eviga förkylning sticker det misstänkt i näsan. Först när vi parkerar lyckas vi plussa ihop ett och ett: handbromsen ligger fortfarande i! Vi trillar ut bilen, kiknande av skratt när systrami låser och slår igen dörren. Med motorn på.

Ah. Det märks att vi är släkt.

Den här helgen blev ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men inte mindre speciell för det. Förutom familjemys med samtliga familjemedlemmar, plus Joels familj så fick jag äran att träffa den omskrivna Skånskan. Trots mötets extremt korta tidspann och en konversation som sträckte sig till "Hej - Hanna" "Åh, hej hej" lyckades jag sträcka nacken i ren nevrositet. Jag skulle slänga fram handen sådär käckt och hälsa på donnan när jag får kramp halsmuskulaturen och riktigt hör hur jag sliter sönder något. Resultatet blev en något spasmliknande rörelse samt en grimas.

Även fast det givetvis var lite jobbigt att träffa "den nya" är jag glad. Nu är det över, nu är alla svåra bitarna förbi. Nu är hela den här göra-slut-processen äntligen något som tillhör gårdagen. Nu har vi gått igenom alla faser av krossat hjärta, förnekelse, svartsjuka, oro, apati, kärlek, gråt och förvirring. Nu kan vi äntligen fortsätta som vänner. Fan Joel, vi klarade det!