[[ Njorun ]]

Jag träffade en kille i Trysil. På väg hem från afterskin fångar han upp mig och bländar mig med sitt leende. Han berättar om hur han bor i Australien och jag är hooked. Iklädd full skidmundering kysser han mig precis nedanför skidliften.

Vi följs åt hem till honom och spenderar en väldigt mysig kväll. När vi lägger oss spoonar han mig och håller mig nära, nära hela natten. Han visar fina ord i mitt öra, pratar om hur han ska hälsa på mig i Oslo innan han åker hem till Australien.

Så kommer morgonen. Vi byter nummer och jag säger "ring mig när du är i Oslo!"
"Visst" säger han, och ler lite snett.
Och så ser jag att det kommer aldrig att hända.

Vad är det som sker där hos killen när man vaknar upp? Det här är inte första gången det händer,  utan snarare så att det här beteendet är standard hos alla av det manliga könet. Vad händer på de tio minuterna det tar att klä på sig? Hur kan en människa gå från att vara så varm, gosig och underbar till en kall casanova?

Tillbaka i byn och näst intill levande. En sen hemkomst och en hård helg får hela kroppen att värka. När väckarklockan ringer måste jag bekämpa lusten att gråta, och kommer upp endast för att jag påminner mig själv om att det är bara jag som är ansvarig.

Komaliknande stapplar jag in i duchen och låter de varma strålarna skålla min kropp i hopp om att vakna. Blundande och mumlar jag för mig själv, samma lögn som fått upp mig ur sängen varje dag sedan högstadiet:

"Så fort jag kommer hem.. samma sekund som jag går innanför dörren. Då ska jag sova. Då ska jag lägga mig och sova riktigt, riktigt länge."

Så tror jag på min egen lögn och börjar ännu en underbar vecka.

Igår ringde vår hyresvärd och släppte en bomb. Från att ha bönat och bett oss att skriva på kontrakt för ännu ett halvår vände hon totalt och meddelade att lägenheten ska säljas, vi kan inte bo kvar. Vi känner oss lite lurade, ledsna och hemlösa.

En månad och 3 dagar hann jag bo ihop med Amanda, men de har fan varit underbara. Vi har båda insett att vi inte vill bo utan varandra även efter flytten. Så nu är det till att spärra upp gluggarna och se efter en ny fräsh 3:a som kostar under 14 000 kronor. Känns som det borde vara möjligt, men efter gårdagens första koll börjar vi båda tvivla.

Vi hanterade nyheten på bästa manér och sprang ned till snabbköpet. Där inhandlades skamlösa mängder choklad och chips, innan vi svullade en hel kväll. Vi satte liksom tröstäta på kartan. Och sedan, ja sedan kändes det faktiskt bättre.

Mitt i en konversation så faller det sig helt naturligt.
Utan att tänka mig för så försöker jag igen.

Tjejen: Så när ska vi gå och fika då?
Killen: Ska vi det?
Tjejen: Ja.
Killen: Som på en dejt?
Tjejen: Nej.
Killen: Som på en dejtdejt?
Tjejen: Neh. Sluta.
Killen: Okej då.
Tjejen: När?
Killen: Nästa vecka. Hör av dig till helgen?

Glömde mobilen hemma idag. När jag var tvungen att ploga genom flera kilometer snö, låg mobilen tryggt i sängen och gosade. Hela dagen gick jag omkring och kände mig fullständigt handikappad. Riktigt handikappad. Som om någon faktiskt tagit fram en stor, fet yxa och brutalt kapat av mina ena hand.

Jo, lite patetiskt är det, men det hör inte till historien.

Hjärtat flimmrade och jag fick panik-tankar om alla missade samtal. Tänk om någon ringer mig? Tänk om det händer något viktigt? Tänk om Amanda saknar mig och inte fattar varför jag inte svarar? Tänk om jag behöver ringa någon? Tänk om kungen ringer? Tänk om... tänk.... tänk om.

Så kommer jag hem, flämtande och pustande efter att ha småsprungit sista biten. Jag tar inte ens av mig skorna utan dyker rätt ned i sängen och gräver fram den lilla telefonen... Inga missade samtal. Puh.

Sedan kommer nästa tanke som ett brev på posten:
Vafaaan. Ingen som har saknat mig?!?!

För att välkomna mamma drog vi på en temakväll hos min pole studio. Det var jentekveld med lap dance kurs och allmän spritförtäring. Mamma trivdes som fisken i vattnet och tyckte det var trevligt att se vad pole dance egentligen är.

Kvällen flöt på, cidern gick ned och humöret gick upp. Plötsligt var jag iklädd hotpants och skulle minsann visa alla "hur det egentligen går till". Jag gav både min mamma och resten av publiken en improviserad show, Amanda slet fram kameran och dokumenterade. Jag tänkte att jag kunde ju visa er så att ni inte tror jag bara hittar på.

Ber dessutom om ursäkt för kvalitén på fotografierna, men min kamera har gått sönder. Dessutom var det ju Amanda som stod för fotograferandet, vad kan man förvänta sig?

Kollegan försöker muntra upp mig med att påstå en likhet mellan mig och Shakira. Jag som smått avgudar marken hon går på blir givetvis genast på bättre humör, för att inte säga kaxig.

Nog fan är vi tvillingar trots allt.
My brother from another mother.

   

Fast nu blev det lite äckligt..
Isåfall hade det varit incest när vi gifter oss...

Få fredagar får man allt göra sig lite till, lägga på lite extra klumpar med maskara och kanske välja ett par stumpor utan hål. För att få upp stämningen lite, förbereda sig inför helgens kalabalik. Jag ärade dagen med att platta mitt annars bångstyriga hår.

Kollega: Du är så fin i lockigt hår Hanna!
Hanna: Jaha.. Tack. Fast nu har jag använt platttången.
Kollega: Just det.

Nu har det gått snart fem år sedan jag sträckte ut vingarna och flög ut boet. Om jag skulle lista alla positiva saker jag fått av det äventyret hamnar min nya relation till mamma och pappa på första plats. Helt plötsligt var det möjligt att umgås med dem som personer, inte i egenskap av förälder.

Helt plötsligt försvann det akuta behovet att alltid göra tvärtom och irritationen över triviala saker var som bortblåst. Nu kan jag äta middag med dem för sällskapets skull, ringa och prata när jag vill, åka på oväntade besök och bli varmt välkomnad. Det är helt enkelt greit.

Vad jag försöker säga med den här långa utläggningen är att idag kommer min mamma på besök.
Jag är glad över det.
Sedan så är jag glad att jag är glad över det.

Mental note to self:
När du ska sno mjölk från din kära kombo... (låna! Jag menar ju låna!!)
Lämna då inte mjölkpaketet framme på diskbänken. Och då helst inte i solljuset en hel dag.

Det krävs inte direkt en CSI för att tolka den sura mjölken.

Skäms Hanna.
Skäms!

Pratade just med min hyresvärd. Jag blinkade med mina allra längsta ögonfransar och frågade om jag kanske snälla söta kunde få borra lite hål i taket.

Hon tittar på mig och säger:
"Så länge det inte är till en stång.. hahahaha!"

Till det påståendet har jag två reaktioner:

1. Jävligt random kommentar att fälla när någon ska borra i taket.
2. Men det var ju precis det jag tänkte. Nu har jag alltså en stång, men ingenstans att sätta upp den.

Greit.

Klockan tjugo i ett röjer grannarna fortfarande järnet. De har varit hänsysnfulla nog att sätta upp lappar med förvarning om den kommande 30-års festen, men de lövtunna väggarna får tålmodet att slitas snabbare än vanligt. Sängen vibrerar i takt med Red Hot Chili Peppers och jag tar på mig rollen som bitterfitta. Att klaga på varandras musik är tydligen något man gör i det här trapphuset. Jag har redan tagit emot tre liknande samtal själv.

Iförd mina bästa myskläder knackar jag på hos dem.
"Hej! Jag heter Hanna, jag är din granne. Tänkte sova lite och undrade om det gick att skruva ned volymen.. lite.. kanske bara.. lite?"
"På en skala.. när tio är det högsta du någonsin hört.. hur mycket skulle du säga att det låter?"
"Eh? Va?"
"Hur mycket låter det hos er? På en skala?"
"Tja... fem?"
"Okej. Vi försöker dra ned på en trea. Eller... eller istället för det. Kan inte ni komma ned och joina oss?"

Och det var hela historian hur det kommer sig att vi ska på fest hos grannarna nu.
tjillevippen!

Så kom dagen då jag har designat samtliga av mina IRL vänners bloggar. Eftersom jag nu jobbar med i stort sett samma sak hela dagarna är de inte sena att utnyttja kompetensen medan den fortfarande erbjuds gratis. Snart ä mutor i form av sprit och sex det enda som kan locka mig.

De ligger som bekant i länklistan, men för de lata kommer en liten genväg här:




Som ni ser är de alla gjorda efter samma mall. That's what I do.
"Vi jobbar efter ett mall-baserat system" förklarar jag för kunder hela dagarna.
Mall-baserade system utmanar kreativiteten. Så det så.

... är att den kommer direkt från verkligheten.
Inga hollywoodslut här inte.

Pluspoäng till mig själv som faktiskt gjorde det!
Minuspoäng till svaret.

Tack gode gud att vi inte jobbar ihop!

Idag idag idag idag idag idag.
Idag så gör jag det.
Idag bjuder jag ut honom.

Eller? Gör jag det?







Det återstår att se.
Vadslagning kan ju påbörjas i kommentarsfältet nedan.
Domen kommer ikväll.

GI is the shit.

I en värld full av åldersnoja är det lite trevligt med att finnarna går återbesök.
Som ett bevis på hur liten jag egentligen är.

Ett liv utan våg är ett bra liv.

Vi fick tillbaka TV:n idag efter två månader utan.
Jag har faktiskt inte ens saknat den.

I början av det här inlägget skrev jag på norska utan att ens inse det.

Trots att jag inte kunde bry mig mindre om Blondinbellas liv läser jag bloggen varje kväll.
Det är så skönt att varva ned med något som inte berör mig, alls.

Livet som webdesigner är ganska sweet.
Livet i allmänhet är rätt sweet just nu.

Klart slut.
Over and out.

Jag hade aldrig platsat som bulimiker.

Det är ju så ohyggligt vidrigt att spy... smaken, lukten, känslan av att magen vänder sig ut och in. Det är väldigt oglamouröst att hänga där på toalettstolen och kräkas tills kallsvetten rinner.

Detta, och inget annat, är anledningen till jag jag spenderat hela dagen illamånde hellre än att spy. Jag vet att det antagligen kommer hjälpa, men kan liksom inte förmå mig att göra det.

Att jag har cirka 133 extramammor där ute. Att det alltid finns någon som uppfostrar, stöttar, smiskar, älskar, undervisar, eller bryr sig. Eller ger mig en verbal örfil och meddelar att nu får jag allt skärpa mig, haha.

Puss på er!

Hurra för mig, och alla de 33672 andra Svenskarna som heter Hanna. Tänka sig att vi har en alldeles egen dag. Grattis också till alla Hannele som finns där ute. Det är ett sjukt snyggt namn tycker jag. Jag tror jag ska byta någon gång, nästa gång jag flyttar utomlands kanske. Det är så frukansvärt enkelt att byta namn egentligen. Bara hälsa med det du vill heta så kommer folk aldrig tänka på dig som något annat.

Jag kände en tjej som gjorde det. Hon presenterade sig som Alicia och först när vi flyttade ihop fick jag reda på att hon egentligen hette Hanna. Det kom fram när hennes pojkvän ringde och sökte en Hanna, och inte menade mig. Lustig historia det där. Och än idag tänker jag på henne som Alicia.

Nog med svamel, mera mat.
Edvin har lyckats övertala mig så nu blir det ost och skinka med GI-metoden. Spännande det där.

Efter månader med att skupelfritt surfat gratis på grannens trådlösa nätverk, ser vi att den helt plötsligt bytt namn.

"Nei, du får ikke snylte nett!" står det, och skyddas numer att ett ytterst svårintagligt lösenord. Så var de glada dagarna över och vi finner oss i en plötsligt internetbrist.