Men eftersom alla andra får lov att ta en blogg-paus så tänker jag också göra det.

Jag ska erkänna att jag blev helt hooked på couch surfing. Efter det lyckade besöket av fransmännen kunde jag inte låta bli att säga ja när Nathan, 27 år fran Australien frågar om han får sova hos mig.

Han kom igår, med sig hade han två flaskor vin och två semlor.
Den pojken vet vad jag vill ha.

Nu ligger han och sover i min kära bäddsoffa.
Och att jag sov bredvid honom inatt, det är en annan historia...

Så har fransoserna åkt sin väg. Sista kvällen bjöd på fransk matlaging vilket var en upplevelse i sig. De är precis lika passionerade för matlagning och råvaror som fördomarna säger. En enkel middag gick på 500 kronor eftersom endast det finaste köttet var gott nog, vi behövde tre olika sorters ostar, rött vin att dricka, färska grönsaker, långa baguetter, nötter, olivolja och så vidare i all oändlighet. Men som sagt: vilken upplevelse.

När de lagade mat fick inget gå till spillo, och de stackars matbitarna som ibland flög ur pannan och landade lite här och var, dök alltid magiskt in i munnen på dem. När jag bad om att få mitt kött well done skrattade de bara och serverade mig en stor blodig bit som tittade på mig och sa "Mu!"

Dessutom var de så otroligt franska i sättet, att jag aldrig kunde sluta skratta. Men dem givetvis, hela tiden med dem. De sjöd av livsglädje och nyfikenhet. När de såg flytande margarin häpnade de, plättar fick dem att skratta (baby-crepes), de talade med lysande ögon om Edvard Munchs dystra verk, Sebastién svor alltid på franska varje gång han slog sig och Daphné svarade ja på allt eftersom hon inte förstod. De insåg inte hur blött snö var och gick ständigt runt i sina dyngblöta converse, som aldrig riktigt återhämtade sig sedan den där första kvällen i Oslo när de gick vilse och jag fick hämta dem.

Innan de drog berättade de om somrarna i Toulouse, huset de bodde i med sin stora trädgård. Så sa de att vi alltid är välkomna att hälsa på. Och jag fick just ännu en stad att skriva upp på Min Lista.

Det är också svårt att inte bli på bra humör när jag loggar in och ser att jag fått mail från en av mina vänner jag träffade i Australien. Hon hade för vana att le stort och hälsa "Hiiii Sweetie!!" när hon såg mig, och man var bara tvungen att le tillbaka.

Så nu när jag öppnar hennes mail, ler jag återigen.
Dessutom ler jag lite extra stort, hon har lite problem med det engelska språket förstår ni.

Hälsningsfrasen lyder:
"Hey Sweatyy!!!!"

Det är svårt att inte bli på bra humör när man får följande meddelande:

Att ha två jobb och samtidigt underhålla två fransmän är fantatiskt kul men tidskrävande. Något annat får helt enkelt stryka på foten. I det här fallet blev det sömn och blogg.

Sömn är ju ingen fara, det fick jag nog av i söndags.
Och bloggen, ni får helt enkelt ge er till tåls.

Tänkte bara säga att jag lever i alla fall. Det var inga galenpannor som kom, utan två små sötnosar.

Ikväll sker ett litet experiment.
Jag vet inte hur många av er som är bekanta med termen Couch Surfing?

Det är helt enkelt en rörelse som bygger på människans godhet och internationell vänskap. På den här sidan träffas människor från hela världen som erbjuder turister och genomresande möjligheten att sova på sin soffa. Vissa kanske inte har tid/ork/plats och erbjuder därför något annat. Kanske en fika, några goda råd, eller helt enkelt en privat guidning av staden.

Sidan ligger på strax under miljonen medlemmar, där över 70 % erbjuder sovplats eller hjälp. Idag finns 231 unika länder representerade och fantastiska 1252 olika språk. Bara det senaste dygnet har 3747 personer mött varandra genom Couch Surfing.

Jag lockas något enormt av den här tanken, och anmälde mig i slutet av Januari. Som tjej i Norges huvudstad var jag en het kandidat och önskemålen har fullkomligt strömmat in. Jag mailade lite med ett franskt par som verkade trevliga. Så ikväll kommer Sébastien och Daphné hit, för att sova på vår soffa i två dagar.

Jag måste erkänna att jag är ganska spänd.

Den bristande aktiviteten på bloggen kan skyllas på två saker: Alkohol och sömn.

Fredagen blev Löningspils med jobbet och trots en hård arbetsvecka lyckades vi hålla ut i hela 10 timmar. Trots detta envetna drickande orkade jag ta mig till Stømmen på lördagen och spenderade alla hjärtans dag med att kränga taklampor till hutlösa priser. Jag och Edvin belönade oss själva med vin och pizza, vilket resulterade i en mycket sömnig kamrat som helt sonika slocknade på soffan.

Argt petade jag honom i sidan och hävdade att nu får han minsann vakna, nu jäklar ska vi festa. Han skrattade rått, kliade sig odiskret i skrevet och somnade om.

"Är inte du också trött Hanna?" muttrade han när jag försökte med det beprövade
köra-in-en-penna-i-ögat-för-att-få-honom-att-vakna tricket.
"Nej inte trött! Nej nej nej! Inte trött!" tjöt jag.

Jag misstänker att det var ett akut fall av övertrötthet. För så snart jag landade på kudden startade en marathonsömn utan dess like. Inte ens när jag var en finnig tonåring lyckades jag med något i samma kaliber. Efter att ha somnat vid midnatt på lördag sov jag ända till klockan sex på måndags morgon, med avbrott endast för att gå upp och äta gårdagens pizza.

Folkens, vi snackar 30 timmars sömn!
Jag visste inte ens att jag hade det i mig.
Men jag känner mig lite.. tja.. stolt.

.. blir jag utbjuden av en kund.
Jag försöker sälja in en webkurs och han försöker bjuda ut mig på öl.

Han är en 45årig murare från Trondheim.
Jag känner att det här är ett sånt tillfälle när jag bara borde tacka ja.

Sitter med en kollega och söker efter mig på Facebook. Eftersom mitt efternamn är ganska ovanligt kommer det bara upp en träff. Killen bredvid mig suckar och utbrister:

Kille: Åh ingen träff!
Hanna: Men jo... det är ju jag där.
Kille: Åh... *lutar sig fram* Det ser inte ut som du.
Hanna: Tja.. det är väl helg-variaten av Hanna
Kille: Åh...
*tystnad*
*tittar på bilden igen*
*tystnad*
Kille: Varför kan du inte se så ut jämt då??

Jag träffade en kille i Trysil. På väg hem från afterskin fångar han upp mig och bländar mig med sitt leende. Han berättar om hur han bor i Australien och jag är hooked. Iklädd full skidmundering kysser han mig precis nedanför skidliften.

Vi följs åt hem till honom och spenderar en väldigt mysig kväll. När vi lägger oss spoonar han mig och håller mig nära, nära hela natten. Han visar fina ord i mitt öra, pratar om hur han ska hälsa på mig i Oslo innan han åker hem till Australien.

Så kommer morgonen. Vi byter nummer och jag säger "ring mig när du är i Oslo!"
"Visst" säger han, och ler lite snett.
Och så ser jag att det kommer aldrig att hända.

Vad är det som sker där hos killen när man vaknar upp? Det här är inte första gången det händer,  utan snarare så att det här beteendet är standard hos alla av det manliga könet. Vad händer på de tio minuterna det tar att klä på sig? Hur kan en människa gå från att vara så varm, gosig och underbar till en kall casanova?

Hur kommer det sig att precis när man gjort en praktvurpa i skidbacken, sådär rätt på trynet, huvudet ned i en snöhög, skidorna högt upp i vädret och dessutom intrassalde i en robansknop, så kommer det alltid en liten unge på 7 bast och frågar:

"Hur går det? Behöver du någon hjälp med att komma ned för backen?"

Alltså helgen var fantatisk, vilket är anledningen till att jag befunnit mig i en koma fram tills nu. Vi gjorde allt annat än att sova, och vägrade gå och lägga oss med samma intensitet som en trotsig fyraåring.

Jobbet bjöd på mat och sprit i överflöd, kvällarna blev långa och jag fann några nya vänner bland kollegorna. Märkligt nog blir det aldrig de man tror.

Jag lyckades till och med dra på min en sinnessjuk träningsvärk av min så kallade skidåkning, så med mycket vilja skulle man kunna kalla det en hälsoresa.

Dessutom tog mina kollegor ordet intimitet till nya höjder när det konstant vägrade att låsa toalettdörren. Därför har jag nu sett samtliga kissa och även en och en annan bajskorv.

Bjuder på lite bilder, men av respekt för mina kollegor cencureras de flesta. Men ni mer er livliga fantasi kan säkert föreställa er de underbara nakenbilderna, bögkyssarna, spyorna och alla andra allmänna pinsamheter.

Tillbaka i byn och näst intill levande. En sen hemkomst och en hård helg får hela kroppen att värka. När väckarklockan ringer måste jag bekämpa lusten att gråta, och kommer upp endast för att jag påminner mig själv om att det är bara jag som är ansvarig.

Komaliknande stapplar jag in i duchen och låter de varma strålarna skålla min kropp i hopp om att vakna. Blundande och mumlar jag för mig själv, samma lögn som fått upp mig ur sängen varje dag sedan högstadiet:

"Så fort jag kommer hem.. samma sekund som jag går innanför dörren. Då ska jag sova. Då ska jag lägga mig och sova riktigt, riktigt länge."

Så tror jag på min egen lögn och börjar ännu en underbar vecka.

Nu ska jag bryta benen i tre dagar.
Eller ja, åka skidor kallas det visst.

Jag ska åka skidor med 32 fulla norrmän.
Jobber pröjsar.
Yeah.

Tjocka och belåtna sitter vi i soffan.

Hanna: Åh, tänk vad skönt det hade varit att spy nu.
Amanda: Eh? nej?
Hanna: Jo men jag äter ju alltid så mycket att jag mår illa. Det finns ju inget "svulla med måtta". Så nu sitter jag är och känner att det är sekunder kvar tills jag exploderar. Och då tänker jag att det hade varit skönt att spy. Så kunde jag äta lite mer.
Amanda: Du är ju sjuk i huvudet. Det där kallas bulimi.
Hanna: Jo fast jag gör det ju inte. Jag tycker det är alldeles för äckligt att spy. Så jag svullar utan att spy upp det. Då kallas det bara för en vanlig onsdag.

Igår ringde vår hyresvärd och släppte en bomb. Från att ha bönat och bett oss att skriva på kontrakt för ännu ett halvår vände hon totalt och meddelade att lägenheten ska säljas, vi kan inte bo kvar. Vi känner oss lite lurade, ledsna och hemlösa.

En månad och 3 dagar hann jag bo ihop med Amanda, men de har fan varit underbara. Vi har båda insett att vi inte vill bo utan varandra även efter flytten. Så nu är det till att spärra upp gluggarna och se efter en ny fräsh 3:a som kostar under 14 000 kronor. Känns som det borde vara möjligt, men efter gårdagens första koll börjar vi båda tvivla.

Vi hanterade nyheten på bästa manér och sprang ned till snabbköpet. Där inhandlades skamlösa mängder choklad och chips, innan vi svullade en hel kväll. Vi satte liksom tröstäta på kartan. Och sedan, ja sedan kändes det faktiskt bättre.

På senaste avdelningsmötet bestämdes det att varje onsdag mellan 15 och 17 ska jag hålla lektion och dela med mig av mina fanstastiska kunskaper. Detta efter krav från mina medarbetare.

Att detta innebär obetalt övertid är något jag inte ens orkar bry mig om, så smickrad är jag. Mitt ego vet inte gränser och jag skulle säga att det finns en ganska överhängande risk att jag exploderar.

Har jag sagt hur hårt jag rockar?
Har jag påpekat hur jävla bra jag är?

Nu ska jag belöna mig själv med lite bullar.
Sjokoladeboller. mums.

Mitt i en konversation så faller det sig helt naturligt.
Utan att tänka mig för så försöker jag igen.

Tjejen: Så när ska vi gå och fika då?
Killen: Ska vi det?
Tjejen: Ja.
Killen: Som på en dejt?
Tjejen: Nej.
Killen: Som på en dejtdejt?
Tjejen: Neh. Sluta.
Killen: Okej då.
Tjejen: När?
Killen: Nästa vecka. Hör av dig till helgen?

Glömde mobilen hemma idag. När jag var tvungen att ploga genom flera kilometer snö, låg mobilen tryggt i sängen och gosade. Hela dagen gick jag omkring och kände mig fullständigt handikappad. Riktigt handikappad. Som om någon faktiskt tagit fram en stor, fet yxa och brutalt kapat av mina ena hand.

Jo, lite patetiskt är det, men det hör inte till historien.

Hjärtat flimmrade och jag fick panik-tankar om alla missade samtal. Tänk om någon ringer mig? Tänk om det händer något viktigt? Tänk om Amanda saknar mig och inte fattar varför jag inte svarar? Tänk om jag behöver ringa någon? Tänk om kungen ringer? Tänk om... tänk.... tänk om.

Så kommer jag hem, flämtande och pustande efter att ha småsprungit sista biten. Jag tar inte ens av mig skorna utan dyker rätt ned i sängen och gräver fram den lilla telefonen... Inga missade samtal. Puh.

Sedan kommer nästa tanke som ett brev på posten:
Vafaaan. Ingen som har saknat mig?!?!

Tre iskalla månader och 16 minusgrader senare ger jag slutligen upp. Jag slutar intala mig själv att våren är på väg och att det är fågelkvitter jag hör på morgonen. Jag har nog egentligen alltid vetat att det var saltbilen.

När hela Oslo återigen ligger infruset under tjocka lager ogenomtränglig is kryper jag till korset och köper slutligen en vinterjacka. Jag som hade bestämt mig, att det inte skulle behövas någon. Att jag skulle slippa ha köp-ångest och att det här var sista vintern i norden på ett bra tag.

Nu ska ni se att det allt blir fart på värmen, som ett hån mot min konsumtion.

Tänkte i rent utbildande syfte erbjuda en mini-super-kurs i norska till mina trogna läsare. Här följer en idiotsäker guide till hur du klarar dig i landet i väst.

1. Börja med att byta ut sista bokstaven i alla ord till E.
skrive, side, kake

2. Alla ck blir kk.
takk, klokke, pakke, bakke

3. Finns det en gammal svensk synonym är det antagligen den som skall användas.
snakke, spise, spørsmål, briller

4. Undvik att blanda ihop dessa ord.
rar - konstig
rolig - lugn
tøs - slampa
bärs (stavas bæsj) - bajs
pule - knulla
mangler - saknar
trenger - behöver
le - skratta
semester - termin
is - glass

5. Sedan finns det vissa ord som helt enkelt är för bra för att vara sant.
Men OBS. Det är sant.
lysepære (glödlampa), alfakrull (snalbel-a), lommelykt (ficklampa), sprett-vindu (pop-up fönster)

Sådär!
Ragga nu upp en norrman och utnyttja dina norskakunskaper till fullo!

Hamnade på en fest igår med enbart svenskar. På något sätt var både surrealistiskt och tragiskt, att vi svenskar så förtvivlat gärna håller ihop trots att vi bara är en timma från vårt fosterland.

I köket påbörjades den obligatoriska rundan med "varför är du här i Oslo?" och "hur länge hade du tänkt att stanna?" vilket är både intressant och supertrist. Sedan började konversationen dra mer och mer åt det patriotiska hållet, och innan jag vet ordet av sitter precis varenda kotte och snackar skit om Oslo.

Vädret är skit, staden är skit, utelivet suger, priserna svidlar, bla bla bla bajs.

"Vafan flyttade ni hit för då?" undrade jag.
"Och vilken lycka kommer det ge er att sitta här och negga tillsammans?
Åh jag orkar inte med människor som klagar på sina egna beslut. Nu går jag!"

Och så gick jag.