[[ Njorun ]]

Och kanske lite arg...

Idag är dagen då Edvin går i landsflykt.

Tydligen så är inte Norge gott nog åt honom. Endast det kalla och karga Norrland kan stilla hans hemlängtan, och idag går turen hem. Jag har skällt på honom, vädjat till honom, försökt med mutor och glass men inget kan få snubben att ändra sig. Ja, försökte faktiskt i ren desperation med silet treatment, även fast det som alltid slår bakut och har noll effekt på killar.

Jag är så sur på honom för att han sticker och lämnar mig här.
Eller.. så är jag helt enkelt ledsen över att behöva säga farväl till ännu en vän.

Sitter och sliter håret över alla de nya underbara IKEA - möblerna som är helt omöjliga att montera ihop. Mina kollegor har inga sympatier utan mumlar något om att vi Svenskar föddes väl med IKEA-skrivmejseln i handen?

Kalle däremot drar till med en historia om hur han aldrig, ALDRIG fick till den där Billy hyllan för ett par år sedan. Då räckte det med ett samtal till IKEA så stod det -vips- en proffesionell IKEA-montör utanför dörren.

För det första: Fatta vilket coolt jobb. Jag hade ingen aning om att den tjänsten fanns, men när man tänker efter känns det rätt logiskt. Det är inte ofta man får ihop en möbler utan i alla fall ett par svordomar.

För det andra: Exakt hur inkompetent måste man vara för att de ska sända en sådan person? Och hur mycket måste möbeln ha kostat? Om de är små saker ska man ju tydligen ta med sig den till varuhuset. Borde jag påpeka över telefon att jag är blond?

"Vi har vetat hela tiden" säger de och lägger huvudet på sned.
Jaha.. tänker jag. Hur kunde ni det? Jag som insåg det först för två veckor sedan.

Tydligen var det uppenbart.
Jag känner mig som en idiot.

Ligger det en kanonfylla bakom helgens försvinnande.

Jag kan ganska lugnt konstatera att jag antagligen var full närmare dygnet runt, och faktiskt trivs ganska gott i det tillståndet. Några hävdar att jag beter mig som en sjuttonåring, andra hävdar att jag var för full. Jag å andra sidan tycker bara att jag lever livet.

Alltså, glöm allt om otur på fredagen den 13. Det här är fucking jävla underbart. Efter några dagar med tissel och tassel fick jag idag slutligen ett erbjudande jag inte kan motstå.

Chefen för Idium satte sig ned med mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att jobba extra åt dem. De behöver en grafisk designer på deltid och hade gärna sett att arbetet blir gjort "in house". Min nya boss hade tydligen snackat guld och gröna skogar om mig så.. tja.. här är jag. Idiums nya Grafiska Designer.

Det är helt underbart. Helt cp.
Jag kommer jobba 100% som webdesigner och sedan 20% som grafisk designer.

Och det är en riktig tjänst. Jag kommer sitta med deras grafiska profil och faktiskt få tycka och tänka. Min åsikt kommer betyda något. Jag är fortfaranda i extas och kan inte riktigt tro det.

Jag har just blivit grafisk designer åt Norges största leverantør av publiceringsverktyg.
Jag, lilla Hanna, blott 22 år. Helt mongo.

NU SKA JAG FIRA!!!
Jag bjuder alla på öl!! Allt ni behöver göra är att komma hit.

Börjar givetvis med den obligatoriska försovningen. Sängen var ovanligt skön idag, och snoozeknappen oethört frestande. Panik-vaknade således försent och studsade upp ur sängen. Varmvattnet var slut så duschen fick jag skippa, och tog sikte på frukosten. Drar fram äggpaketet och lyckas smälla det i golvet. En helt ny sorts äggröra uppenbarar sig. När jag ligger på golvet och stressat försöker utplåna resterna av min fadäs hör klart och tydligt vad som pågår inne hos grannen.

Ni förstår, när de konstruerade vårt hus måste det ha tagit inspiration från Japans väggar av rispapper. Utan att ens anstränga oss kan vi ohämmat spionera på grannarna då all deras konversation, all musik, all tv, allt sex (nåja, väldigt lite på den fronten måste dock konstateras) alla bråk, alla sånger, precis vartenda jäkla ljud ohämmat tränger in i vår lägenhet.

Och idag var det barnskrik. Hjärtskärande, ihållande, förtvivlat avgrundsvrål utan dess like. Jag stannar upp från min städning och lyssnar, känner hur det går en ilning genom kroppen. Och sedan den oerhörda lättnaden.

Tack gode Gud att det inte är jag.
Tack och lov att det inte är mitt barn.
Min morgon är ju faktiskt helt ok.

På jobbet har en rar liten gutt gått och varit oresonligt snäll mot mig i flera dagar. Ni vet... bjuder på öl, erbjuder flytthjälp, skrattar artigt åt mina skämt, ger komplimanger och annat allmänt gentlemans-crap. Och nu använder jag ordet crap endast på grund av anledningen till denna hövlighet.

I fredags gick det nämligen inte att undvika de juckande höfterna som drogs mot min kropp likt en magnet. Och låt mig då påpeka att min kropp i den här liknelsen helt klart utgör pluspolen. Så fort jag vände bort blicken var han där och humpade benet likt en hund med kåtslag, trots mina akrobatiska övningar för att ta mig ur den obekväma situationen.

Efter ett tag verkade hinten ha gått fram, utan att jag behövde ta tag i den pinsamma situationen och faktiskt be honom sluta. Men så började kramarna, alla de pussar som skulle delas ut på alla mina kinder och händer. Och jag orkade liksom inte mer. För ni ser, den här killen har ett ganska stort problem. Det stavas f l i c k v ä n.

Jag blir så trött på folk som inte kan respektera sin andra hälft, och fullkomligt oresonligt arg. Och det av en totalt egoistisk anledning: jag orkar inte vara hans samvete. Nu överlåter han ansvaret för sin trohet på mig. Jag skiter egentligen i hur det går med han och hans flickvän, uppenbarligen är inte allt solsken var dag, men jag skulle aldrig göra så mot mig själv. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin vara med en kille som har flickvän.

Igen.

För däri grundar sig antagligen min ilska mot hans beteende, mitt förakt mot handlingen och min inneboende aggerssion. I ett svek mot flera personer, däribland mig själv. Som skapade ett pyrande självhat svårt att förlåta. Jag gjorde det en gång och tänker fortfarande på det var dag. Helt ärligt, jag tänker på det varenda jävla dag. Och nu är det 5 år sedan.

Jag blir så arg när jag tänker på hur han totalt släppte kontrollen över sitt förhållande och glömde allt vad monogami heter.  För i slutändan, är det ändå jag som blir straffad. Jag som får ta blickarna, ta ansvaret och skammen. Vad gjorde jag? Hur kunde jag fresta så? Hur kunde jag gå in och förstöra deras förhållande på skoningslöst? Han visste ju inte bättre, han är ju bara kille, han kunde inte motstå, jag borde inte, bla bla bla.

Jag menar inte på något sätt att mitt beteende var försvarligt, moraliskt eller ens etiskt korrekt, men vad jag försöker få fram är att huvudansvaret för trohet borde ligga hos den involverade parten. Det borde inte gå såpas långt att jag måste sätta stopp åt honom. Något är så fel, fel, fel. Och jag blir så sur, sur sur.

En del personer där ute undrar hur det gick med mr Australia...
Låt oss bara säga att micro-penis och massivt ego inte är en bra kombination.

Ring ring!

Jag: Aa det var Hanna
Någon: Hej hur är det?
Jag: Eum. Bra. Vem är det?
Någon: Det är Osman.
Jag: Vem?
Någon: Osman!
Jag: Vem är du?
Någon: Osman!!
Jag: Jaa. hej. Vem är du?
Någon: Men säg inte att du har glömt mig, vi chattade ju på msn förra veckan.
Jag: Vad är det du säger? Har vi chattat?
Någon: Ja men snälla, du har väl inte glömt mig?
Jag: Alltså, vem är du? Fyfa vad du ljuger. Jag använder inte ens msn.
Någon: Jaaa.. okej då. Men något var jag ju tvungen att säga så att du skulle hänga kvar.
Jag: Så varför ringer du?
Någon: Men vi kan väl lära känna varandra?
Jag: Nej.
Någon: Men jooo.. berätta lite dig själv.
Jag: jag tänker lägga på nu.
Någon: Men då kan vi ju inte lära känna varandra!
Jag: Hejdå!
Någon: Nej!

klick.

På jobbet har vi till allas glädje och sorg unisex toaletter. Nu är inte jag pryd eller så, men vad är det med människor i grupp och den totala bristen på kollektivt ansvar? Folk lämnar alla sorters märkliga spår efter sig:

• Fartränder
• Urinprov
• Tidningar
• Toalettpapper på golvet
• Gamla kaffemuggar
• Godis
• Tamponger

De obligatoriska tjat-mailen har skickats ut gång på gång, utan reslutat. Jag tycker snarare att det bare blir värre. Idag gick det så långt att vår VD personligen krävde att man skulle meddela till honom vem som skapar ett sådan fruktansvärd oordning på toaletten. Så fort man märker ett märklig beteende inne på toaletten, ska man springa iväg till hans kontor och skvallra på sin medarbetare.

Haha.
Jag kan inte sluta se framför mig hur någon kommer gå in på toa efter Kalle, blickar ned i toalettskålen och se ser bruna kletiga fartränder. Jag kan riktigt föreställ amig hur han kutar upp till VDns kontor och med andan i halsen berättar om Kalles osmakliga rester. Sedan visar han ett bildbevis för att ytterligare stärka sina påståenden. Och så ska mr VD se sådär allvarlig ut, rynka pannan och senare ta ett allvarligt snack med Kalle om hans toalettvanor. Ha. Ha. Ha.

Men eftersom alla andra får lov att ta en blogg-paus så tänker jag också göra det.

Jag ska erkänna att jag blev helt hooked på couch surfing. Efter det lyckade besöket av fransmännen kunde jag inte låta bli att säga ja när Nathan, 27 år fran Australien frågar om han får sova hos mig.

Han kom igår, med sig hade han två flaskor vin och två semlor.
Den pojken vet vad jag vill ha.

Nu ligger han och sover i min kära bäddsoffa.
Och att jag sov bredvid honom inatt, det är en annan historia...

Att ha två jobb och samtidigt underhålla två fransmän är fantatiskt kul men tidskrävande. Något annat får helt enkelt stryka på foten. I det här fallet blev det sömn och blogg.

Sömn är ju ingen fara, det fick jag nog av i söndags.
Och bloggen, ni får helt enkelt ge er till tåls.

Tänkte bara säga att jag lever i alla fall. Det var inga galenpannor som kom, utan två små sötnosar.

Ikväll sker ett litet experiment.
Jag vet inte hur många av er som är bekanta med termen Couch Surfing?

Det är helt enkelt en rörelse som bygger på människans godhet och internationell vänskap. På den här sidan träffas människor från hela världen som erbjuder turister och genomresande möjligheten att sova på sin soffa. Vissa kanske inte har tid/ork/plats och erbjuder därför något annat. Kanske en fika, några goda råd, eller helt enkelt en privat guidning av staden.

Sidan ligger på strax under miljonen medlemmar, där över 70 % erbjuder sovplats eller hjälp. Idag finns 231 unika länder representerade och fantastiska 1252 olika språk. Bara det senaste dygnet har 3747 personer mött varandra genom Couch Surfing.

Jag lockas något enormt av den här tanken, och anmälde mig i slutet av Januari. Som tjej i Norges huvudstad var jag en het kandidat och önskemålen har fullkomligt strömmat in. Jag mailade lite med ett franskt par som verkade trevliga. Så ikväll kommer Sébastien och Daphné hit, för att sova på vår soffa i två dagar.

Jag måste erkänna att jag är ganska spänd.

Den bristande aktiviteten på bloggen kan skyllas på två saker: Alkohol och sömn.

Fredagen blev Löningspils med jobbet och trots en hård arbetsvecka lyckades vi hålla ut i hela 10 timmar. Trots detta envetna drickande orkade jag ta mig till Stømmen på lördagen och spenderade alla hjärtans dag med att kränga taklampor till hutlösa priser. Jag och Edvin belönade oss själva med vin och pizza, vilket resulterade i en mycket sömnig kamrat som helt sonika slocknade på soffan.

Argt petade jag honom i sidan och hävdade att nu får han minsann vakna, nu jäklar ska vi festa. Han skrattade rått, kliade sig odiskret i skrevet och somnade om.

"Är inte du också trött Hanna?" muttrade han när jag försökte med det beprövade
köra-in-en-penna-i-ögat-för-att-få-honom-att-vakna tricket.
"Nej inte trött! Nej nej nej! Inte trött!" tjöt jag.

Jag misstänker att det var ett akut fall av övertrötthet. För så snart jag landade på kudden startade en marathonsömn utan dess like. Inte ens när jag var en finnig tonåring lyckades jag med något i samma kaliber. Efter att ha somnat vid midnatt på lördag sov jag ända till klockan sex på måndags morgon, med avbrott endast för att gå upp och äta gårdagens pizza.

Folkens, vi snackar 30 timmars sömn!
Jag visste inte ens att jag hade det i mig.
Men jag känner mig lite.. tja.. stolt.

.. blir jag utbjuden av en kund.
Jag försöker sälja in en webkurs och han försöker bjuda ut mig på öl.

Han är en 45årig murare från Trondheim.
Jag känner att det här är ett sånt tillfälle när jag bara borde tacka ja.

Sitter med en kollega och söker efter mig på Facebook. Eftersom mitt efternamn är ganska ovanligt kommer det bara upp en träff. Killen bredvid mig suckar och utbrister:

Kille: Åh ingen träff!
Hanna: Men jo... det är ju jag där.
Kille: Åh... *lutar sig fram* Det ser inte ut som du.
Hanna: Tja.. det är väl helg-variaten av Hanna
Kille: Åh...
*tystnad*
*tittar på bilden igen*
*tystnad*
Kille: Varför kan du inte se så ut jämt då??