[[ Njorun ]]

För två veckor sedan läste jag boken "The Game" av Neil Strauss. Den upp-hajpade, medieuppmärksammade och högst kritiserade boken som lär killar hur man raggar på damer. I rent utbildande syfte tänkte jag att det kunde vara kul att se hur och vad de ska göra, för att få oss på fall.

Personligen tyckte jag det var lite läskigt, hur mycket av det han skrev stämde. För det var inga vacka historier. Mycket av kontentan i boken var att man ska inte vara för tillänglig, på alla möjliga nivåer. Kanske rent av lite elak. Och detta fungerar ju, givetvis. Trots att många damer blånekar, vet både du och jag att detta stämmer alldeles för väl.

Om jag nu hade behövt en ytterligare bekräftelse så fick jag den igår. Damen som jag haft ångest för att ringa i flera dagar, ringde och bjöd ut mig på dejt när jag inte hörde av mig. Kvällen spenderades med gos och puss, men när jag var tvungen att gå hem ville hon inte släppa taget. Ju mer jag nekade, desto mer ville hon ha mig.

Det var rent facierande att se på. Jag hade verkligen tänkt att säga adjö och god natt, men för varje nej från min sida fördubblades hennes ansträngningar. Och så sade jag nej igen och de fyradubblades. Så ja.. kunde ju inte göra flickstackarn ledsen. Hon fick ju följa med hem trots allt då!

Alingsås. Till. Final.
ALINGSÅS ÄR I SM-FINAL!

Detta är historiskt. Magiskt. Vi slog ut Hammarby, tidigare Sverigemästare de senaste tre åren, och vi krossade dem totalt! Slutsiffran blev ingen mindre än 35-26. Det var total dominans hela spelet igenom, och vi gläder oss alla till finalen på lördag.

Hur det än går, så är vi redan vinnare.

Trots att jag är allmänt ointesserad av sport och generellt får kräkreflexer so fort någon nämner elitserien, så sitter jag och glor på slutspelet i handboll. Det är mitt kära AHK, mitt hemmalag, som fortsätter och imponera. Denna säsongen har varit fenomenal och nu är det slutspel. Vinner Alingsås denna matchen går de till final, för första gången någonsin.



Jag finner mig själv märkligt engagerad, trots en totalt brist på chips, öl och annat manligt sällskap sitter jag som klistrad och skriker högt.

Första halvlek precis avklarad. Vi ligger över med 18-9.
Kom igen nu!!!

Mer info kommer efter att morgonen har grytt!
Nu ska jag ut och träffa en väldigt vacker dam med blått hår.

Onsdagen var en speciell dag. Det var dags att fira dansens dag både med hjärta och själ. För oss pole dansers innebar detta ett gig på tubbelbanan i oslo.

Mellan klockan 18 och 20 åkte vi fram och tillbaka på tunnelbanan och dansade på stängerna som finns där inne. Vi delade upp och i gruppen och när dörrarna öppnades glev ett dussin snygga babes in och dansade för de förvånade passagerarna.



Reaktionerna lät givetvis inte att vänta på sig, trots att den skandinaviska "jag ser inte, det finns inte" mentaliteten. Tånåringar och män gav spontana komplimanger och faktiskt någon liten applåd. Men de flesta av kvinnligt kön blev stötta och förnärmade över dansuppvisningen. Vilket egentligen är märkligt, varför är det så?

Som ni ser har jag lyckats trolla bort min profilbild. Skulle gå in och leka lite med koderna och vips så var den borta! Det är lite magiskt det där, med koder och krafs, och jag fattar inte varför envisar med att gå in och rota i dem.

Men orsaken till all denna orda kom i alla fall fram!
Jag tänkte försöka det här med twitter, i någon sorts samklang med bloggen.

Således har vi nu en live-feed med mina senaste twitter uppdateringar, som ligger jämte mina senaste blogg-uppdateringar. Fiffigt va!?

Blev nu vansinnigt nyfiken på om det är någon annan där ute som också har twitter? Det ska ju vara så vansinningt poppis, det har jag minsann läst i tidingen. Flera gånger. Jajamensan.

Droppa en länk nedan är ni hyggliga, så ska jag nyfiket utforska allt medans kvällen lider mot natt.

Vad är det egentligen som sker?
Jag vet inte.
Det är ingen som vet.

Har nu spenderat ett par helger med kollegan och kommit fram till att vi har jäkligt kul ihop. Väldigt nice faktiskt. Så tar den jäveln och sticker utomlands i alldeles för lång tid och jag får vackert vänta i X antal veckor innan vi provar det igen.

Underbart och för jävligt. Precis som det ska vara.

Varför tar det emot att posta alla tankar?
Tror nog fortfarande att det är en liten prestationsångest som ligger och lurar.

Hanna!! Skriv nu. Skriv "Amanda är hemma igen ååååh vad jag har saknat henne. Hon har varit borta i 4 dagar och jag höll på att avlida varje kväll av ensamhet. Jag var så ensam att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Oj, vad jag saknade henne." Skriv det nu. Och jag tycker rent allmänt att för få av dina inlägg handlar om mig...

Min kära Amanda är hemma igen. Det känns skönt. Livet blir så mycket enklare då.

Vet ni varför jag inte skriver?
För att jag är lycklig.

Dagarna flyter på utan början och utan slut. Och jag simmar runt i min tillvaro och känner mig otroligt tillfreds. Jag har kommit in i lite av en rutin. Och jag känner - herre gud vad jag har saknat rutin. När hade jag senast rutin i min vardag? Vet inte. Men nu är den här. Och jag älskar det.

Jag trivs med det mesta just nu. Lägenheten är underbar, jobbet går bra. Speciellt bra med jobbet är att där finns min kollega som jag pussar på ibland. Mest när vi är fulla. Sedan så vet jag inte vad som händer mellan oss, men vet ni vad? Det spelar ingen roll. För jag trivs så bra som det är nu. Någon jag springer in i ibland, ger ett kort ögonkast och ler väldigt menande. Sedan blir jag blyg, slår ned blicken och springer vidare.

Sedan tar dagen slut innan den har börjat och jag kan mysa i lägenheten tillsammans med min allra bästaste Amanda. Kan man begära mer av livet? Tror inte det.

Och sedan i sommar, så blir det Mallis med Linn. Jag längtar efter att träffa henne.

Åh jag blir så glad!

Scen: Hanna ligger avdäckad i sängen. Amanda surfar porr på sin laptop.

Amanda: Nu har jag skrivit i din blogg!
Hanna: Ja? Vad skrev du då?
Amanda: Säger jag inte!
Hanna: Men jo. Nu blir jag nyfiken.
Amanda: Ja du kommer gilla det.
Hanna: Jasså?
Amanda: Ja du kommer älska det.
Hanna: Men säg då.
Amanda: Nepp.
Hanna: Jo.
Amanda: Inte en chans.
Hanna: Envisa fitta. Ska jag behöva gå upp och starta min dator för att läsa kommentaren?
Amanda: Om du är så nyfiken.
Hanna: Ja men det är jag ju.... Herre gud vad dum jag känner mig nu.
Amanda: Äh det är sånt vi har internet till. Så att vi aldrig behöver prata igen.

Känner att det på senaste tid har varit lite sexuell förvirring här på bloggen. Jag uppskattar givetvis intresset i min läggning men känner väl att det är dags att klargöra det här en gång för alla.



Jag, Hanna Njorun Blondie von Montana är exremt bi. Har alltid varit. Kommer alltid vara. För trots att kvinnor är vackrare och mer underbara på alla plan, är det lika svårt att hålla sig borta från män som att låta bli att andas. Det fungerar endast i korta stunder. Sedan är man hooked igen.

Varför det är så, vet ingen. Antagligen livets störts mysterium. Hur man man bli attraherad av känslokalla bajsmaskiner som hellre rapar än att kramas? Hur kan det i ett visst ljus anses vara charmigt att han konstant glömmer att ringa, är apans närmaste släkting och har utvecklas pungkli till en konstform?

Hur som haver. Fattade inte riktigt när och hur det började råda förvirring på den här fronten, men nu känner jag äntligen ett inre lugn när ordningen är återställd.

Möter kollegan på jobbet, och vi ler mot varandra.
Inget säger nåt, vi bara låter blickarna mötas och ler menande.

Det ögonblicket räcker för att göra mig snurrig resten av dagen.

Shit vad är det som händer med mig? Det här var jag verkligen inte beredd på.

Så är couchsuring så jäkla ball. Nu tycker jag helt ärlig att alla ni som läser ska gå in på www.couchsurfing.com och registera en profil. Alla som jag har träffat därigenom har varit oförglömliga upplevelse, på helt olika plan. Den gemensamma nämnaren är att alla är öppna för nya upplevelser och genuint intresserade i precis allt.

Couchsurfing är en sida för mina själsfränder, de som inte kan sitta still utan konsant måste se mer, lära mer, upptäcka vad som finns utanför hemmets fyra väggar. De som  uppskattar och utmanar livet, de som har nomadblod i venerna. Folk som mig.

Hade ännu ett besök i helgen som jag ganska brutalt introducerade till Oslos uteliv. And he loved it. Och jag fick snacka engelska hela helgen. Yay.

Det enda trista med couchsuring är att man får så många vänner, som måste lämna en så snart.

Vi visste ju alla att det var en tidsfråga.

Löningspils i fredags och herrejävlar vad kul vi hade. Jag var kvällens enda tjej och blev bjuden på fler drinkar än jag hann med. Tung techno, fuldans och svettiga kroppar.

Och så lite hångel med en kollega.
Hehe. I'm a trouble maker.

The Big Boss skickade just ut ett mail där han ber om ursäkt. Han förklarar att lönen tyvärr blir två vekor sen denna gång, på grund av påsk och sjukdom. Han hoppas att det inte skapar några problem för oss, kanske vi har lite sparpengar att gräva i? Ett stort fett sparkonto som var norrman bör ha.

Innombords svärd jag. Panik, panik, kris och en mycket tom pengapung får mig att svettas. Tankar på hur mycket mina använda sockor skulle gå för på E-bay cirkulerar. Veckomenyn förvandlades helt plötsligt till pasta fyra gånger om dagen, blandat med knäckebröd på fredagar.

Jag hinner till och med förbereda en kris-budget innan folk börjar garva högt.
April, april din dumma sill.

Jag kan inte fatta att jag föll för den.

Nu i flytten har det blivit endel köp och sälj av diverse möbler.
Jag har upptäckt att Finn.no är en gudagåva och helt otrolig. Dessutom har jag upptäckt hur benägen man är att acceptera en dålig deal bara för att det är socialt obehagligt att diskutera pengar.

Som när jag skulle köpa min 120 säng, men istället finner två 75 sängar som väntar på mig. Vad jag BORDE ha gjort är att berätta just hur missnöjd jag är, pruta rejält eller helt enkelt ha stuckit. Men nu kände jag ett behov att vara "artig" och tackade ja till det.



Vilket resulterade i att jag en vecka senare själv lägger ut dem på Finn. I annonsen skriver jag priset är krafigt nedsatt mot att de hjälper med mig hämtning och att bära den nya sängen jag fått. Detta är ett krav. Jag upprepar det flera gånger på telefon till karlen som ringt.

Såklart kommer han ensam och kan således inte fixa det. Här BORDE jag ha sagt nej, höjt priset, eller bett honom dra åt... men nej. Jag tycker synd om honom som har kommit ända hit, och praktiskt taget ger bort sängen utan att få något tillbaka.

Varför ska det vara så oerhört fantastiskt jobbigt att diskutera pengar? Varför är det ett socialt tabu? Varför försöker jag vara snäll mot någon som inte förtjänar det?

Intressant är också att jag på jobbet är en ultra-bitch och kräver mina kunder på pengar utan skrupler. Men så fort jag blir civil igen, så fort jag går från Ms. Webdesigner till Frk. Hanna försvinner killer-instinkten och jag blir rätt och slätt en mes.

Hoppas i alla fall att den här äffären där jag förlorade 500 spänn på ren feghet lärde mig något inför framtiden.

Idag är dagen då Maria blev på smällen, och lille baby Jesus fick fäste i livmodern. Detta kan ju firas med kyrkliga besök, andäktiga böner eller att helt enkelt svulla lite våfflor.



Jag tror nog det blir alternativ tre för mig i år igen.
Men jag sänder en tanke till Maria och hur hon blev gravid utan att ens få vara med om det roliga. Stackare. Hoppas hon i alla fall fick våfflor.

Vi befinner oss i den underbara veckan just nu. Den utan sömn och mat, med flyttlådor, spring i trappor, felparkeringar, svordomar och spontana glädjeyttringar. Veckan då engångtallrikarna åker fram, vinterkläder slängs, saker försvinner och man lever i den spartanska enkelheten. Flytten. The Flytten.



Trots att vi egentligen inte satte igång det här frivilligt, kan det ju inte förnekas att vi faktiskt ser fram emot det. En ny fräsh lägenhet, men sina egna för och nack-delar. Ett hem som tillhör mig och Amanda, som vi kan inreda efter smak och behag. Och budgett givetvis.

Vi har kommit ihop oss lite grann med vår nuvarande hyresvärd, så som sig bör när känslor och pengar är inblandade. I ren tonårstrots har vi därför passat på att göra allt man inte får göra med det existerande möblemanget som vi lämnar kvar.