[[ Njorun ]]

Klockan är två på eftermiddagen, jag fann precis orken att öppna min laptop. Jag är besatt av en sådan fantastisk ångest att jag inte finner ord. Jag vet att det bara är en kemisk reaktion på grund av allt vin som intogs igår, men det är en klen tröst just nu.

Jag antar att Tomas senaste upptåg kan bidra...
Dagen började med att en trött och bakfull Hanna släpar sig upp ur sängen. Så fort jag sätter foten utanför dörren går larmet. Tomas, den elaka, intelligensbefriade, schitzofrena saten hade larmat in mig. Ett avgrundstjut utan dess like skär igenom lägenheten, för att skrämma bort den förmodade inbrottstjuven. Jag får panik och springer runt i lägenheten utan en tråd på kroppen, i fåfänga försök att stänga av larmet. Misslyckandet är ett faktum när larmfirman skickar ut en säkerhetsvakt.

Dessutom har jag ingen frukost då Tomas helt skamlöst ätit upp min mat. Och blånekar, givetvis. Födan har således hittils bestått av bullar med O'boy. Lunch blir en påse morötter. Halleluja vilken söndag.

Jag bara måste ge mig själv en liten applåd.
Idag glömde jag:

• BH:n
• Handduk
• Ansiktscreme
• Ladda mobilen
• Betala en skuld
• Lämna in lönelistan
• Banknyckeln
• Plånboken

Det måste väl ändå räcka för att fylla hela veckans kvot?

Som ni kanske förstår blev situationen med Tomas helt ohållbar, vilket resulterade i att han förra veckan hoppade på ett flyg hem till kära mor och vilade upp sig. Jag och Amir njöt av tystnaden, friheten och framför allt att vår mat fick stå orörd. Men säg den lycka som varar för evigt, igår kom Tomas tillbaka.

Den kom som en blixt från en klar himmel.
Resultatet blev en ny design.

Lite ego. Lite eco.
Mycket nöjd.

Haha jag loggar in och ser att jag har spräckt mitt besöksrekord med en sisdådär 50 personer. Varför detta intresse gott folk? Beror det på ett visst rykte som cirkulerar?

Haha.
Jag sa ju att helgen var lyckad.

Sov gott nu era nyfikna jävlar!

Jag har rymt över helgen och trampar åter svensk mark.
För att räkna min resa som lyckad hade jag satt upp två delmål:

1. Klippa och färga håret.
2. Bli totalt idiot-full.

Exakt hur lyckad punkt ett blev ser ni nedan. Jag är galet nöjd med bög-Markus jobb. Färgen, klippningen, föningen.. I love it. Det är nästan så att jag blir lite kär i mig själv, varje gång jag går förbi en spegel. Då stannar jag till, slänger lite med manen och tittar sedan hastigt omkring för att säkerthetsställa att ingen såg min plötsliga impuls av fåfänga.




Med en såda triumf redan på första punkten fick jag lägga manken till för tvåan. Och nog arbetade jag hårt. Med en Bag in Box i högsta hugg tog jag sikte på Göteborg och en gammal arbetskollega.

"Nu jävlar ska jag bli full!" hälsade jag, och så svepte vi glas efter glas.
"Vafan händer inget för?" undrade jag, och svepte ett par extra för säkerhets skull.

Tja, vad jag kan mer säga förutom MISSION ACCOMPLISHED. Jag blev tokfull, helt fantastiskt kalas och packad som en dåre. Vinglade runt på gatorna, kissade kors och tvärs, smög mig in genom branddörrar, ringde pinsamma samtal till min förra VD och spydde ned en hel spårvagn.

En kaskad av röda uppkastningar och medpassagerarna hade första parkett. Sedan tackade jag för mig och steg av, de fortsatte dock resan tillsammans med resterna av min big mac. Haha fy fan vad de hatade mig. Med all rätt, givetvis.

Jag är supernöjd.

Jag måste bara ta en sekund att uttrycka min frustration över folk.
Jag snackar vänner, släkt, familj och övriga själar som känner ett oemotståndligt behov av att kommentera och analysera min och Joels nuvarande relation. Av någon outgrundlig anledning har varenda nisse en stark åsikt om när, var och hur vi borde umgås. Dessutom går det fan inte att stänga matklykan, nejdå. Åsikterna måste ut och vädras.

Vad spelar det för jävla roll att vi fortfarande umgås?

Nej, jag skadar inte mig själv. Nej, han uttnyttjar mig inte (hur kan människor kom känner honom ens påstå något sådant?!) och nej, jag vill inte era råd. Jag har inte bett om dem, här har vi faktiskt en sak jag klarar alldeles själv.

Det här rör endast två personer.
Mig och Joel.

Joel hatade när jag feströkte.
Amir har mycket tydligt uttryckt sitt förakt mot rökare.

Den naturliga reaktionen blir så givetvis att jag spatserar in på Narvesen, försöker se världsvan ut, frågar efter ett litet paket Malboro för att sedan sätta mig på taket och röka.

Nu vet jag vad det är för fel på mig.
Jag är i trotsåldern.

I hela mitt liv har jag drömt om att bli bortskämd. Att träffa någon som avgudar marken jag går på, någon som håller upp dörrar, betalar för maten och dagligen överöser mig med komplimanger hur fin jag är. Rosor och choklad, hemlagade middagar med levande ljus, en söt, ödmjuk kille som dessutom har humor. Allt det där har jag nu, kan det bli bättre?

Jag vet inte.

Så varför känner jag mig så olustig när jag får beröm? Det är någon del i mig som inte klarar av att bli behandlad som en prinsessa. En känsla av olust dyker upp tillsammans med de spontana presenterna, det är som att jag inte hänger med. Jag befinner mig i en ständig "skuld" till honom, och varje gång ett sött ord yttras så ökar den.

Och på något sätt blir alla komplimanger så opersonliga. Mina ögon är inte alls som djupa brunnar, min ansikte ser inte alls ut som den vackraste dikt. Det är bara prosa som inte har något med mig att göra. Jag kan inte ta det till mig. Vacker, fin, underbar, söt, rolig, snygg, smart, trevlig - ingen människa är så perfekt. Och absolut inte jag.

Vad fan är det här egentligen? Är det något märkligt utspel av en dålig självkänsla? Varför kan jag inte njuta av den kungliga behandlingen?

Det är märkligt, jag får intrycket av att flera missförstod mitt inlägg om Amir. Jag ogillar honom inte alls, tvärtom. Och det är väl snarare däri problemet ligger. Jag gillar honom för mycket för att bara släppa allt, men jag blev skrämd av hans intensitet.

Vi har suttit uppe och pratat om detta flera kvällar nu. Jag har berättat vad jag känner, jag har berättat om Joel och meddelat att jag verkligen inte är redo för ett förhållande nu. Vi har disskuterat komplikationerna det kan innebära att bo tillsammans, och jag har tänkt. Oj vad jag har tänkt.

Slutsatsen av våra disskutioner kan i princip sammanfattas med orden Ta Det Lugnt. Vi ska ta det så lugnt det bara går. Och så ska vi börja dejta.

Igår blev det middag med bio.
Idag blir det Peppes Pizza.

Alltså, ni har helt rätt.
Det är stundtals lite surt, ibland läskigt eller irriterande att bo ihop med en knäppgök som Tomas. Men för det mesta går jag runt och skrattar åt det. Tänk vilket händelserikt liv jag lever!

För att fira ger jag er ytterligare ett par Tomas-anekdoter, direkt från Oslo, bara på njorun.blogg.se!

***

Jag sitter i soffan och hostar till. Tomas tittar upp.
Tomas: Du hostar. Är det bronkit?
Hanna: Hm? Va?
Tomas: Ja, bronkit, luftrörskatarr. Har du det?
Hanna: Eum... nej?
Tomas: Så.. det är inte kroniskt?
Hanna: Precis.
Tomas: Kanske är en förkylning då.
Hanna: Hade ju onekligen varit mer logiskt.

***

Igår fick Amir ett av de roligaste sms:en någonsin:

"Hej! Jag var inne på toaletten och hittade lite medicin. Är den din? Jag tror den kan vara farligt, har hört talas om tillverkaren förut och de säljer knark i Indien. Jag skulle istället rekommendera dig Viagra. Om du vill kan du få köpa av mig, de kostar bara 5-10 kr styck. Hör av dig."

***

Hanna: Har du sett min banan? Jag lade den i kylen igår och nu är den borta.
Tomas: Ja, jag slängde den.
Hanna: Va? Varför det?
Tomas: Den var helt svart. Vet du inte att den blir svart i kylen? Har inte din mamma lärt dig det?
Hanna: Den låg bara där i 6 timmar, jag tror det det.
Tomas: Jo men det är sant.
Hanna: Vad är det som ligger bredvid din tallrik då?
Tomas: Ett bananskal.

***

Igår stod han och gick igenom mina kylvaror, när han hittade en tub med messmör. (Bästa pålägget vid ekonomiska kriser. Drygt, gott, billigt, håller fan i evigheter) Han fnissar gott åt den märkliga svenska matkulturen och undrar om han får smaka. Jag säger nej.

Föga förvånande finner jag nästa morgon att tuben är borta.

Men knäckebröd utan pålägg är också gott.
Typ.

Det börjar bli allt mer uppenbart att det är något som inte står helt rätt till med Tomas. För några dagar sedan berättade han att han lider av ganska svår ADHD, vilket förklarar en del av hans beteende.

Men så finns det vissa saker, jag bara inte kan tro att de beror på den diagnosen. Vad som i början var mest underhållande och roliga anekdoter har blivit ett verkligt problem.

För det första är han en riktig kleptoman. Efter incidenten med datorn har han fortsatt att använda min och Amirs datorer utan lov vid de tillfällerna vi glömmer dem på. Dessutom snor han mat, ofta, och ljuger om det trots att bevisen ligger framme.

Han beter sig riktigt schitzofrent, får ibland riktiga vredesutbrott helt oprovocerat, för att i nästa sekund försöka ge mig massage. Han gör saker för att sedan totalt glömma av dem om blåneka. Häromdagen gick han fram till larmdosan, (ja vi har installerat larm nu efter incidenten med den blodiga mannen. Better safe then sorry liksom.) knappade in koden, larmade på, och gick sedan till TV:n. Lite smått konfunderade undrar vi varför, larmet kommer gå som falsk utryckning i så fall? Svaret blev då: "Jag kunde inte hjälpa det"

Höjdpunkten kom dock idag när han skrev ett 8 sidor långt sms där han undrade om jag inte lider av Downs Syndrom, för han har inte sett någon skratta så mycket som jag gör. WTF??? Han rabblar vidare om att jag uppenbarligen försöker trigga igång den kemiska reaktionen för glädje, och att jag inte skrattar på riktigt. Liknelser med ett mumintroll på hasch kommer upp, samt en lång utläggning att han inte vågar ta hem vänner för att han skäms för mig.

När jag säger att det sårar mig, blir svaret: "Jag skiter i det, jag skiter i dig!"
"Ja, men låt bli att säga något alls då. Bara håll tyst och låtsas som att jag inte finns?"
"Men det kan jag ju inte. Jag tycker om dig"

Waaah. Jävla nisse alltså.
Som tur var hotar han med att flytta ut.

Träffade för första gången en av mina läsare.
Tänk att jag skulle springa på henne på jobbet, i Oslo, av alla ställen!

Visste ju i och för sig att vi jobbade för samma firma, men det vart ball ändå.
Tänk att hon kände igen mig!

En kram fick jag dessutom.

Jaa.. gott folk.
Problemet gäller givetvis killar.

Ända sedan jag flyttade in har jag och Amir flirtat med varandra. Oskyldigt och roligt sådär som det blir mellan två trevliga singlar. Det var lättsamt, inget mer kunde hända. Vi bor ju ihop.

På taket under påverkan av en flaska vin ändras såklart allting. Djupa samtal som leder till kramar. Kramar som leder till pussar. Pussar som leder till kyssar. Jag vet direkt att det är fel, men glömmer varför.

Plötsligt händer något så oväntat: Amir bekänner sin kärlek till mig.
Jag blir rörd, förvånad, chockad, glad och rädd. Inom loppet av fem sekunder kommer jag till tre insikter som inte är att leka med...

1. Han menar det verkligen. Han vill starta något seriöst med mig.
2. Jag känner inte alls samma sak.
3. Jag vill fortsätta vara singel.

Sedan följer en känslomässig berg-och-dal bana utan dess like. Katt.och råtta lek inleds, jag får blommor och choklad, blir behandlad som en prinsessa och upplever massiva vågor av dåligt samvete. Jag tvingas erkänna var jag står i frågan och kunde tagit livet av mig när jag såg hans blick.
Jag vill aldrig någonsin se den igen.
I det ögonblicket hatade jag verkligen mig själv.

Hur kan jag få någon att känna så? Hur kan det gå så fel bara för att två personer gillar varandra olika mycket? Och hur ska jag orka bo kvar? Jag kan inte möta hans blick för varje gång ser jag en gnutta hopp, som hoppas så innerligt och osyldigt att mitt hjärta smulas sönder.

Jag kan inte sluta må dåligt för att känslorna inte är besvarade, samtidigt som luften försvinner ur rummet varje gång han försöker.

Hela min värld vändes just upp-och-ned.
Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka.

Jag vill gråta men kan inte, jag vill skrika men kan inte.
Samtidigt vill jag bara vara tyst, sitta i ett hörn och gömma mig.

Har aldrig varit med om något liknande innan, alla känslor är helt nya. Borde väl egentligen vara glad men kan inte. Återkommer med mer besked senare, måste reda ut några saker innan. Måste hitta in och ut på mig själv, måste förlåta mig själv.

Inte bara är det måndags jävla morgon,
dessutom gör jag mig redo för skitjobbet
OCH är bakis.

Att gå upp på taket, skjuta raketer och dela en flaska vin med Amir verkade som en bra idé igår. Nu tvivlar jag.

Det var hos grannen något hade skett, oklart vad, men alla lever.

Shit vad rädd jag blev när jag följde de blodiga spåren ända från porten, upp i trappan, till hissen, vidare av på min våning och bort mot lägenheterna. Tankarna hienr ju flyga sjutton varv innan man får klart besked om vad som har hänt.

Ambulansen kom snart och hämtade mannen, sedan var hela trappuppgången fylld med poliser. De förhörde vittnen och grannar, spände blicken i varenda sate som vågade gå förbi. Värst vad viktiga och farliga de kan se ut, de där poliserna.

Inom loppet av två timmar var allt blod borta och hela trappuppgången sanerad. Det enda som vittnar om dagens tidigare dramatik är en svag doft av cirtonsåpa. Jag har nu ägnat eftermiddagen åt att övertala pappa, som var på besök, att jag visst har flyttat till en lugn stadsdel och att Oslo inte alls är farligt.

Åh herre gud!

Anländer till Oslo.
Möter en man, han har blod i hela ansiktet.
Den vita skjortan är mörkröd.
Han stappar, gråter, blöder.
Faller ihop på marken.

Blod i hela min trapp-uppgång.
Leder upp mot min våning.
Blodiga fotspår, blodiga handavtryck.
Hur kan det finnas så mycket blod i en människa?

Snälla, snälla säg att det inte leder till min lägenhet.
Hjälp. Fy fan vad läskligt.