Ja, jag är en tråkig mupp.
Har lämnat in en offeciell ansökan till skatteverket om omedelbart namnbyte till Tråk-Thomas.

Idag var fjärde dagen på raken som jag lyckades med konststycket att stanna kvar på jobbet ända tills larmet går. Men idag var också sista dagen i månaden. Måndadsavslutning. Och nog fan nådde jag budget trots allt.

Så...

Hej jag är en tråkig mupp.
Men snart en RIK tråkig mupp!!

Jag förstår att det kan finnas ett visst tvivel på att jag faktiskt sprang.
Hur vet vi att Hanna inte bara photoshoppade sig till ära för all evighet?

Risken finns onekligen där men jag kontrar med att lägga fram ytterligare bevisning:





Och nu folkens, undrar ni säkert över den extremt missprydande loggan mitt på alla bilder. Ja, jag har faktiskt stulit dem. Jag som är ultrafacist när det gäller upphovsrätten muteras här in till en liten rebell när jag ser det hutlösa priset Marathon Photos vill ha för att få ladda ned bilderna:

18.90 Euro... STYCK!

Hahahahah

200 spänn?!?! Hahahaha.. För en bild!?
GLÖM DET!!

Haha
Hah
Ha...

Men gårdagen innebar vissa problem med att skriva då jag hade träningsvärk i VARENDA muskel min kropp någonsin använt. Tog det lite lugnt, åt ofösämt mycket choklad, terroriserade min hjärna med Gossip Girl och hoppades på en akut förbättring tills idag.

Ack så fel jag hade.

Har nu svårt att gå, andas eller andra livviktiga funktioner på grund av strejkande muskler. Men till jobbet kom jag i alla fall! Nu består problemet mest i att komma härifrån...

Hur som haver, ska givetvis dela med mig av mina bragder!
Skåda det fina diplomet jag fick!!

Såååå värt allt slit. Se så fint det är!? Grönt är skönt.

De som är uppmärksamma har säkert lagt märke till att den fina nedräknaren här till vänster påstår att det är 0 dagar kvar till Oslo Marathon. Och vet ni va? Den ljuger faktiskt inte. Även fast jag gärna tror det just nu.

Tydligen ska jag upp halv åtta i morgon, äta en miljon energibars till frukost, och sedan bege mig till Akershus festning där starten går. Efter det följer förhoppningsvis 66 minuter med löpning, innan jag går i mål.

Ni smarthuvuden där ute som gärna påpekar att så snabbt springer man inte 42 kilometer, det tror jag inte heller. Jag ska springa 10. Varken mer eller mindre. Det är själva eventet som heter Oslo Marathon, inte distansen jag springer.

Så! Nu känner vi oss alla lite smartare och enormt hurtiga.
Jag gör det i alla fall.

Igår hade massor med krativa norrmän gått ihop och ljussatt hela Akerselva. Tusen och åter tiotusen vallfärdade längs med älven, och först av alla, där var jag men kameran i högsta hugg.

Tre timmar tog det tydligen att spatsera, även fast jag inte i min vildaste fantasi kan förstå hur jag orkade det. Men tiden gick fort, inspirationen var hög och mina ben kan idag bekräfta att de har utsatts för hårt slitage!

Slänger upp några av mina alster här, så kanske, kanske jag kan locka med någon på nästa års tur?

Men aaaaaaaaaaaaahhhh det är ju fredag!!
Jag glömde nästan!

Jag gick upp, duschade och klädde på mig i helt vanlig ordning. Ingen fredagsdans. Ingen mima framför spegeln med hårborsten till "hit me baby one more time". Ingen hotellfrukost, inget glitter på ögonlocken. På spårvagnen satt jag helt lugnt i min egen lilla värld, störde inte en själ. Inga spontana hejarop, inga glädjetjut. Jag generade inte ens några främlingar med att obehindrat se dem i ögonen och le.

Och så kommer jag till jobbet och ser min startsida:
www.isitfriday.org

Hur kunde jag glömma?!
Hur i hela världen kunde jag glömma av att fira veckans bästa dag?

Jag har redan förlorat 10 timmar.
Detta måste jag ta igen, nu blir det fredagskänsla x2.

Woop woop!

Att ha PMS är att alltid behöva stanna upp och tänka "Känner jag det här på riktigt, eller är det PMS:en som talar? Är detta mina verkliga känslor inför denna saken, eller har hormonerna tagit besittning av mitt vett?"

Att ha PMS är alltså att alltid behöva tänka efter två gånger innan jag reagerar på mina känslor. Ofta kommer jag på att kanske det inte är så lurt att kasta tallriken i väggen och grina över att såsen blev bränd. Kanske jag inte heller är barbapappa personifierad och kanske, KANSKE är det inte så att hela världen gått ihop i en unison masterplan att förstöra mitt liv. Jag inser att om jag bara väntar ett par dagar kommer saken i ett helt annat ljus.

Men å andra sidan - vad är egentligen en riktig känsla? Känslor följer ju aldrig vett och etikett. De är sällan logiska eller rationella, inte heller konsekventa eller pålitliga. En känsla är just här, just nu och ändrar sig ofta. Precis som mitt PMS-humör.

Har gått runt hela månaden och varit glad över att jag äntligen har lite pengar över.
Jippie för mig själv, tänker jag. Nu förtjänar jag allt lite kläder från H&M. Och nya glasögon. Och äta ute, det är namnam. Bjuda folk på restaurang är också ganska kul. Och köpa fin-cider på Vinmonopolet, det kan man ju unna sig...

Jag behöver väl knappast fortsätta skriva, alla vet väl hur det kommer sluta?
Finns ju inget som heter PENGAR ÖVER?!

Insåg just att jag glömt och betala hyran.
Oh crap.

16 dagar till löning.

En liten snorvalp till säljare börjar strula med mig på jobbet, och han inser inte hur fel dag han har valt. Jag provar alla tricks i handboken; blunda, andas, räkna till tio både framlänges, bakänges, upp-och-ned, i loop. Andas igen, djupt, långsamt, tänk på hundvalpar och kattungar och fjärilar och guds alla vackra små skapelser.

Men lugna, fina, tålmodiga Hanna är long gone och istället kommer en utskällning som heter duga. Ögonen blixtrar, spotter flyger och orden är hårda.

"Skärp dig!" Säger jag, och marcherar tillbaka till min plats.
Darrar lite och undrar om jag gick för långt.

Minuterna som följer smyger flera personer förbi mig en efter en, och alla viskar samma sak:

"Bra gjort Hanna! Härligt att du sa ifrån. Han har bett om det så länge nu."

Jag har PMS.

Den smög sig på redan i lördags, och beräknas sitta i till och med onsdag, om kroppen följer mitt schema. För ja, det är mitt schema. Det är ordningen jag har satt opp med hjälp av fusk, vilja och hormoner, i ett försök att tämja en kropp som inte vill.

Således håller sig Kollegan på ett respektfullt avstånd och jag har bunkrat upp med ett 24-pack 70% choklad i skafferiet.

Men så inser jag att kanske är det så att jag målar fan på väggen här. För PMS i min värld är inte bara usch och ve. Det är inte 24 timmar och dygnet med ilska och ångest. Det är snarare så att alla mina känslor blir förstärkta med 28965. Hunger, ilska, sorg men också glädje, hopp och lycka.

Men jag inser ju givetvis hur hopplöst det är att umgås med en emotionell berg-och-dal-bane-krash, och håller mig undan från offentligheten i några dagar till.

Till alla ni där ute som planerar era liv efter mitt och också hade skrivit in 12 km löpning i kalendern. Jag antar att ni är ganska nyfikna att veta hur det gick?

Det dröjde inte mer än tre sekunder efter att jag lämnat hemmets trygga vrå, så ställer sig regnet som spön i backen. Enveten som en gnu springer jag givetvis alla 12 kilometrana, svärandes med varje steg.

Det fina är att nu har jag gjort det värsta, och det kan bara bli bättre när jag springer loppet nästan söndag.

Optimist - Javisst!

När man lägger en spontantur till Eidsvoll på lördagen, får man vackert jobba in den tiden på söndagen. Hade nämligen lovat både shifen 1 och shifen 2 att vara färdig för leverans på måndag. Och jaaa... det var väl kanske både ett eller två krafttag kvar på de projekten!

Det, och inget annat, är anledningen till att jag fortfarande sitter på jobbet kl 22 en söndagskväll. Men när man börjat surfa runt på bloggen misstänker jag att det är lika bra att bara smälla ihop datorn och gå hem.

Idag gjorde jag något av det bästa jag någonsin fått för mig. Och tro mig, jag har haft många brillianta idéer i mina dagar.

Redan klockan halv sex ringde klockan och jag förbannade mig själv. Men sedan följer tidernas längsta dusch med temperaturer som hade flått en gris, vackra kläder och noggrann sminkning. Halv sju var jag redo och begav mig mot byn.

Väl framme glider jag graciöst in på hotell Clarion Royal Christiania och känner mig som en riktig primadonna. Här hugger jag in på den största frukostbuffén skådad sedan länge, och dessutom ekologisk.

Med munnen full av croisanter och jordgubbar läser jag en god bok och sitter kvar i minst en timma. Sedan tre djupa andetag och en perfekt start på dagen.

Prova det!
Du blir osårbar.

Nu verkar jag ha funnit en ny sambo!
Vågar inte ta ut något förskott... men detta känns bra!
Bäst hittills!

Åh tänk att jag vågade vara så modig och vänta så länge, säga nej till alla som inte kändes 100% och orkade fortsätta sökandet och visningarna även efter det femte misslyckandet.

Nu håller vi alla tummarna att hon inte visar sig vara en psykotisk galning eller notorisk lögnare.
Låt detta funka!

Nu måste jag fira. Med choklad. Enda rätta.
Adios amigos.

Hur kan det vara så utmattande att hyra ut ett rum?
Varför ljuger alla som är på visning?
Varför kan inte folk bara vara ärliga?
Hur kan jag efter 50 ansökningar fortfarande inte ha hittat någon?

Stressfinnar och magknip. Jag orkar inte mer.

Med blott 12 dagar kvar till Oslo maraton och ingen som helst löpträning gjord sedan juni, börjar paniken närma sig. Bad således min suprerfitta vän (fit som i vältränad. inte som i fittig. Eller jo... kanske lite?) sätta ihop ett träningsschema åt mig.

Det är underbart att se hur han lägger hjärta och själ i det, men samtidigt skräckinjagande hur han tror jag ska gå från tisdagens "jogga 5 min gå 1 min" till söndagens "12 km jogging" på blott 5 dagar.

Men under kan ju ske! Nu jäklar tar vi i!

***

Tirsdag:
35 min med jogging. Hvis sliten prøv å jogge i 5 min og gå 1 min.

Onsdag:
Rolig sykling/svømming

Torsdag:
7x400 meter intervall. Du skal løpe ca 90 % av det du klarer hver gang. Det betyr at du bør løpe 400 m på 2:14-2:17. Hvis du ikke vet hvor langt 400 m er prøv bare å løpe hard i 2:15

Fredag:
Øl :-)

Lørdag:
Rolig gåtur tur i 30 min.

Søndag:
12 km joggetur

Trisdag:
40 min joggetur. Prøv å jogge rolig og behagelig tempo slik at du kan holde helt ut.

Torsdag:
30 min joggetur. Greit tempo. Litt roligere enn tirsdagen. 

Søndag:
10 km maraton.

***

Och för alla er svenner som undrar va faan han menar med en ROLIG joggetur? Finns det? Glöm inte att rolig på norska är lugn på svenska. SÅ hurtig är han inte!

 

Idag blev jag Oslos lyckligaste brud när det alldeles underbart vackra och fina kreditkortet kom till mig i posten. Glatt slet jag upp kuvertet och skulle genast till att stoppa ned den i min plånbok. Inser snabbt att de givetvis redan är stoppfull med diverse plastkort.

Här krävs en prioritering i vad som behövs mest, och korten fick således rangordnas. Det kortet som används minst åker ur, för att lämna plats åt nykomligen.

Kortet som fick ge upp blev min svenska legitimation.
Stort steg i norskifieringen.

På väg hem efter en orgie i thai-mat och magen sväller som på en laktosintollerant ko. Jag rullar ut på gatan i jakten på en spårvagn men det är svårare än man kunde tro. Uppenbarligen är inte föraren läskunnig och kan således inte läsa tidtabellen, annars hade han väl inte varit så jäkla sen?!

Väl på varar inte nöjet mer än ett par stationer innan vi måste hoppa av. Vi, tillsammans med alla passagerarna på linje 11, 12, 18 och 19 kastas av från sista körningen med besked om att "ta taxi eller nåt"

Pappa polis övervakar det hela med blåljus.
Jag luktar terroristvarning!
9/11 !
Bomber och granater!


Kom ihåg var ni hörde det först.
Hos Njorun, er eminenta utrikesreporter.

I går kväll satte jag ut en annons för Amandas gamla rum på en liten site för delat boende. Jag slängde upp ett par bilder och tänkte "vad kul om NÅGON svarar i alla fall, så slipper jag annonsera på snor-dyra finn.no"

Två timmar senare hade jag inte mindre än 10 aspiranter på rummet.
I morse var det uppe i 20.
Nu närmar vi oss 30 och jag är helt överväldigad.

Här satt jag och var orolig att jag inte skulle finna någon som ville bo ihop med mig, och blir fullkomligt dränkt i mail och sms från glada, roliga och framför allt SKÖNA människor. Det är en salig samlig.

Vi har afrikanskan som vill att jag ska lära henne norska, den böga dansken, massor med party-svenskar, portugisen som ställer massor med krav, studenter, galna kockar, killen som gillar att ha på sig glasögon och mössa, fotografer, filmfanatisker, klädesdesinger och webdesigner.

Jag svarade kanske ja på fler annonser än jag borde men de verkade så sköna att jag bara vill träffa dem allihopa!

Har nu en tuff vecka framför mig och för närvarande cirka 12 visningar.
Det här blir bra.
Yeah.

Nu när man bor ensam så vill det ju till att försöka utnyttja detta så mycket som möjligt. Jag ser till att springa runt i fula mys-kläder så mycket som möjligt, äter frukost naken och lägger av fisar opassande ofta.

I morse var det även dags att prova på det här med att sjunga i duschen.

Osäkert tog jag ton och sjöng om hur jag önskade att jag var en punkrockare. Jag skralade fram missnöjet med att vara född i fel decenium och mot slutet tog jag verkligen i från tårna. Var så upptagen med min skönsång att jag helt glömde av att lägga balsam i håret.

Öm i halsen kliver jag ur duschen med mitt trollhår och kan bittert konstatera att det där med sång i duschen, är nog bara för de lyckliga få med sångröst. Själv får jag ont i öronen av min egen stämma. Låter nog spotify sköta det musikaliska hädanefter.

Vad får mig att skrika så?
Varför dansar jag kycklingdansen?
Vilken känsla är den bästaste i hela välden?
Den enda känslan som klår en orgasm. Känslan av att vara oövervinnerlig, on top of the fucking world, uppskattad och underbar. Känslan av hur alla problem försvinner ut genom fönstret.

Den oförglömliga känslan av att se löningen rassla in på kontot.

Det är lite märkligt hur en notorisk slarver som mig hanterar omvälvande situationer i livet, men då är det lätt att bota oron med en gammal hederlig storstädning. Och kom igen nu, jag vet att det finns fler som mig där ute. Det sitter långt in, och svider att erkänna - men visste kan det vara trevligt att städa ibland?

Jag utnyttjar den tillfälliga bristen på saker i skåpen till att torka, damma, limma, spika, skruva och organisera. Jag kryper på alla fyra med dammsugaren långt in i minsta vrå. Jag finner damm på ställen som aldrig skådat dagsljus. Jag vänder på dynorna i soffan, tvättar mattor, skakar täcken och kuddar som aldrig förr.

Ajax-flaskan lämnar aldrig min hand.
Den är min vän, mitt vapen.
Som scouterna är jag Alltid Redo!

Och det slutliga slaget var när jag kom på mig själv med att sitta här på jobbet och längta hem. Så att jag kan fortsätta städningen.

Att rymma, är att inte orka vara ensam i lägenheten för första gången.
Att rymma är att spontant hoppa på spåvagnen som vant för mig bort till Kollegans port.
Oanmäld tar jag chansen och ringer på. Hoppas någon är hemma.

Jag möts av en kram.

Det är så sjukt. Nu när Amanda flyttat ut är hälften av alla saker borta.

Besick har jag inga till exempel.
Däremot en potatismosare (haha heter det så?!)
Papperskorgen på toaletten är borta, istället finns det en fin påse på golvet.
Och jag saknar redan den lilla koppen vi hade tandborstarna i.
Amandas rum ekar så tomt att jag var tvungen att stänga dörren.
Klockan i köket är borta, nu kommer jag bli sen till jobbet varje morgon!
TV finns det ingen, likaså musikanlägg, tallrikar, och varje elektronisk köksappart jag någonsin kommit i närheten av. Förutom mixern.

Jag har mixer, iskrossare, sprit och glas i överflöd.
Är inte livet ironiskt?

Amanda har just åkt.
Jag saknar henne som fan.

Det är tomt i hela lägenheten. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Jag sitter mest och gråter. Och då ekar det i lägenheten. Och så gråter jag lite mer.

Min älskade, vackra, fina sambo Amanda har en dröm här i livet. En dröm som hon jagat sedan jorden var platt och vi gick på fyra ben. Ett mål som har fått henne att utstå kemikurserna från helvetet, bioligilektionerna Gud glömde och den alldeles fruktade fysiken. Och inte bara det. Utan att dessutom gå ut gymnasiet med 20.0

Drömmen är att bli veterinär.
Och igår gick den drömmen i uppfyllelse.

Efter fler ansökningar är någon orkar räkna, så ringde de igår och erbjöd henne en reservplats. Problemet är dock att skolan redan börjat och hon måste vara där redan på måndag.

Så om två dagar flyttar Amanda ut, och jag vet inte vad som händer med lägenheten. Hur ska jag någonsin kunna bo ihop med någon annan?

Det gör ont som när man gör slut, kanske ännu mer eftersom vi fortfarande tycker om varandra och aldrig hade kunnat tänka oss detta scenario. Det går så fort. Efter ett samtal förändrades allt.

Jag känner lycka, glädje, hopp, förtvivlan och gråter när jag skriver detta.

För att begundra hur kick ass och allmänt jäkla bra jag är.
Det är hårt att ligga på toppen men herre gud vad skönt det kan vara ibland!

Idag är det den 2 september.
Den ANDRE september. Numero dos. Zwei.
Dag två i månaden.

Och jag har redan kickat budgeten med 150%

Yeeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaahhhh

Nu måste jag fortsätta jobba lite till för att klänga mig kvar på toppen.

Hej.

Världen är lite upp-och-ned nu.
Fötter i taket och lampor på golvet.
Totalt kaos.

Berg-och-dal-bana.
Som i uppförsbacken.

Det pirrar i magen men det kommer bli bra sedan.
Det vet jag. Det blir alltid bra sedan.

Återkommer i morgon när saker börjat falla på plats.

Sista kvällen i Glasgow måste ju givetvis bli något spektakulärt. Vi räknade rast ut att hotell det var onödiga pengar när man skulle med flyget pervert tidigt nästa morgon.

Istället lägger vi pengarna på en riktig helkväll, har det galet roligt och drar ut till flygplatsen. När man är full är det nämligen mycket lättare att somna på de där obekväma stålbänkarna!

Jupp. Här har vi logik på hög nivå.
Men skicka två alkisar till Skottland och det kan inte gå på något annat sätt.

Eller jo... Kollegans lever var bra mycket mer trimmad än min så det blev mest jag som dansade, sjöng, skrattade, drgglade och sprang runt. Han fick den stora äran att skratta åt mig. Och att få av mig från tåget på rätt hållplats. Båda delarna klarades av med bravur och sedan tog det inte mer än tre millisekunder innan jag föll i en sömn som får törnrosa att verka lättstörd. Alldeles utmärkt.

Enda minuset i den här historien är hur jag bakfull som ett djur och med endast fyra timmars sömn i bagagen beger mig till jobbet så fort taxin anländer i Oslo. Direkt till jobbet. Utan att passera gå. Utan att åka hem och byta om. Där har vi en glad Hanna. Som snart, alldeles snart, får lov att somna.

God bless.