Mycket webdesign-nörd-humor nu men det får ni ta.

http://clientsfromhell.tumblr.com/

Ibland förstår jag inte hur människor kan vara så extremt inkompetenta när det gäller design, marknadsföring och internet, och om fallet faktiskt är så - varför kan de inte låta en expert ta över? Varför, å varför, envisas folk med att veta bäst?

Hela dagen har gått åt i tidernas kraftansträngning att inte fyra av fler svordomar än självaste Gordon Ramsey himself rakt in i örat på den ovetande kunden.

För att verka lite proff hänger jag inte ut mina egna kunder, men ger er gärna några exempel på hur det faktiskt låter:

***

Can you adjust the color so it is less black but not gray?

***

I like what you’ve done, but I was playing with Microsoft FrontPage last night and came up with something I liked better.

***

That looks good, but can you add a blog too? We’ve already used our budget on the rest of the site so how does $50 sound for adding the blog?

fotnot: Idums pris för integrering av ett bloggsystem: 20 000 NOK.

***

I had a client review a design, and all the textarea’s were filled with ‘Lorem Ipsum’...

Reply: It looks good, but we don’t understand it.

Me: What don’t you understand?

Reply: The text. What language is that anyway?

Me: It doesn’t mean anything, it’s to fill up the textareas. Just focus on the design, not the content.

Reply, after a day or two: Could you please type the text from our brochure in there, we can’t review the site in a foreign language.

fotnot: Wiki - Lorem Ipsum

***

Can you re-upload the photos on my site? I think they are fading from so many people clicking on them.

***

I really love it but can you change the colors and design?

***

I’m thinking I want five or six different logos for my business. That way I can put a different one on my website, business cards, and t-shirts, and really stand out from the competition.

***

***
***

Eftersom dessa inte totaltsågades sist kör vi en ny runda!

Jag tror att jag, kanske, möjligens, flirtar för mycket med mina kunder.
I morse stod nämligen dessa och väntade på mig!



Hoho.
Som uppskattning för ett gott jobb.
Jo man tackar.

***

Uppskattande läsare ombeds sända sina pokaler till:

Bloggerskan Hanna
Webdesigner
NORWAY

Så ska vi se att de kommer fram.

Idag tror jag banne mig att Kollegan slog sitt lilla norska huvud på spiken.
Efter att ha lyssnat på mina historier miljoners biljoner gånger, och lyckats kväva alla gäspar utom tre, så kom vi fram till att mycket av min ångest triggas av ilska.

Ilska?
Mot mig själv.

Det är liksom de gångerna jag blir förbannad över mina brister som ångesten kommer och "hjälper till". I all välmening såklart. Söta, lilla, snälla ångesten som ska hjälpa mig att fly från faran, men är för dum för att fatta vem det egentligen är. Som sätter igång en cirkel med ångest och ilska mer anal än ringmuskeln själv.

Oj vilket litet prestationsmonster jag är.

Men som sagt, från och med nu: bara skratta! Alltid skratta!
Moahahahahaha

Dagens upper: Spontanbowling med folket.
Jag hoppar glädjeskutt över att få dansa runt i kardborreskor och dricka ice-slush.
Helt rosa kring munnen lyckas jag dessutom med bragden att inte hamna sist. TRIUMF!

Dagens downer: Dubbelt upp i ångestattacker.
Lyckas stressa sönder mig själv och måste låsa in mig på toaletten på toaletten på jobbet. Väl hemma blir jag sur över detta beteendet och lyckas då dra på mig en andra ångest-session. Massive fail. Haha! Här kan jag bara skratta åt ironin i det hela.

Hahahahahaha
HAHAHA.

Shit alltså.
Från och med nu ska jag skratta bort hela saken.
Alltid. Hellre skratta.

Sitter och surfar runt på ads of the world.
För alla reklam-horor som mig är det en sida att rekommendera. För er som vill känna att det fortfarande finns hopp för reklamen. För er som vill känna att inte alla tar er för intelligensbefriade mumrikar.

Här har det plöjts ned stålar.
Här har folk t ä n k t   e f t e r.
Det är trevligt.

Bjuder på en gobit.

Stackars Lasse som har blivit kåt som en rabbit på speed.
Som en sann vän försöker jag givetvis hjälpa honom med att få pippa, och vi står i baren på Elm.

Gud skänker oss tre tärningar som jag börjar leka med.

"Om summan blir nio bjuder jag dig på all sprit ikväll..."
"Snake eyes, kvitt eller dubbelt!"
"Om två visar samma visar jag två tuttar.."

Så flyr tärningarna ned under kjolen på den sköna damen. Jag hälsar artigt och innan hon vet ordet av är hon fast!

"Om tärningarna här blir 5 tillsammans så slipper du ligga med min kompis, annars måste fullfölja"

Efter noggrann inspektion går hon med på det, Lasse tar ett tuggummi i förberedande syfte, och tärningarna rullar.
Någon som kan gissa vad det blev?
Anyone? Wild guess?

Yep.
5.

Stackars Lasse. Jag trodde han skulle börja gråta.

Toknajs helg.
Ojoj vad jag diggar.

Hoppas ni inte blir oroliga när jag bara försvinner iväg sådär. Men oftast är tystnaden bara ett tecken på att saker går bra, ingen kris i grisfabriken.

Vi snackar två konserter, mjukiskanonsers fylla, och så myset. MYSET. Detta underbara mys, det hoppas jag att alla får ta del av. På ett eller annat sätt. På sitt sätt. Alla förtjänar gos.

Eller kos som det heter på norska.

Du er så koselig.

November är månaden man jobbar här i Norge, eftersom det är halv skatt i December.
Således slår mitt liv just nu rekord i tråkighet. Jag skonar er alla från den monotona uppdateringen då jag tvivlar starkt på att någon gives a flying fuck om vad jag åt eller inte åt till frukost.

Tänkte istället bjuda på lite härliga minnen!
Nostalgi i sin bästa form!

Dagens story: Första gången jag träffade Edvin.

Chifen på lampehuset ber mig ringa den här nya killen som ska börja, vi förutsätter nämligen redan från början att det är ett pucko och att jag måste påminna honom om skattekortet. Tror samtalet varade i dryga 56.7 sekunder och när jag lägger på utbrister jag: Han lät het på telefonen!

Givetvis gjorde han det. Han kommer från Norrland.
Norrlänska = hett.

Dagen D och Edvin anländer. Här någonstans fick jag för mig att han var blyg (ha!) och plockade fram alla mina moderligaste sidor. Som när han frågar var toaletten ligger, och jag i min storhet bestämmer mig för att inte bara peka, nej jag ska LEDA honom dit.

Kom kom, säger jag, drar honom i ärmen och guidar den stackars norrlänningen genom snårskogen på Strömmen Storsenter. Så puttar jag in honom på toaletten och frågar:

"Ska vi kissa i kors?"
"öööööh. Va?"
"Ja? Vill du att jag ska följa med dig in så kan vi kissa i kors?"
"uum. Va?"
"Kissa.... i kors?"
"eeeeh. Nej?"
"Okej. Det var ett skämt."

Här tänker Edvin att jag är både sjuk och pervers.
Jag tänker att han är riktigt trög.

Början på en spirande vänskap!

Tuff dag idag.
Som i fullt ös, fullt upp, och kanske lite småfull.

Fått gjort så mycket på jobbet att jag var säker på att det var tisdag.
Det var det inte. Liten nedtur.

Men så fick jag äntligen köpt en micro!
Och vi åkte tunnelbana tillsammans. I rusningstrafiken. Wiiiiiie.

Så kom vi hem så fungerade han inte. (det blev ett hankön på micron så snart den valde att inte fungera)
Sedan körde jag mer t-bana, träffade en desperat hemmafru och vi pratade med Gud tillsammans.

Så ni förstår nog att jag är helt slut!

Ja jag vet vad ni tänker:
Vad är det här för lycko-explosion? Är hon galen? Är hon full?

Svaret är nej, inte än, men fredagar ÄR ju helt enkelt bara bra dagar.
Då är det faktiskt inte lov att vara deppig.

Nu vill jag att ni alla ser till höger, och tar en titt på den senaste nedräknaren.

Tots att det är löning idag är mina rikedom så extremt kortvarig att svenskens genomsnittssamlag slår det med hästlängder. Så fort lönen ens snuddade vid mitt konto lyckades jag köpa mig mina drömmars resa.

Den 11 Mars bär det av till Fiji, Nya Zealand och sedan återkomst till mitt älskade Sydney. Där vankas bröllop hos min kära vän Priyanka.

OJ vad jag längtar. Det blir en lång, lång vinter.

Idag kommer bli en kick-ass dag på så många sätt, och en av de främsta anledningarna till detta är återkomsten av den förlorade Gorillamandan!

Kära, älskade, vackraste Amanda kommer till Oslo över helgen, och då blir det kalas!
Kramkalas! Pusskalas!

2 månader sedan hon gjorde gatorna ofarliga här i Oslo.
Nu har vi en del att ta igen.

En oväntat trevlig effekt av att må dåligt är det enorma stöd som har uppenbarat sig.

Från alla håll och kanter, ibland från de mest oväntade ställen. Det är folk som känner med mig, som vill hjälpa, som låter mig ringa, skriva, klaga och vara precis så miserabel jag vill. I retur får jag kärlek och omtanke.

Jag blir alldeles varm, glad och rörd.
Tänk att något så fint, kunde komma ut av det.

Jag hoppas alla förstår hur tacksam jag är.

Oj.

Läste just på wiki om panikångest och så sög det lite sådär i magen.
Kände väl igen mig lite mer än jag trott.

"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."

"Vissa patienter blir botade bara av att få veta att det är den här onda cirkeln som ligger bakom deras symptom. Medan andra behöver professionell hjälp under flera år för att komma ur det. Det är dock viktigt att förstå att det är en diagnos och att man inte skall känna sig dum, fånig, löjlig eller skämmas för utan att man skall bli tagen på allvar, att det är mycket jobbigt att råka ut för och att man inte skall dra sig för att söka hjälp."

"Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress."

Ja jag vet att jag tjatar något alldeles fruktansvärt om min stackars panikångest här på bloggen. Men det är just det som är så fint med er, med bloggen, med den här skeva diktatoriska kommnikationen. Att jag bara kan tjata på precis hur mycket jag vill utan att behöva ta hänsyn!

Jag vill bara att ni ska förstå, att jag är inte sånhär hela tiden.
Egentligen är jag en ganska kul tjej. Faktiskt. Heeelt ärligt.
Men åh all min tid och energi går ut på att vara sådär kul och glad mot folket runtomkring.

Ni som har mig på Facebook kanske har lagt märke till att jag skriver om solsken och fjärilar på statusen mest hela tiden, när bloggen handlar om bajs och krig och ångest. Men på så vis har vi ju en balans!

 

Som ni kanske har fått med er är de här ångestattackerna väldigt oberäkneliga. De kan komma när som helst, helt utan förvarning. Det räcker med något så smått och obetydligt som ett mail med fel formulering för att trigga igång en helt orimlig reaktion.

Jag går faktiskt omkring och tänker att jag blir bättre hela tiden. Varje gång det går över tänker jag "phiew, det där måste ha vart sista gången". För så här ologiskt kan ju inte kroppen fortsätta att bete sig? När ska den lära sig?

Och så händer det igen. Och igen. Och jag blir så fruktansvärt arg. Jag blir arg på min egen kropp som inte inser det orimliga i detta beteende. Jag blir så arg på min dumma hjärna som i något sadistisk drag får mig att må värre än jag någonsin gjort.

Ja, jag blir helt enkelt förbannad.
Må Fan ta den här idiotiska panikångesten.
Jag orkar inte.

En av de värsta sakerna med alla de här attackerna är att jag skäms så otroligt efteråt. Som när jag mitt i paniken ringer mina närmaste och flämtar fram i telefonen: "Jag dör, jag dör!"

Sedan så går det över och jag funderar, Herre Gud vad håller jag egentligen på med?

Och sedan.. jaaa...
Så skäms jag. Över min svaghet.

Äckliga, vidriga ångest-helvete.

Något så grymt obehagligt hände mig just.

Sitter i fönsterkarmen och tittar på folket nedanför när plötsligt - PANG! - så kunde jag inte andas längre. Det var som att någon i smyg lindat in hela bröstkorgen med taggtråd och drog åt för kung och fosterland.

Varje gång jag öppnade munnen och försökte tvinga ned durbar luft i lungorna så ville det sig inte. Hundra tusen onda knivar hugger i sidan på mig, jag gapar, flämtar, tvingar ned luft som verkar försvinna ut i intet. Paniken stegrar sig, tårarna börjar rinna.

Jag springer runt i rummet och försöker hitta en position där jag kan andas. Stående, liggande, sittandes, vad som helst. Mot min vilja börjar jag hyperventilera i ren rädsla att nu dör jag faktiskt. Inne på mitt rum, i skenet av tända stearinljus.

"Tack gode gud att akuten är så nära" tänker en makaber del av mig.

Jag har aldrig tidigare varit med om en liknande attack.
Så brutal. Så fysisk. Så obehaglig.

Finns det någon där ute som kan säga... vad gör jag nu?

Jag dog ju uppenbarligen inte. Jag kan andas igen. Men det gör fortfarande ont, jag ligger i sängen helt utmattad. Det känns som att jag gått igenom en köttkvarn. Jag trodde jag var på väg att bli bättre så kommer detta och totalt krossar mig.

Och ja, ni får leva med mina schitzofrena inlägg.
Lycklig ena dagen - döende nästa. Där har ni mitt liv.

Har egentligen inte tid att blogga just nu men jag måste bara dela med mig..
Ni måste helt enkelt lyssna på det här.

Har nyligen upptäckt Gåte, ett norsk band som spelar en blandning av norsk folkmusik blandat med rock. Det är helt fantastiskt kreativt.

Skruva upp volymen nu gott folk. Tryck på play. Blunda.



Och för er som inte blev skrämda, ni måste lyssna på den här fantastiska tolkningen av Brudmarch från Jämtland.



Sådär.
Då har jag gjort min kulturella insats för dagen.

Definitionen av den perfekta helgen = min helg.

Jag tror att en viss Kollega har mycket med det att göra.
Ni vet hur det är, sådär när man inte kan sluta se på varandra? När man måste ta i varandra precis hela tiden för att bekräfta att det är lika underbart även denna gången. När man ser varandra i ögonen och inga-ord-behövs-för-allt-man-vill-få-sagt-finns-redan-där klyshigt.

Släng in lite hemmalagad middag i goda vänners lag, en halvhjärtad halloween-fest, den totala slappsöndagen med sura fiskar och Bejeweled 2 och det finns inte mycket annat att önska.

Jag har varit sådär naivt, barnsligt, hämningslöst lycklig i två dagar nu. Det är som om någon gick in och laddade mina batterier med allt som är gott.