Just nu är jag så sjukt förbannad på Norska Skatteetaten att jag skriker högt.
Inombords.

I verkliga livet jobbar jag vidare som vanligt, men mår lite bättre av att jag fick ventilera min frustration här på bloggen.

Nu i flytten har det blivit endel köp och sälj av diverse möbler.
Jag har upptäckt att Finn.no är en gudagåva och helt otrolig. Dessutom har jag upptäckt hur benägen man är att acceptera en dålig deal bara för att det är socialt obehagligt att diskutera pengar.

Som när jag skulle köpa min 120 säng, men istället finner två 75 sängar som väntar på mig. Vad jag BORDE ha gjort är att berätta just hur missnöjd jag är, pruta rejält eller helt enkelt ha stuckit. Men nu kände jag ett behov att vara "artig" och tackade ja till det.



Vilket resulterade i att jag en vecka senare själv lägger ut dem på Finn. I annonsen skriver jag priset är krafigt nedsatt mot att de hjälper med mig hämtning och att bära den nya sängen jag fått. Detta är ett krav. Jag upprepar det flera gånger på telefon till karlen som ringt.

Såklart kommer han ensam och kan således inte fixa det. Här BORDE jag ha sagt nej, höjt priset, eller bett honom dra åt... men nej. Jag tycker synd om honom som har kommit ända hit, och praktiskt taget ger bort sängen utan att få något tillbaka.

Varför ska det vara så oerhört fantastiskt jobbigt att diskutera pengar? Varför är det ett socialt tabu? Varför försöker jag vara snäll mot någon som inte förtjänar det?

Intressant är också att jag på jobbet är en ultra-bitch och kräver mina kunder på pengar utan skrupler. Men så fort jag blir civil igen, så fort jag går från Ms. Webdesigner till Frk. Hanna försvinner killer-instinkten och jag blir rätt och slätt en mes.

Hoppas i alla fall att den här äffären där jag förlorade 500 spänn på ren feghet lärde mig något inför framtiden.

Idag är dagen då Maria blev på smällen, och lille baby Jesus fick fäste i livmodern. Detta kan ju firas med kyrkliga besök, andäktiga böner eller att helt enkelt svulla lite våfflor.



Jag tror nog det blir alternativ tre för mig i år igen.
Men jag sänder en tanke till Maria och hur hon blev gravid utan att ens få vara med om det roliga. Stackare. Hoppas hon i alla fall fick våfflor.

Vi befinner oss i den underbara veckan just nu. Den utan sömn och mat, med flyttlådor, spring i trappor, felparkeringar, svordomar och spontana glädjeyttringar. Veckan då engångtallrikarna åker fram, vinterkläder slängs, saker försvinner och man lever i den spartanska enkelheten. Flytten. The Flytten.



Trots att vi egentligen inte satte igång det här frivilligt, kan det ju inte förnekas att vi faktiskt ser fram emot det. En ny fräsh lägenhet, men sina egna för och nack-delar. Ett hem som tillhör mig och Amanda, som vi kan inreda efter smak och behag. Och budgett givetvis.

Vi har kommit ihop oss lite grann med vår nuvarande hyresvärd, så som sig bör när känslor och pengar är inblandade. I ren tonårstrots har vi därför passat på att göra allt man inte får göra med det existerande möblemanget som vi lämnar kvar.

 

Och kanske lite arg...

Idag är dagen då Edvin går i landsflykt.

Tydligen så är inte Norge gott nog åt honom. Endast det kalla och karga Norrland kan stilla hans hemlängtan, och idag går turen hem. Jag har skällt på honom, vädjat till honom, försökt med mutor och glass men inget kan få snubben att ändra sig. Ja, försökte faktiskt i ren desperation med silet treatment, även fast det som alltid slår bakut och har noll effekt på killar.

Jag är så sur på honom för att han sticker och lämnar mig här.
Eller.. så är jag helt enkelt ledsen över att behöva säga farväl till ännu en vän.

Sitter och sliter håret över alla de nya underbara IKEA - möblerna som är helt omöjliga att montera ihop. Mina kollegor har inga sympatier utan mumlar något om att vi Svenskar föddes väl med IKEA-skrivmejseln i handen?

Kalle däremot drar till med en historia om hur han aldrig, ALDRIG fick till den där Billy hyllan för ett par år sedan. Då räckte det med ett samtal till IKEA så stod det -vips- en proffesionell IKEA-montör utanför dörren.

För det första: Fatta vilket coolt jobb. Jag hade ingen aning om att den tjänsten fanns, men när man tänker efter känns det rätt logiskt. Det är inte ofta man får ihop en möbler utan i alla fall ett par svordomar.

För det andra: Exakt hur inkompetent måste man vara för att de ska sända en sådan person? Och hur mycket måste möbeln ha kostat? Om de är små saker ska man ju tydligen ta med sig den till varuhuset. Borde jag påpeka över telefon att jag är blond?

"Vi har vetat hela tiden" säger de och lägger huvudet på sned.
Jaha.. tänker jag. Hur kunde ni det? Jag som insåg det först för två veckor sedan.

Tydligen var det uppenbart.
Jag känner mig som en idiot.

Jag har nu kört på GI mer eller mindre seriöst i tre månader. På det hela är jag ganska nöjd med metoden, det enklare än jag trodde att vänja sig av med pasta, ris och potatis. Bröd gick också an att leva utan, däremot slet jag lite med knäckebröd och popcorn, dessa livets gåvor.



Det är faktiskt sant de som de säger - både hunger och sockersug minskar. Jag som alltid tyckt att lunchen ligger orimligt långt bort från frukost fann mig själv mätt och belåten hela förmiddagen. Bara det är värt en liten applåd. Och nu är jag inte den som besväras av världens sockersug, men även det verkade avta.

Men, här har vi ett litet problem, när sockersugen väl satte in fanns det ingen GI-mat i världen som kunde bota det. När kroppen skriker choklaaaaad! blir det ett sorts antiklimax att proppa i sig gurka och ost tills jag mår illa. Sockersuget finns kvar ändå.

En annan sak som är ganska intressant, är att jag upptäckt hur sällan man egentligen äter för att man är hungrig. Oftast beror det på rutin eller ren tristess. Jag äter helt enkelt när jag är uttråkad. Farligt, farligt på GI metoden.

Summa sumarum är det något jag faktiskt rekommenderar, men då inte i någon hard core version. Man känner sig lite som en muff när alla andra på jobbet äter bröd och jag endast snaskar pålägget. Och så är det skitsvårt att finna ett GI mellanmål i farten. Och... frukt är faktiskt essentiellt i livet. Tycker jag. Så det så!

Jag rusade in som ett yrväder och välte omkull flera lampor på vägen. Jag daskade kollegorna på rumpan och garvade rått åt deras förvånade miner. Så stal jag all dricks innan jag träffade chefen på kontoret. Där ställde jag mig på bordet, gjorde konfetti av alla kundbeställningar, kastade den förbannade faxen i väggen och skrek "I QUIT!!" så att spottet flög

I min fantasi i alla fall.

I verkligheten skrev jag en lapp.
Sedan källsorterade jag glödlamporna och gick hem.

Står min kollega för. Nonchalant släntrar han fram till mitt skrivbord och frågar:

"Vad är det du ler så över Hanna?
Eller... vänta lite... är det en svag vibration jag hör?"

Hej och hå vad jag har fullt upp. Idag bär det första flyttlasset iväg till nya lägenheten, samt den obligatoriska rundan till IKEA. Men invigningen började redan i förra veckan. Då i form av champagnedrickande på golvet i den helt tomma lägenheten.

Ligger det en kanonfylla bakom helgens försvinnande.

Jag kan ganska lugnt konstatera att jag antagligen var full närmare dygnet runt, och faktiskt trivs ganska gott i det tillståndet. Några hävdar att jag beter mig som en sjuttonåring, andra hävdar att jag var för full. Jag å andra sidan tycker bara att jag lever livet.

Alltså, glöm allt om otur på fredagen den 13. Det här är fucking jävla underbart. Efter några dagar med tissel och tassel fick jag idag slutligen ett erbjudande jag inte kan motstå.

Chefen för Idium satte sig ned med mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att jobba extra åt dem. De behöver en grafisk designer på deltid och hade gärna sett att arbetet blir gjort "in house". Min nya boss hade tydligen snackat guld och gröna skogar om mig så.. tja.. här är jag. Idiums nya Grafiska Designer.

Det är helt underbart. Helt cp.
Jag kommer jobba 100% som webdesigner och sedan 20% som grafisk designer.

Och det är en riktig tjänst. Jag kommer sitta med deras grafiska profil och faktiskt få tycka och tänka. Min åsikt kommer betyda något. Jag är fortfaranda i extas och kan inte riktigt tro det.

Jag har just blivit grafisk designer åt Norges största leverantør av publiceringsverktyg.
Jag, lilla Hanna, blott 22 år. Helt mongo.

NU SKA JAG FIRA!!!
Jag bjuder alla på öl!! Allt ni behöver göra är att komma hit.

Börjar givetvis med den obligatoriska försovningen. Sängen var ovanligt skön idag, och snoozeknappen oethört frestande. Panik-vaknade således försent och studsade upp ur sängen. Varmvattnet var slut så duschen fick jag skippa, och tog sikte på frukosten. Drar fram äggpaketet och lyckas smälla det i golvet. En helt ny sorts äggröra uppenbarar sig. När jag ligger på golvet och stressat försöker utplåna resterna av min fadäs hör klart och tydligt vad som pågår inne hos grannen.

Ni förstår, när de konstruerade vårt hus måste det ha tagit inspiration från Japans väggar av rispapper. Utan att ens anstränga oss kan vi ohämmat spionera på grannarna då all deras konversation, all musik, all tv, allt sex (nåja, väldigt lite på den fronten måste dock konstateras) alla bråk, alla sånger, precis vartenda jäkla ljud ohämmat tränger in i vår lägenhet.

Och idag var det barnskrik. Hjärtskärande, ihållande, förtvivlat avgrundsvrål utan dess like. Jag stannar upp från min städning och lyssnar, känner hur det går en ilning genom kroppen. Och sedan den oerhörda lättnaden.

Tack gode Gud att det inte är jag.
Tack och lov att det inte är mitt barn.
Min morgon är ju faktiskt helt ok.

Det började just snöa.
Igen.

Om jag inte skriver något ikväll har jag dött av solbrist.
Eller kanske frusit ihjäl på vägen hem.
Eller rätt och slätt tagit livet av mig i ren abstinens.

Kan inte låta bli att skryta om hur underbart bra det går på jobbet. Som dom flesta här antagligen vet underhåller jag en stark och livslång passion för Photoshop. Jag fick mitt första program när jag var 10 år och har aldrig slutat leka och experimentera med vad som enligt mig är det bästa programmet ute på marknaden.

Detta har min chef lyckats plocka upp, då jag dagligen tjatar om det underbara programmet. Till slut orkade han inte lyssna på mitt malande, och kom med följande idé:

Idium erbjuder från och med nu kurs i bildredigering för sina kunder, och den eminenta kursledaren är ingen mindre än allas vår Hanna. För 2000 pix får du lyssna på mig när jag babblar i två timmar, tillsammans med nio andra ivriga norrmän. Jag ska försöka trycka in pixlar, kontrast, kurvor och vitbalans i deras hjärna, tills det inte finns plats till något mer.

Läs mer om hur underbar jag är här:

Efter två månader på Idium har jag satt salg-rekord, förälskat mig i jobbet, blivit flash-ansvarig samt kursledare.
Det finns ingen som kan få ned mig på jorden just nu.

Jobbet vill återigen fira våra fantastiska resultat, och bjuder oss på mat och bowling. Norska som vi är blir det Peppes Pizza, size XXL med extra dressing. Som sultna vargar hugger vi in och fullkomligt vräker i oss den ostiga massan. Till detta bjuds det obegränsat med öl, eller i mitt fall cider.

Mätta och belåtna lutar vi oss tillbaka och beställer det där lilla sista. Pricken över i, grädden på moset, den underbara efterrätten. Alla väljer och vrakar förutom min kära kollega, Kalle, som avböjer.

- Vad är det för fel?
- Vill du inte ha?
- Är du sjuk?
- Kan jag få din efterrätt?

Frågorna halgar. Tillslut kapitulerar han och låter meddela att han bantar. Med pizzarester i skägget och ölen i högsta hugg, förklarar han att glass, det går inte an. Han bantar.

Vi bara ler. Och säger, det är bra det Kalle. Det är bra.
Och så hugger vi in på varsin Oreo Cake Dream.

Vaknar upp, blinkar förvirrat mot det ljusa fönstret, kliar mig i ögonen.
Det kittlar lite i örat, kliar där med.

Blinkar med ögonen och blir glad över att solen börjat hälsa på mig om morgonen.
Nyser en gång.

Kliar mig på näsan, nyser igen.
Blinkar med ögon som kliar, halsen kliar.
Jag harklar mig, hostar, nyser.

Ahh.
Pollen.
Det sanna vårtecknet.

På jobbet har en rar liten gutt gått och varit oresonligt snäll mot mig i flera dagar. Ni vet... bjuder på öl, erbjuder flytthjälp, skrattar artigt åt mina skämt, ger komplimanger och annat allmänt gentlemans-crap. Och nu använder jag ordet crap endast på grund av anledningen till denna hövlighet.

I fredags gick det nämligen inte att undvika de juckande höfterna som drogs mot min kropp likt en magnet. Och låt mig då påpeka att min kropp i den här liknelsen helt klart utgör pluspolen. Så fort jag vände bort blicken var han där och humpade benet likt en hund med kåtslag, trots mina akrobatiska övningar för att ta mig ur den obekväma situationen.

Efter ett tag verkade hinten ha gått fram, utan att jag behövde ta tag i den pinsamma situationen och faktiskt be honom sluta. Men så började kramarna, alla de pussar som skulle delas ut på alla mina kinder och händer. Och jag orkade liksom inte mer. För ni ser, den här killen har ett ganska stort problem. Det stavas f l i c k v ä n.

Jag blir så trött på folk som inte kan respektera sin andra hälft, och fullkomligt oresonligt arg. Och det av en totalt egoistisk anledning: jag orkar inte vara hans samvete. Nu överlåter han ansvaret för sin trohet på mig. Jag skiter egentligen i hur det går med han och hans flickvän, uppenbarligen är inte allt solsken var dag, men jag skulle aldrig göra så mot mig själv. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig någonsin vara med en kille som har flickvän.

Igen.

För däri grundar sig antagligen min ilska mot hans beteende, mitt förakt mot handlingen och min inneboende aggerssion. I ett svek mot flera personer, däribland mig själv. Som skapade ett pyrande självhat svårt att förlåta. Jag gjorde det en gång och tänker fortfarande på det var dag. Helt ärligt, jag tänker på det varenda jävla dag. Och nu är det 5 år sedan.

Jag blir så arg när jag tänker på hur han totalt släppte kontrollen över sitt förhållande och glömde allt vad monogami heter.  För i slutändan, är det ändå jag som blir straffad. Jag som får ta blickarna, ta ansvaret och skammen. Vad gjorde jag? Hur kunde jag fresta så? Hur kunde jag gå in och förstöra deras förhållande på skoningslöst? Han visste ju inte bättre, han är ju bara kille, han kunde inte motstå, jag borde inte, bla bla bla.

Jag menar inte på något sätt att mitt beteende var försvarligt, moraliskt eller ens etiskt korrekt, men vad jag försöker få fram är att huvudansvaret för trohet borde ligga hos den involverade parten. Det borde inte gå såpas långt att jag måste sätta stopp åt honom. Något är så fel, fel, fel. Och jag blir så sur, sur sur.

Så var äntligen våndan och sökandet över. Jag och Amanda har slutligen funnit oss en lägenhet. Vi får visserligen ett rum mindre men kontrar med 4000 lägre i hyra. Efter moget övervägande samt ett totalt ointresse för att söka vidare slog vi till på stället, trots att vi då måste betala två hyror i mars månad. Det är så totalt ovärt att inte ha ett boende, så det kändes som ett bra beslut.



Allt lugnt så här långt..
Men så kommer despositionen in i bilden.

I Norge måste man alltid lämna en insats på lägenheten, även fast man bara hyr. Då ligger depositionen generellt på tre månadshyror. I vårat fall blir det då 24 000 norska riksdaler. De har vi redan investerade i vår nuvarande lägenhet. Problemet här ligger i att vi får tillbaka pengarna först när vi tömt lägenheten, men vi får inte tillgång till den nya lägenheten förrän vi.. tja.. betalar depositiumet. Ett litet lusigt moment 22.

Vi har frågat runt hur folk brukar lösa det här delikata problemet, och folk stirrar oförstående på oss.
"Men tar ett lån, såklart" säger de, och förstår inte att det kan verka krångligt och tja.. ologiskt för en icke-norsk.

Vi har ingen möjlighet att ta ett lån, och hamnar då i en egen liten finanskris. I mars månad finner vi oss men en liten extra utgift på 24000 plus dubbla hyror plus inköp av möbler för en helt ny lägenhet. Estimerad summa 36 000 tusen med än vanligt.

Tur att jag blev miljonär i fredags!
Ehm. Ja.

En del personer där ute undrar hur det gick med mr Australia...
Låt oss bara säga att micro-penis och massivt ego inte är en bra kombination.

Ring ring!

Jag: Aa det var Hanna
Någon: Hej hur är det?
Jag: Eum. Bra. Vem är det?
Någon: Det är Osman.
Jag: Vem?
Någon: Osman!
Jag: Vem är du?
Någon: Osman!!
Jag: Jaa. hej. Vem är du?
Någon: Men säg inte att du har glömt mig, vi chattade ju på msn förra veckan.
Jag: Vad är det du säger? Har vi chattat?
Någon: Ja men snälla, du har väl inte glömt mig?
Jag: Alltså, vem är du? Fyfa vad du ljuger. Jag använder inte ens msn.
Någon: Jaaa.. okej då. Men något var jag ju tvungen att säga så att du skulle hänga kvar.
Jag: Så varför ringer du?
Någon: Men vi kan väl lära känna varandra?
Jag: Nej.
Någon: Men jooo.. berätta lite dig själv.
Jag: jag tänker lägga på nu.
Någon: Men då kan vi ju inte lära känna varandra!
Jag: Hejdå!
Någon: Nej!

klick.

Kanske inte riktigt, men nästan, nästan. Så otroligt mycket nästan.
Vi snackar LöningLöningLöningLöningLöningLöningLöningLöning!!

Norsk jävla löning dessutom.
Med en fet bonus på.
Från två jobb.
Fattar ni??

Jag ville bara ta den här sekunden och berätta för världen att så här mycket pengar har jag aldrig någonsin fått. Och helt ärligt.. så kommer det nog dröja ett bra tag innan det blir dags igen. Kanske om jag säljer en njure på svarta marknaden, men det har jag faktiskt inte så stor lust till.

Istället vill jag gå ut på löningspils med jobbet och vara kung för en dag.

På jobbet har vi till allas glädje och sorg unisex toaletter. Nu är inte jag pryd eller så, men vad är det med människor i grupp och den totala bristen på kollektivt ansvar? Folk lämnar alla sorters märkliga spår efter sig:

• Fartränder
• Urinprov
• Tidningar
• Toalettpapper på golvet
• Gamla kaffemuggar
• Godis
• Tamponger

De obligatoriska tjat-mailen har skickats ut gång på gång, utan reslutat. Jag tycker snarare att det bare blir värre. Idag gick det så långt att vår VD personligen krävde att man skulle meddela till honom vem som skapar ett sådan fruktansvärd oordning på toaletten. Så fort man märker ett märklig beteende inne på toaletten, ska man springa iväg till hans kontor och skvallra på sin medarbetare.

Haha.
Jag kan inte sluta se framför mig hur någon kommer gå in på toa efter Kalle, blickar ned i toalettskålen och se ser bruna kletiga fartränder. Jag kan riktigt föreställ amig hur han kutar upp till VDns kontor och med andan i halsen berättar om Kalles osmakliga rester. Sedan visar han ett bildbevis för att ytterligare stärka sina påståenden. Och så ska mr VD se sådär allvarlig ut, rynka pannan och senare ta ett allvarligt snack med Kalle om hans toalettvanor. Ha. Ha. Ha.

Jag ska försöka mig på att förklara en sak om norrmän...

Pizza i det här råkalla landet, är jävligt dyrt. De som har följt bloggen kanske minns hur vi spenderade 800 kronor på Peppes pizza. Med sådana hutlösa priser är det inte så konstigt att folk tar flykten till fryspizza. Här i norge har Grandiosa kommit att dominera på ett sätt som är rent löjligt, jag förstod det inte innan jag flyttade hit.

Grandiosas mest köpta pizza, är den med ost, skinka och PAPRIKA. Hu, usch blä och ve. Paprika! Hur vågar de!? I alla tider har folket gått och stört sig på denna oönskade grönsak som dyker upp på pizzan antingen man vill eller inte. Till slut gick det så långt att man för två år sedan startade en gupp på facebook.


den fick snabbt över 2000 medlemmar, och 14 liknande grupper skapades. Namninsamling påbörjades, men framgången hos den är fortfarande oklar. Vad som faktiskt är klart, är att detta hade effekt. Undersökningar gjorde där hela 750 000 svarade att de önskade en fristad från paprikan och i januari lanserade slutligen Grandiosa sin pizza - UTAN PAPRIKA.

Vad som är ännu bättre är hur det blev en förstasidenyheter hos samtliga av de tre största tidningarna.

Jag mottar ett mail från en kund.

"Kjære Hanna! Du er en knupp!"

Förvirrat ser jag på skärmen och vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Är det här en komplimang eller förolämpning? Vad betyder egentligen knupp? Jag får associationer till knappar och pluppmjölk. Märkligt nog även till punch-praliner. Och det är ju gott, så det måste vara en komplimang.



Aaaah.
Ignorance is a bliss.

Jag lider av en ganska svårartad bajsfobi. Det finns liksom inget med bajs som facinerar mig. Det ser äckligt ut, luktar äckligt, är äckligt. Det är en privat stund på toaletten som jag helt inte pratar om. Någonsin.

De flesta av mina vänner känner till det här problemet, och är omtänksamma nog att utsätta mig för lite kognitiv beteendeterapi. Som till exempel Edvin, när han ringer till mig på jobbet.

Edvin: Gissa vad jag gör nu?
Hanna: Jag vet inte. Bajsar?
Edvin: Ja precis! Hur visste du det?
Hanna: Nej lägg ned. Klar du inte bajsar. Sluta nu.
Edvin: Meh. Jo det gör jag. Jag skulle bajsa och så såg jag att du hade ringt, så jag tog en kombo.
Hanna: Va?? Är du helt sjukt i huvudet. Fan vad äcklig du är.
Edvin: Jag är inte alls äcklig. Att bajsa är det mest naturliga som finns. Det är som att äta, och det gör man ju tillsammans.
Hanna: Slutaaaaa jag vill inte höra! På något sätt känns det som vi har omvänt analsex över telefonen just nu. Och jag tycker inte om det.
Edvin: Jag tycker bara det känns skönt.
Hanna: Nu lägger jag på.
Edvin: Ja det blir nog bra. Jag måste ändå torka mig.

Längre tid än så tog det inte innan min blogg-abstinens tog över.
Jag har helt enkelt för mycket skit som måste ut, och tycker för mycket om mina vänner för att ständigt trakassera dem med de förvirriade idéerna mina hjärna producerar.

Jag har lyckats spåra den tillfälliga apatin till bristande diciplin i träningen. Återigen bekräftar det att träning är bra både för kropp och själ. Fan. Ingen genväg där inte.