Känner att jag har gått och blivit fasligt kulturell på senaste tiden, igår blev det ännu en konsert. I den lilla, lilla staden Dunoon skulle kvällen avslutas med både fiol och säckpipa. Ganska tveksamma om vad vi skulle föränta oss intog vi salen tillsammans med pensionärerna.

Folk småpratar, tisslar, tasslar och atmosfären är allmänt gemytlig. En rädd gubbe går upp på scenen och tackar sin fru för hennes hårda arbete. Så går han ned. Det blir tyst. Och BOOM!

Dörrarna slås upp, trummorna slår, pulsen ökar, säckpiporna tar ton och hela rummet lyfter. Resten av kvällen var magisk. Det var utan tvekan en av de bästa konserterna i mitt liv. Musiken var fantastisk, modernt men ändå skottskt. Tiden flög allt för fort och jag hoppas verkligen att detta inte var sista gången jag såg Peatbog Fearies.

Har letat på kära tuben och detta var det bästa jag fann. Skit i kvaliteten, vinklarna och ljussättningen en stund och försök att ta in känslan.

Skottland är precis som jag drömt om. Massor av gubblar som gurglar i halsen på det där obegripiliga sättet som kallas skotska. Massor med kiltar, te, haggis, regn, sol, blåst, whisky och skog. Massor med gos och mys.

Vi hamnade på ett hotell jag inte skulle kunna sätta på kartan ens om jag ville. Staden är så liten och obetydlig och områderna små kloner av varandra. Om jag skulle släppas lös tar det nog inte mer än tre steg så är jag vilse. Tur då att det finns glada taxi-chaffisar som mer än gärna kör runt mig. Mindre tur att jag aldrig förstår ett enda ord av vad de säger. Men jag har utvecklat en ganska så skicklig teknik på att svara jakande vid rätt tillfällen, och se passande medlidsam ut vid andra.

Det är färre turister än väntat, men jag gråter inte. Vi har redan blivit oförskämt anpassade till att ingen förstår oss och har nu mer inga som helst spärrar på vilka samtalsämnen man kan ha på offentliga ställen. Misstänker att vanan kommer bli svår att bryta även vid hemkomst och att jag har några pinsamma ögonblick på spårvagnen att se fram emot.

Kollegan är för övrigt en utmärkt resekamrat. Vi är ungefär lika dumma i huvudet båda två, och ger lätt efter alla spontana infall. Det är enormt befriande.

Jag har hört rykten om att jag åker till Skottland idag.
Ganska supersnart.

Nu ska jag: spårvagn - buss - flyg - tåg - taxi - framme!

Djungeltrumman har även låtit insuinera att min resekamrat är ganska så bakis idag, så det blir extra spännande.
Om Al Qaida håller sig borta från Ryan Air så hörs vi kanske ikväll.

Håller på som allra bäst och packar inför morgondagens resa till Kilt-Land, när jag inte hittar min resväska. Efter lite lätt förvirring inser jag att de står ju redan framme, och har stått framme ett bra tag nu.

Den är nämligen inte uppackad från Magaluf.

En månad senare och jag har fortfarande inte tömt den på prylar. (tvätten var jag faktiskt fräsh nog att klämma i tvättmaskinen redan 3 dagar efter hemkomst (yey för mig (vuxenpoäng))) Jag bruker helt enkelt köra på stilen att när jag behövder det, packar jag upp det.

Det intressanta i den här historien är att jag packade väskan med det absolut livsnödvändiga för att överleva i tre veckor. Det var dödsstraff ovanför 20 kilo och endast mitt livs mest essentiella fick plats. Men nu ligger det fortfarande kvar?

Vad i hela fridens namn kan jag har funnit så viktigt, som jag egentligen aldrig använder?
Har fortfarande inte kollat efter.

Borde faktiskt bara slänga hela skiten...

Jag har funderat på hur jag ska kunna förklara vad jag kände igår när jag såg Quentin Tarantino's nya film Inglorious Basterds. Slutsatsen blir ju givetvis att det går inte.

Men likväl ska jag försöka!

Jag har väntat på denna film sedan jag först hörde talas om den i slutet av 2008. Det spåddes att bli ett av Quentins mästerverk. Tio år av sitt liv har han av sitt liv, och tro mig - det märks. Således var mina förväntningar skyhöga på filmen, absurt höga. Jag visste att jag förstörde för mig själv när helgonförklarade filmen redan innan premiär, men kunde inte låta bli.

Jag och Quentin har haft ett speciellt förhållande. I början hatade jag honom, givetvis. Jag förstod inte, såg inte. Men så blev jag i skolan tvingad till att dissikera hans filmer scen för scen, och det var som att byta från Arabiska till Svenska. Helt plötsligt fick allt en betydelse.

För inget är av en slump i hans filmer. Varje vinkel, varje detalj, är noga uträknad. När jag såg filmen var storyn sekundär. Vad jag såg var de vackra kameravinklarna, den fantastiska ljussättningen som berättar mer än vi förstår. När jag såg filmen fullkomligt slukade jag de små detaljerna han gömt i bakgrunden.

Inglorious Basterds är en parad av symbolik, stilbyten, regelbrott och underfundigheter. Den har en ovanligt varm humor i jämförelse med hans tidigare filmer. Det är som att alla filmer hittils varit experiment för att komma fram till den perfekta filmen. Och den såg jag igår. Hur otroligt högt jag än hade satt ribban lyckades han slå det.

***

Nu måste man inte se filmen i sann stalker-anda som jag gjorde.
Man kan lätt koppla bort halva hjärnan och bara njuta av den för vad det är: En spaghettiwestern i andra världskriget.

Klockan är typ cirka jättemycket och små flickor som mig borde sova.
Sedan länge.

Små flickor som mig borde ligga på kudden, nana så gott och dreggla lite vulgo-sexigt.
Är galet mycket på väg, ena benet i sängen redan.

Kan dock inte somna om jag inte får lov att skrika tyst:

Quentin!

forsättning följer vid tillfälle.

Därför kommer en här:

Saker som får en webdesigner att gråta!

• Centrerad text
• Comic Sans/Papyrus
• Brödtekst i fet eller kursiv
• Animerade GIF:er
• Musik på hemsidan
• Headers som är högre än 300 pixlar
• Folk med kontaktinfo i logon
• Bakgrundbilder bakom tekst
• Meningslösa flash-intron
• Meningen "Välkommen till.."
• Sidor smalare än 700 pixlar och bredare än 1024 pixlar
• VERSALER

Sådär folkens!
Gör om - gör rätt!

Jag känner mig både oerhört dum och helt genial.
Lösningen på penngaproblemet stavas:

K R E D I T K O R T

Ansökning sker idag.
Hoppas de inte läser min blogg, då går det nog åt skogen.

Att jag är bortom kass på personlig ekonomi är antagligen världens sämst bevarade hemlighet. Varje löning tänker jag "Yes! Äntligen! Prisa gudarana - skatteåterbäringen har kommit!"

3 dagar senare inser jag att jag måste kanske knipa åt lite på penningpungen.
5 dagar senare kommer insikten om att rikendomen kanske var mest imaginär.
9 dagar senare tvingas jag inse att det blir ännu en tight månad.
14 dagar senare tar pengarna slut.
17 dagar senare har jag lånat pengar av alla nära och kära.

Just nu ligger jag på ungefär hälften av vad jag trodde. Vilket reslulterar i diverse krisplaner för hur jag ska klara av resan till Skottland, rent ekonomiskt.

Detta är vad jag har hittills:

• Stjäla toalettpapper från jobbet, en rulle om dagen i handväskan.
• Ta smällen med påminnelseavgift på diverse räkningar. Se det som ränta på ett lån av mig själv.
• Skippa frukost, verkar överskattat - det funkar ju för alla andra?
• Lunch på jobbet. Se till att äta MYCKET. Eventuella rester tas med i doggybag med ursäkter om slöseri och växthusefekten.
• Se till att bli utbjuden på dejt till middag, helt en varje dag då. (tufft schema)
• Spendera mina sista slantar på nudlar, pasta, nudlar, potatis, nudlar, morötter och kål. I mängder.
• Äta ur skafferiet. Jag ser fram emot spännande kreationer som ris, dressing och ananas på burk. Mandelbiskvier till efterrätt.
• Bli vegetarian. Bra på ungefär 9845 olika sätt.
• Och i värsta fall - pantsätta Amanda.

Fler tips?!

Alltså, jag behöver något nytt.
Är det dags att dumpa blondinen?



Missförstå mig rätt, jag älskar att vara blond. Men jag har aldrig provat på något annat. Vilket egentligen helt går emot mina principer i livet. De senaste fem åren har jag dessutom vart tvungen att fejka. Fake it til you make it baby. En gång i månaden blir det svindyr platinablondering och jag har helt enkelt tröttnat.

(Kort paus för mattefråga: en gång i månaden i fem år.. 3 timmar per gång.. hur många timmar har jag suttit i den där jävla frisörstolen för att bli vacker??)

Den blonda färgen har blivit en sådan stor del i min personlighet att jag känner mig tvingen att bryta mig loss. Som en unge i trotsåldern!

Om någon vänder sig på stan, flirtar eller ger mig en komplimang tänker jag automtiskt att det är för att jag är blond.
Störd tanke?
Öööööh ja!

Jag är godissugen.
Version gigantisk.
Modell total.

Skåpsräden resulterade i marsmallows med chokladsås.

Tragiskt eller genialt?

Fråga: Vad är sexigare än en skotte i kilt?
Svar:  Absolut ingenting!



Vad gör man då när 20 000 av dem bestämmer sig för att samlas i en liten by och tävla i manliga sporter såsom kast med gigantisk sten, eller hiva trästock? Det finns bara ett svar; Man åker dit, flämtar, tar kort och dregglar för glatta livet.

Genom detta fann jag modet och motivationen till att våga boka flyg med ökända Ryan Air, och om exakt en vecka sitter jag på planet till Glasgow. Lyckades till och med lura med Kollegan som jag minsann ska klämma i en kilt om det så är det sista jag gör.

Låt avundsjukan flöda!

Cowal Highland Gathering

Det finns få stunder när man känner sig så sexig som när man böjer sig fram i mysigaste pyjamasen och hör ett mycket diskinkt "riiiiitch".

Vips - prutthål!

Sånt händer ju egentligen inte? Sånt händer bara på film.
Betyder det att jag är en filmstjärna?

Kan ni tänka er!
Jag pratade just med en av de trevligaste kvinnorna jag någonsin stött på.
Och av alla ställen var hon lokaliserad på CSN's telefonsupport!

Hon lyckades med konststycket att vara såpass trevlig att jag knappt kan med att hata CSN för deras mongolida byråkrati, otydliga regler och nedlåtande attityd. Då förstår ni att hon var tillmötesgående. Då kanske ni får lite, lite mer perspektiv på precis hur otroligt glad hon var.

Så här sitter jag med en räkning på ungefär 10 laxar mer än jag själv menar är rimligt, men kommer likväl vara ladlydig medborgare och betala den utan att överklaga fler gånger.

Och hon har antagligen absolut ingen aning om hur viktigt hon just var.

Funderar på att göra uppror mot alla som stämplat måndag med "suck pust usch och blä".
Fattar inte vad de snackar om.
Inte alls.

Bästa dagen på länge, och dessutom kom allt trefaldigt. Hipp hipp hurra!

Jag hann med ett himla bra snack med chefen där vi hade pepp pepp och kompromisser för att jag ska trivas. Dessutom bjöd hon på en Pepsi, det ni. Efter det följer gratis vinflaskor, stressmestringskurs, powernap à la hippe-style tillsammans med kollegorna, fajitas, film, slapp, puss, gos och mys. Avslutas med en choklad-donut.

Och hörrni.. är det inte fantastiskt vad ett ordentligt skjut kan göra för humöret??

Men jag vaknade och av någon anledning tänkte jag på kollektivet i Australien. Tror jag drömde om det. Så slog det mig att jag faktiskt glömt namnet på en av de personerna vi bodde ihop med!

Lilla Någon, som alltid log så nervöst. Som lagade sin "special saaaauuuuus" varje dag och kunde inte vara nog stolt över det hemliga receptet på hälften mjölk och hälften smör. Lilla Någon som fick sitt hjärta krossat när flickvännen gjorde slut samma dag han fick IG på sin kurs. Han åkte givetvis tillbaka till Colombia och vann henne tillbaka.

Lilla Någon, vad är ditt namn?

.
.
.


Tur att man har bloggen, så jag kan leta i arkivet.
Quique hette han.

Jäkla namn att komma ihåg alltså.

Kliver på tåget och tar sikte mot tågkonduktören för att vara super-laglig och köpa mig en biljett. Tvekande blir jag synad innan frågan kommer:

Jag såg denna bilden vid halv sju-snåret och det är först nu jag har orkat sopa ihop mig själv från skrattattacken på golvet. Känner att något så här bra, måste man bara dela med sig av!



Lägg noga märke till den ergonomiska utformningen, den tilltalande och lekfulla färgen, samt det strategisk placerade hålet. Av silikon, givetvis.

Vet ni vad som är så otroligt frustrerande med att jobba med design?
Det är så personligt.

Varje gång jag lagar ett design som kunden inte gillar blir det som att de ratar en liten del av mig.

Såklart att de tankarna är totalt idiotiska och absolut för egocentriska, men fortfarande otroligt svårt att blocka. Det är bara att inse, alla har inte samma smak. Och vissa har riktigt jävla dålig smak.

Men varför är dagen-efter piller så jävla dyra!?!

200 spänn och allt man får när man öppnar paketet är världens minsta piller, på världens största karta. Utan att överdriva. Den gigantiska kartan får ju allt bara att se ännu löjligare ut.



Jag slår vad om att 50% av kostnaderna är någon staffa-alla-som-glömmer-p-piller skatt. Där satt alla sex-hatande stofiler i en samling och tänkte "höhöhö om vi ser till att det svider i plånboken så uppgraderar sig minnet på alla blondiner automatiskt! genialt!"

Dessutom ser jag på kvittot att jag betalt ett 12-kronors vakttillägg.
Vad är det som de har vaktat? Min dygd?

• Räkna ut antalet timmar du har varit utanför sängen
• Dela på antalet lediga timmar
• Kolla dina poäng i tabellen nedanför

0.5 - 0.6 = Bra helg
0.4 - 0.5 = Tillräckligt för att kunna skryta
0.3 - 0.4 = Avslappningsnivå SPA
0.2 - 0.3 = Kvalificeringsgräns slacker
0.1 - 0.2 = Inramat diplom
0.0 - 0.1 = VÄRLDSKLASS

Jag får 1,3.

... Och jag är jätteglad över mitt diplom. Ska rama in det och sätta på hedersplatsen bredivid diplomet som säger "Jag överlevde bartenderkursen på Magaluf!"

Hej Folket.

Är det inte fantastiskt vad mycket känslor som skjuter fram och tillbaka över det här stora abstrakta vi kallar internet? Jag blir såklart superglad av alla era kommentarer. Och inser att jag hade nog inte kunnat sluta blogga om jag ens ville.

Jag behöver ett ställe att skriva av mig på. Ett ställe där jag kan ventilera allt det här snurriga uppe i huvudet. Någostans där jag kan skriva att jag har en dipp på jobbet, och om inte den går över vet jag inte hur länge jag orkar vara kvar. Eller att något har hänt mellan mig och Kollegan men jag vet inte vad. Jag behöver ventilera min oro över CSN och deras dumma regler eller att jag aldrig någonsin ska bli frisk.

Och så vill jag ju givetvis dela med mig i glädjen att jag äntligen, ÄNTLIGEN fick lön igår. Och att jag denna månaden kanske får behålla den själv. Yey.

Jag ska fira med en frukost ute på stan. Kanske till och med en bulle.
Jag vet. Jag är galen.

Vem du nu är, var du nu är.

1. Jag har aldrig bett dig läsa min blogg, eller bett om dina kommentarer. Detta är min ventil på tankar, funderingar och reflektioner. Om det är så jävla jobbigt att läsa dem, gör oss alla en tjänst och låt bli.

2. Lämna i alla fall en adress så att man kan hålla en dialog. Anonyma kommentarer är fegt.

3. Det är otroligt hur en enskild individs kommentarer så kan döda min lust att fortsätta blogga. Är det meningen?

Anledningar till att inte bli full ikväll

• Det är dyrt
• Jag har inga pengar
• Jag har druckit varje dag på Mallis
• Jag lovade en vit helg
• Jag har druckit varje helg de senaste 8 månaderna
• Jag är sjuk
• Jag borde vila

Anledningar till att bli full ikväll

• Det är kul!

Tja.... Ja-sidan vinner ju ganska överlägset denna gången också.
Tjingeling!