På en promenad genom stan
Solen tittade fram och det måste utnyttjas till max. Hade spenderat natten hos Amanda och tänke att en promenad från Tøyen till Briskeby var utmaning nog. Enligt kartan är det en nätt promenad genom hela Oslo, i verkligheten tog det mindre än en timma. Satte saker och ting i proportioner; i Sydney tog jag mig knappt från ett kvarter till ett annat på samma tid.
Och sedan inser jag hur min hjärna konstant jämför allt med mitt år i Australien. Humör, boende, mat, uteliv, ekonomi, nöjen, väder, hemlängtan, ja allt dras till olika paralleller och jag inser att det är samma men samtidigt absolut inte. Ja, det är en flytt för att starta nytt, jag är nyfiken på kulturen och älskar utmaningen. Jag kommer till ett språk jag nästan behärskar och flyttar till den största staden i det nya landet.
Men efter en flytt på 1590 mil, är 40 mil ingenting. Nu är jag världsvan på ett helt annat sätt och vet hur jag hittar information eller skapar kontakter. På ett sätt är jag mer ensam då jag inte längre har en pojkvän att dela det med, men samtidigt har jag redan två av mina närmsta vänner på behändigt avstånd. Jag är inte uppbunden tidsmässigt utan kan åka hem precis när jag vill. Faktum är att jag inte har gråtit en enda gång sedan jag kom hit, vilket är ett mycket gott betyg i känslomässiga Hannas värld.
Dagens norska ord: Morsom = Rolig, trevlig.
Jobb - Check. Lägenhet - Check.
Allt jag kan säga är.. woah.
Väntar med en åsikt tills efter morgondagen. Jag vet av erfarenhet att första dagen på vilket jobb som helst brukar vara tuff, det är mycket nytt och man undrar "hur i hela fridens namn är det tänkt att jag skall klara av det här??"
Vad som viktigare är - jag har fått en lägenhet! Tomas, norrmannen som ville starta kollektiv med mig, fixade en lägenhet. Han frågade om jag ville flytta in och (trots att han verkar lite märklig) vem kan tacka nej till en sådan här lägenhet?!
Åh, åh, åh jag är så glad. Inte förräns nu inser jag vilken magknip det har gett mig att inte ha någonstans att bo. Nu har jag ett rum, ett hem, någonstans att vara som är bara mitt. Där kan jag stöka till det, hoppa i sängen, surfa mitt i natten eller bara sitta tyst och glo in i väggen. Om jag nu skulle känna för det. Vilket jag inte gör just nu. Jag vill bara hoppa runt i en cirkel och sjunga, tralala jag har fått en lägenhet!
Natti Natti Oslo
Jag är framme, jag lever.
Tulltjänstemännen var riktigt noggranna idag och tvingade ut oss alla ur bussen för att bli sniffade av sötaste hunden. Gubbarna tittade misstänkt på mitt blonda hår och oskyldiga uppsyn, men lät mig slippa undan för denna gång. Den enda som behövde öppna sin väska var även den enda mörkhyade killen på bussen. Pinsamt.
Har hunnit med både en lägenhetsvisning och en delikat välkomstmiddag á la tacos. Är helt slut men kan inte gå och lägga mig då min sovplats (a.k.a. soffan) är bokad fram till klockan 23. Liverpool spelar.
Får små dippar när jag saknar Joel helt enormt. Jag menar, sist jag flyttade utomlands fanns han där hos mig, så nu är jag ju van. Som tur är har jag min älskade Emma och Amanda åter vid min sida som kan ömsom bitas eller kramas när jag blir för sentimental.
Med det önskar jag er en riktigt god natt där hemma i Sverige.
Hej från bussen
Nu sitter jag på bussen!
Wow.. Jag håller på att flytta till Oslo.
Innan avfärd blev det nyckelutdelning - nu när jag inte bor någonstans äger jag inte heller en enda nyckel. Dessutom är hela mitt liv nedpackat i några få lådor och att se dem ger mig en underlig kick. Ju färre saker i ögo, desto friare blir jag. Vilken berusande tanke, jag är helt fri och kan göra vad som helst, vad jag än vill.
Det rinner luffarblod i mina ådror!
Rotlös, rastlös och nyfiken.
Planering?
Jag flyttar till Oslo om 11 timmar.
Jag har inte packat.
Jag har inte flyttstädat.
Äh...
Det ordnar sig.
Om en vecka bor jag i Oslo
Om jag är nervös?
Jag vet faktiskt inte.
Mitt huvud vet att jag borde vara det; flytta till en ny stad, nytt jobb, nya vänner, nya äventyr, nya förälskelser Jag har knappt hunnit landa i Sverige innan jag drar vidare. Men jag tänker väldigt lite på det. Det känns som vilken arbetsvecka som helst, en i raden av många. Inte som den sista på mitt älskade jobb.
Men så har vi min kropp, jag tror den har fattat. Det finns en liten dov vibration i hela min kropp, främst i fingrarna och fötterna. Som när man står precis vid kanten till ett stup, och kollar ut över världen. En släng av svindel drabbar tag i en och så surrar det sådär i fötterna. Precis så känns det.
Jag står på en hög höjd och blickar utåt, framåt.
Jag kan göra precis vad jag vill.
Lägenhetsjakten trappas upp
"Vi ska starta ett kollektiv Hanna, det lovar jag. Det kommer inte bli svårt för oss att hitta en fin lägenhet, dessutom har vi tillräckligt med pengar att ordna med despositionen."
Det känns bra. Det känns mycket bra.
Meningen jag hatar
Varje gång jag berättar om den stundande flytten till Oslo möts jag av samma kommentar. Glada hejarop följs av huvudet på sned, skevt leende och meningen:
"Men har du fixat boende och så?"
Nej, svarar jag. Det är ju en hel månad kvar.
"Awwwh. Stackars dig. Det är ju så himla svårt."
Detta har nu upprepats så många gånger att ångesten kommer krypande. Fan, jag borde verkligen fixa det där med boende. Jag borde veta vart jag ska, det är ju jättesvårt att få lägenhet. Så säger de, alla de där människorna. Så jag sökte tre tusen lägenheter, fick visning på hälften och lovade dyrt och heligt att komma upp på torsdag.
Det är torsdag idag.
aaaarrrrggsshh, var min första tanke på i morse.
Helvete, var den andra.
Stress, press, panik och ångest. Galet tajt om tid. Räknade raskt ut att det fungerade om jag sket i att sova inatt, och sedan i sann hårsrocksanda dök upp på helgens fester zombie-style. Men så tänkte jag ett varv till och insåg:
Fuck it! Det är inte min ångest, det är alla andras.
Boende löser sig, det gör det alltid. Jag orkar inte åka till Oslo - så jag gör inte det.
Dilemman
Lägenhet nummer ett är ett riktigt kråkslott, bokstavligt talat. Lönndörrar, tinnar, torn och gamla kungar som tittar ned. Kommer tillsammans med ägarna (konsnär + operasångare) plus 6 inneboende. Ligger lite utanför stan men i gengäld får man fantastisk utsikt och natur. Kan bli ett härligt kollektiv, men är lite nedgånget. Saknar bland annat tv och micro!
Lägenhet nummer två är en väldigt fin och modern lägenhet, ligger supercentralt och dessutom väldigt nära min kära Emma! Delas med en trevlig kille i min ålder, är fullt utrustad och alldeles underbar. MEN! Det finns två stora Men här. För det första så måste jag flytta in i september, vilket betyder dubbla hyror en månad. För det andra så har han tio sökande till som gärna slåss för det rummet. Jag får svar om 1-2 veckor.
Nu vet jag verkligen inte åt vilket håll jag drar. Om jag satsar på tävlande nummer två kommer jag förlora chansen på den första, och kan stå helt utan lägenhet. Men å andra sidan, hur kan jag nöja mig med något annat utan att ens försöka få den?? Hjälp!
To Do Oslo!
Wow, tänkte jag. Vad trevligt att de ringer så långt i förväg. Så säger den trevliga norskan på andra sidan mobilen "Ja, du kommer ju börja här om drygt en månad..." och mitt hjärta stannade. Vad fan säger kvinnan?!?
Men jo, det stämmer. Någonstans i mitt sinne tänkte jag att oktober var så långt bort, men icke. Paniken väller fram. hur ska jag hinna? Vad ska jag göra??
- Fixa lägenhet
- Skriv kontrakt med jobbet
- Skaffa norskt personnummer
- Låna bil till flytten
- Kolla upp hur det blir med a-kassan
- Kolla upp försäkringar
- Skaffa norsk kontantkort till mobilen
- Frysa mitt sportlife konto
- Ordna med andrahandsuthyrning av min lägenhet
- Packa
- Förnya mitt VISA-kort
Sådärja, nu mår jag bättre. Allt blir mycket enklare som en lista.
