Wiki
Läste just på wiki om panikångest och så sög det lite sådär i magen.
Kände väl igen mig lite mer än jag trott.
"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."
"Vissa patienter blir botade bara av att få veta att det är den här onda cirkeln som ligger bakom deras symptom. Medan andra behöver professionell hjälp under flera år för att komma ur det. Det är dock viktigt att förstå att det är en diagnos och att man inte skall känna sig dum, fånig, löjlig eller skämmas för utan att man skall bli tagen på allvar, att det är mycket jobbigt att råka ut för och att man inte skall dra sig för att söka hjälp."
"Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress."
Detta är inte seriöst, bara så du vet :P
"Många kvinnor upplever väldiga humörskiftningar mellan ilska, irritation, gråtmildhet, ängslan och nedstämdhet. Undersökningar visar att ungefär 60 % av kvinnorna i klimakteriet känner sig nedstämda eller irriterade, men även att de negativa känslorna minskar med åren."
Haha klimakteriet har jag nog varit i sedan länge! Du skulle bara veta vilka sjuka temperatursvängar jag har. Svettningar! Iskall! Kokhet! Ihjälfrusen!
Usch och fy faan..
Panikångest är bland det jävligaste som finns.
Hej.
I 2 år spelade jag innebandy med ett lag som ofta hade ganska stor publik under matcher. Jag minns så väl en match då jag helt plötsligt fick känslan av att vara utanför min kropp, kände knappt benen eller armarna, och sen försvann luften. Jag fick självklart panik! Detta fortsatte sedan under både matcher och träningar, speciellt om pojkvännen, föräldrarna eller något ex kollade. ALDRIG var det någon som tog det på allvar!! För några veckor sedan blev jag tvungen att sluta i laget, då tränaren skrek åt mig att gå och duscha när jag inte ville vara med under en del av träningen, då jag kände att det var på väg. Äntligen har jag tagit hjälp, och det är på sätt och vis lite skönt att läsa det du skriver. Jag vågar dock inte vara lika öppen om det, då jag skäms. Onödigt av mig, jag vet, men det blir lätt så när man bor i en pytteliten stad där det blir snack för minsta lilla.
Älskar din blogg i övrigt också, PUSS!
