Hallå och god morgon liksom. Idag fullkomligt sprutar jag endorfiner ur öronen. Solen skiner och jag fick inte mindre än 15 timmars ostörd sömn. Gos-behovet är tillfredsställt efter tre mysiga dagar tillsammans med kollegan.

Lägenheten är förvånansvärt ren med tanke på hur lite jag har brytt mig om städning, och trots affärernas vägran att hålla öppet på söndagar finns det faktiskt lite mat i kylen.

Idag har jag redan tagit mig en tur på min underbara pole, och klarade till min förvåning en utvändig diamant. Detta applåderades och jag firade med att ta filten ned till älven och ligga där i några timmar. Som sällskap har jag Paolo Coelho och hans bok 11 minuter.

Dagen blir ju inte direkt sämre av att vi här i Norge fortfarande har ledigt på annandag pingst, vilket betyder att jobbångesten håller sig borta ett tag till. Och dessutom, vilket ångest är det jag snackar om? Fredagen gick kalas och jag knäckte budgetten så till den grad att min chef gav oss eftermiddagen ledigt och dessutom skickade berömmande sms under kvällen.

Livet är så jävla najs just nu. Jag är så lycklig.

Sitter på en restaurang med Kollegan. Jag ber honom rekommendera mat åt mig, och hoppas på en smaksensation. Hotar givetvis med stryk om maten han väljer skulle smaka bedrövligt.

Då får jag ett leende och kommentaren:
"Det är nog ingen fara. Du är ju inte kräsen av dig"

Här slutar jorden att snurra och helvetet fryser till is. För detta.. är inget mindre än en sensation. Hela mitt liv har jag varit känd som antagligen den mest kräsna flickan som gått på två ben. Jag var odrägligt petig i maten så till den grad att det faktiskt ledde till undernäring.

År följde av tjat från både läkare och föräldrar och jag startade en kamp mot mig själv. Så har antagligen en av de längsta kampanjer fortlöpt. Bit för bit, smak för smak så har jag utmanat mig själv tills denna stora dagen kom. En människa som känt mig i 5 månader menar att jag faktiskt är en av de där livsnjutande öppna människorna som INTE ÄR KRÄSNA.

Bara ett ord: Victory!

Frånvaro från bloggen = kollegan är tillbaka.

Lycklig Hanna.

Idag har jag...

• Städat som en gnu. Trots detta är lägenheten stökig igen. En ekvation som inte går ihop i mitt huvud.
• Äntligen, Äntligen, ÄNTLIGEN fått satt upp min pole!!
• Ätit fisk och tyckt om det. (De som känner mig förstår vilken världsnyhet det är)
• Varit ute och sprungit i en timma eftersom jag skolade igår
• Trots detta satt rekord i löpningen
• Lagat 50 jelly shots inför morgondagens inflyttningsfest
• Sett två regnbågar

God natt!

Fick idag reda på att min pole extention har kommit. Upphämtning sker i morgon.
För att fira blir det lite youtube med pepp-pepp och coola moves.

Jag måste erkänna att jag inte visste vad jag skulle tro eller hoppas när det gäller den 17 maj. Denna omtalade upphaussade dagen där det i början var svårt att finna några traditioner eller speciell agenda. Till slut lyckades vi i alla fall infiltrera alla detta stiliga norske gutter och succén var ett faktum.

Trots högljudda och envisa protester från Amandas håll blev det en kväll med schalger. Vi tackar dock både gudarna och producenterna på SVT för geniala kommentatorer, då hela showen sattes i nytt och mycket mer underhållande ljus.

Röstningen var dock för mycket tydligen, då fick vi helt enkelt inte lov att sitta hemma framför tv:n så som resten av Europa gjorde. Nejdå, vi ska simma mot strömmen och dra till det mycket tvivelaktiga utestället blå, som ligger nedklottrat och inhyst i diverse skumma industrilokaler. Väl på plats kan vi förnöjt konstatera att det går inte att gömma sig för schlagern, då hela röstningen visades på storbild! Haha! In your face Amanda!


Efter vinsten drog vi in till centrum och jag blev återigen så lycklig över att få bo i en huvudstad. Det är här det händer. Folk dansade ned för gatan, sjöng och dansade med varandra. Jag vet att det låter tacky, men så var det faktiskt. Alldeles, alldeles underbart...

Herregud! Jag borde vinna en Oscar eller i alla fall Nobels fredspris för mitt engagemang i det här vadet. Jag räknade raskt ut att eftersom det är fredag och pils med jobbet är gryningen enda gången jag har tid för mitt löppass.

Således sitter jag här nu fullt påklädd och ska bege mig ut i en stad där endast tomten är vaken. Hardcore.

Jag är mycket nöjd. Det kommer bli otroligt kul att se Norge mot Sverige nu på lördag.

Och håller jag på att bli gammal, eller var det ovanligt hög kvalitet på låtarna i år?



Har funderat lite på det här med Alexander..
han lyckas med konststycket att både se het och lite lätt utvecklingsstörd ut.

Jag finner den kombinationen oerhört attraktiv.

Inne på piratebay hittar man denna.
Kul. Tycker jag.

Dagen började med ett mycket ilsket samtal till CSN. Efter att ha bråkat i en timma, blivit kopplad 7 gånger och snackat med 5 olika personer kan man dela in svaren i två olika läger:

Fittorna. Och Mysbjörnarna.

Jag fick hela tiden olika svar om vad som kommer till å ske med min återbetalning, men hälften av CSN-nissarna verkar stå på min sida, och hälften på djävulens sida. Om jag har tur med handläggaren som ska behandla min överklagan, kanske det här kan gå vägen. Kanske. Kanske. k a n s k e. Fast just nu känner jag mig allmänt pessimistisk.

Sedan blev inte dagen direkt bättre. Fick besked om att min pappa ligger på sjukhus och jag är fast i Oslo. Får hoppas att saker blir bättre annars ser vi på tjänstledigt och en resa hem för lite VAP. Vård av Pappa.

Motivationen ligger således på -697 och jag hoppas att dagens löppass ska pigga upp mig. Solsken och mannen som log på ljudbok. Spåret bredvid älven. Kan nog bli bra.

Så i lördags kom fröken Blåhår över. Tillsammans såg vi på hur Alingsås skrev historia och vann SM-guld. Jag var lycklig över resultatet, dansade och tjoade. Vi drack vin och mumsade på ost & kex, men något saknades liksom där.

Jag kunde inte sluta längta efter att jag skulle bli av med henne. Jag hade redan i förberedande syfte ljugit ihop en fest som inte existerar, bara för att kunna dissa henne vid tillfälle. Och det var jag jäkligt glad över. Allt kändes bara fel, fel, fel.

Hon var på mig hela tiden, jag fick liksom cellskräck där i soffan. Kontast händer, läppar, ögon, blickar, överallt. Som en hungrig hundvalp. Jag fick artighetsskratta åt skämten, verkligen tänka efter för att finna något att säga. Kort sagt var känslan i min kropp inte bra, inte bra alls.

Till slut kunde kah liksom inte bli av med henne fort nog, men det gick aldrig. Hon tog aldrig hiten. Jag fick rakt ut säga att det är nog bäst att jag går på den här festen ensam och blev rädd att jag sårat henne.

Nejdå. Trots detta ville hon följa mig till ytterdörren av den påhittade festen, och vi sa hejdå med en puss på kind. Sedan följde en natt med ytterligare två sms, ett telefonsamtal och ett röstmeddelande, där hon undrade om vi kunde träffas igen.

Det kommer aldrig till att ske. Jag kan inte. Jag vill inte.
Hur meddelar jag detta på bästa sätt??

Vid lunchen häromdagen kunde det konstateras att Kalle har lyckats deffa ned sig 3 kilo på en månad. Jag kunde inte låta bli att känna lite motvillig beundran, då man vet att det är just de där sista kilona som är svårast. Jag uttrycker detta högt och får då som svar att "så jävla svårt är det inte att gå ned i vikt, bara man vill!"

Här måste jag dock protestera och menar att det är olika från fall till fall, mellan kvinnor och män, etc. Någon kläcker då den underbara kommentaren att "Du skulle också klara det Hanna, bara genom att jogga 30 minuter varje dag!"

Wow wow wow.
Så har vi ett vad.

Jag ska ut och jobba i en halvtimma varje dag, bara för att bevisa att jag INTE kommer gå ned 3 kilo så lätt. Vi hade invägning i fredags på jobbet, och sedan följer en månad då jag antagligen kommer hata min oförmåga att hålla käft, samt min idiotiska envishet.

Samtidigt finner jag mig lite i en win-win situation här. Antingen så går jag ned 3 kilo, eller så får jag säga den åtråvärda meningen: "Vad var det jag sa?!"

I vilket fall så får jag en brutal start på löparsäsongen och kommer om en månad vara i bättre fysisk hälsa.

Igår var jag on top of the whole fucking world.
Kung för en dag.
I alla fall i tre timmar.

För knappt hade pengarna kommit in på kontot förräns CSN får lust på dem. De låter meddla att de har betalat ut för mycket pengar, och kräver mig nu på 18 000 riksdaler. Och jag ska inte lipa.. jag får ju ända till SISTA MAJ på mig att betala.

Jag blev så jävla sur, så besviken, så förbannad och helt i chock av detta. Hade aldrig kunnat förutse det. Och ett litet aber i hela den här historian är ju att förutom den svidande orättvisan att jag ska staffas för CSN's misstag, så har jag inte ens pengarna. Jag har just spenderat en månad i mottot "om man äter varannan dag sparar man pengar" och ser verkligen inte fram emot tre sådana till.

Inte bara gråter jag över de försvunna pengarna, dessutom använder jag min ofelbara förmåga att skåda in i framtiden och ser min Australien/Asien resa go bye-bye. Jävla helvetes fanskap.

Mitt försvar mot de dåliga nyheterna var den brillianta och alltid lika ofelbara taktiken att supa bort det. Vilket jag gjorde ett ganska gott jobb med. I 18 timmar höll vi på innan jag ramlade i säng strax innan åtta på morgonen, men solens stålar skadeglatt lysande i ansiktet.

Vaknar således upp dagen efter, fattigare än någonsin, stora skulder och flera minnen från kvällen innan som jag redan ångrar djupt. Ångesten pulserar i hela min kropp, huvudet bankar, ögonen svider och jag tänker... God Morgon världen.

Nu är det banne mig dags för ännu en blekning. Hitills har jag klarat mig väldigt bra på fegis-varianten och bokat in frissan i samband med mina sverigebesök. Vi vet ju alla hur svårt det kan vara att byta frisör?!

Har spanat in ett ställe på väg till jobbet ett par dagar, och idag tar jag det stora steget. Går in och finner en helt öde salong. I ett hörn står inte mindre än två frisörer och jobbar på en kund.

Tänker att jaja det behöver ju inte betyda någonting.
När jag frågar om lediga tider får jag beskedet att jag kan komma när som helt. PRECIS när som helst. Jag ber om lördag kl 15, antagligen tidernas mest populära klipptid, och får ett "Jajamensan!" till svar.

Borde jag vara orolig att jag är enda kunden som verkar gå hit?
Eller bara chilla och njuta av servicen jag kommer få?
Kommer jag har håret kvar efter lördag?

Så många frågor. Absolut inga svar.

Eftersom jag inte riktigt vet vad jag vill med fröken Blåhår så har jag spenderat veckan med att väldigt mycket inte höra av mig till henne, trots att jag lovat. Vilket då tydligen triggar igång "the Game" effekten. För plötsligt verkar något brista för henne och hon bara MÅSTE få kontakt.

Vilket resluterar i ett sms, två missade samtal, samt ett röstmeddelande. I loppet av två timmar. Här sitter jag och har lite panik. Är det fel på mig som får svårt att andas av denna intensitet i kontaktsökandet? Är hon lite loco? Eller är jag helt enkelt såååååå bra? hehe.

Fast helt seriöst mina kära medmänniskor. Vad ska jag egentligen göra med det här? Donnan vill träffas på lördag, och jag vet helt enkelt inte. Ska jag ge det ett försök till? Eller har jag rätt att bli skrämd på flykten och kalla henne klängig?

Mitt första offeciella jobb som Grafisk Designer åt Idium kan ni se här:

www.idium.no

Det där stora vita, oranga. Den där tösen. Den rutan.
= made by me.

Det är så jävla fett att få göra riktiga jobb!!!

Jag har ÄNTLIGEN fått min pole. Det är en 45 mm crome stång från x-pole och den är alldeles underbar. Kommer hem, glad som en ko, dansar runt och kvittrar som en fågel.

Mitt under alla dessa animaliska läten försöker vi sätta upp stången. Och jag upptäcker... ett litet problem.
Litet litet problem. Cirka 10 cm. För lite.
Min pole är en ynka decimeter för kort.

CRAAAAAP!!!!
crap.

Bara för att jag tänker på min kollega,
och räknar dagarna tills han kommer hem,
betyder det INTE att jag har fallit för honom.
Absolut inte.

Ingen bra dag på jobbet idag. Orkar inte gå in på detaljer.
Jag nöjer mig med att säga: om jag inte lyckas få lanserat fler hemsidor i maj så ligger jag jävligt illa till.

Har peppat mig själv hela dagen. Det finns inte på kartan att jag inte skulle klara det här. Jag ska klara det. Jag kommer klara det.

För två veckor sedan läste jag boken "The Game" av Neil Strauss. Den upp-hajpade, medieuppmärksammade och högst kritiserade boken som lär killar hur man raggar på damer. I rent utbildande syfte tänkte jag att det kunde vara kul att se hur och vad de ska göra, för att få oss på fall.

Personligen tyckte jag det var lite läskigt, hur mycket av det han skrev stämde. För det var inga vacka historier. Mycket av kontentan i boken var att man ska inte vara för tillänglig, på alla möjliga nivåer. Kanske rent av lite elak. Och detta fungerar ju, givetvis. Trots att många damer blånekar, vet både du och jag att detta stämmer alldeles för väl.

Om jag nu hade behövt en ytterligare bekräftelse så fick jag den igår. Damen som jag haft ångest för att ringa i flera dagar, ringde och bjöd ut mig på dejt när jag inte hörde av mig. Kvällen spenderades med gos och puss, men när jag var tvungen att gå hem ville hon inte släppa taget. Ju mer jag nekade, desto mer ville hon ha mig.

Det var rent facierande att se på. Jag hade verkligen tänkt att säga adjö och god natt, men för varje nej från min sida fördubblades hennes ansträngningar. Och så sade jag nej igen och de fyradubblades. Så ja.. kunde ju inte göra flickstackarn ledsen. Hon fick ju följa med hem trots allt då!

Alingsås. Till. Final.
ALINGSÅS ÄR I SM-FINAL!

Detta är historiskt. Magiskt. Vi slog ut Hammarby, tidigare Sverigemästare de senaste tre åren, och vi krossade dem totalt! Slutsiffran blev ingen mindre än 35-26. Det var total dominans hela spelet igenom, och vi gläder oss alla till finalen på lördag.

Hur det än går, så är vi redan vinnare.

Trots att jag är allmänt ointesserad av sport och generellt får kräkreflexer so fort någon nämner elitserien, så sitter jag och glor på slutspelet i handboll. Det är mitt kära AHK, mitt hemmalag, som fortsätter och imponera. Denna säsongen har varit fenomenal och nu är det slutspel. Vinner Alingsås denna matchen går de till final, för första gången någonsin.



Jag finner mig själv märkligt engagerad, trots en totalt brist på chips, öl och annat manligt sällskap sitter jag som klistrad och skriker högt.

Första halvlek precis avklarad. Vi ligger över med 18-9.
Kom igen nu!!!

Mer info kommer efter att morgonen har grytt!
Nu ska jag ut och träffa en väldigt vacker dam med blått hår.

Onsdagen var en speciell dag. Det var dags att fira dansens dag både med hjärta och själ. För oss pole dansers innebar detta ett gig på tubbelbanan i oslo.

Mellan klockan 18 och 20 åkte vi fram och tillbaka på tunnelbanan och dansade på stängerna som finns där inne. Vi delade upp och i gruppen och när dörrarna öppnades glev ett dussin snygga babes in och dansade för de förvånade passagerarna.



Reaktionerna lät givetvis inte att vänta på sig, trots att den skandinaviska "jag ser inte, det finns inte" mentaliteten. Tånåringar och män gav spontana komplimanger och faktiskt någon liten applåd. Men de flesta av kvinnligt kön blev stötta och förnärmade över dansuppvisningen. Vilket egentligen är märkligt, varför är det så?

Som ni ser har jag lyckats trolla bort min profilbild. Skulle gå in och leka lite med koderna och vips så var den borta! Det är lite magiskt det där, med koder och krafs, och jag fattar inte varför envisar med att gå in och rota i dem.

Men orsaken till all denna orda kom i alla fall fram!
Jag tänkte försöka det här med twitter, i någon sorts samklang med bloggen.

Således har vi nu en live-feed med mina senaste twitter uppdateringar, som ligger jämte mina senaste blogg-uppdateringar. Fiffigt va!?

Blev nu vansinnigt nyfiken på om det är någon annan där ute som också har twitter? Det ska ju vara så vansinningt poppis, det har jag minsann läst i tidingen. Flera gånger. Jajamensan.

Droppa en länk nedan är ni hyggliga, så ska jag nyfiket utforska allt medans kvällen lider mot natt.

Lade mig på sängen för att blunda. Lyssnade på hög musik och bara flöt iväg.
Som alltid lyckades jag med konststycket att somna, när andra borde klaga över tinnitus.

Detta är egentligen ganska skönt.
Men nu drömde jag hemska drömmar. Folk blev mördade och mördade, och allt jag kunde göra var att hjälplöst titta på. Jag försöka varna och skrika, men ingen hörde. Istället blev de mördade när de fridfullt låg och sov.



Nu är jag lite rädd för att gå och lägga mig igen.
Tror nog jag ska utnyttja detta till en fördel och uppdatera bloggen lite.

En blessing in disguise som en del hade sagt.