[[ Njorun ]]

Nu verkar jag ha funnit en ny sambo!
Vågar inte ta ut något förskott... men detta känns bra!
Bäst hittills!

Åh tänk att jag vågade vara så modig och vänta så länge, säga nej till alla som inte kändes 100% och orkade fortsätta sökandet och visningarna även efter det femte misslyckandet.

Nu håller vi alla tummarna att hon inte visar sig vara en psykotisk galning eller notorisk lögnare.
Låt detta funka!

Nu måste jag fira. Med choklad. Enda rätta.
Adios amigos.

Hur kan det vara så utmattande att hyra ut ett rum?
Varför ljuger alla som är på visning?
Varför kan inte folk bara vara ärliga?
Hur kan jag efter 50 ansökningar fortfarande inte ha hittat någon?

Stressfinnar och magknip. Jag orkar inte mer.

På väg hem efter en orgie i thai-mat och magen sväller som på en laktosintollerant ko. Jag rullar ut på gatan i jakten på en spårvagn men det är svårare än man kunde tro. Uppenbarligen är inte föraren läskunnig och kan således inte läsa tidtabellen, annars hade han väl inte varit så jäkla sen?!

Väl på varar inte nöjet mer än ett par stationer innan vi måste hoppa av. Vi, tillsammans med alla passagerarna på linje 11, 12, 18 och 19 kastas av från sista körningen med besked om att "ta taxi eller nåt"

Pappa polis övervakar det hela med blåljus.
Jag luktar terroristvarning!
9/11 !
Bomber och granater!


Kom ihåg var ni hörde det först.
Hos Njorun, er eminenta utrikesreporter.

I går kväll satte jag ut en annons för Amandas gamla rum på en liten site för delat boende. Jag slängde upp ett par bilder och tänkte "vad kul om NÅGON svarar i alla fall, så slipper jag annonsera på snor-dyra finn.no"

Två timmar senare hade jag inte mindre än 10 aspiranter på rummet.
I morse var det uppe i 20.
Nu närmar vi oss 30 och jag är helt överväldigad.

Här satt jag och var orolig att jag inte skulle finna någon som ville bo ihop med mig, och blir fullkomligt dränkt i mail och sms från glada, roliga och framför allt SKÖNA människor. Det är en salig samlig.

Vi har afrikanskan som vill att jag ska lära henne norska, den böga dansken, massor med party-svenskar, portugisen som ställer massor med krav, studenter, galna kockar, killen som gillar att ha på sig glasögon och mössa, fotografer, filmfanatisker, klädesdesinger och webdesigner.

Jag svarade kanske ja på fler annonser än jag borde men de verkade så sköna att jag bara vill träffa dem allihopa!

Har nu en tuff vecka framför mig och för närvarande cirka 12 visningar.
Det här blir bra.
Yeah.

Nu när man bor ensam så vill det ju till att försöka utnyttja detta så mycket som möjligt. Jag ser till att springa runt i fula mys-kläder så mycket som möjligt, äter frukost naken och lägger av fisar opassande ofta.

I morse var det även dags att prova på det här med att sjunga i duschen.

Osäkert tog jag ton och sjöng om hur jag önskade att jag var en punkrockare. Jag skralade fram missnöjet med att vara född i fel decenium och mot slutet tog jag verkligen i från tårna. Var så upptagen med min skönsång att jag helt glömde av att lägga balsam i håret.

Öm i halsen kliver jag ur duschen med mitt trollhår och kan bittert konstatera att det där med sång i duschen, är nog bara för de lyckliga få med sångröst. Själv får jag ont i öronen av min egen stämma. Låter nog spotify sköta det musikaliska hädanefter.

Det är lite märkligt hur en notorisk slarver som mig hanterar omvälvande situationer i livet, men då är det lätt att bota oron med en gammal hederlig storstädning. Och kom igen nu, jag vet att det finns fler som mig där ute. Det sitter långt in, och svider att erkänna - men visste kan det vara trevligt att städa ibland?

Jag utnyttjar den tillfälliga bristen på saker i skåpen till att torka, damma, limma, spika, skruva och organisera. Jag kryper på alla fyra med dammsugaren långt in i minsta vrå. Jag finner damm på ställen som aldrig skådat dagsljus. Jag vänder på dynorna i soffan, tvättar mattor, skakar täcken och kuddar som aldrig förr.

Ajax-flaskan lämnar aldrig min hand.
Den är min vän, mitt vapen.
Som scouterna är jag Alltid Redo!

Och det slutliga slaget var när jag kom på mig själv med att sitta här på jobbet och längta hem. Så att jag kan fortsätta städningen.

Att rymma, är att inte orka vara ensam i lägenheten för första gången.
Att rymma är att spontant hoppa på spåvagnen som vant för mig bort till Kollegans port.
Oanmäld tar jag chansen och ringer på. Hoppas någon är hemma.

Jag möts av en kram.

Det är så sjukt. Nu när Amanda flyttat ut är hälften av alla saker borta.

Besick har jag inga till exempel.
Däremot en potatismosare (haha heter det så?!)
Papperskorgen på toaletten är borta, istället finns det en fin påse på golvet.
Och jag saknar redan den lilla koppen vi hade tandborstarna i.
Amandas rum ekar så tomt att jag var tvungen att stänga dörren.
Klockan i köket är borta, nu kommer jag bli sen till jobbet varje morgon!
TV finns det ingen, likaså musikanlägg, tallrikar, och varje elektronisk köksappart jag någonsin kommit i närheten av. Förutom mixern.

Jag har mixer, iskrossare, sprit och glas i överflöd.
Är inte livet ironiskt?

Amanda har just åkt.
Jag saknar henne som fan.

Det är tomt i hela lägenheten. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Jag sitter mest och gråter. Och då ekar det i lägenheten. Och så gråter jag lite mer.

Min älskade, vackra, fina sambo Amanda har en dröm här i livet. En dröm som hon jagat sedan jorden var platt och vi gick på fyra ben. Ett mål som har fått henne att utstå kemikurserna från helvetet, bioligilektionerna Gud glömde och den alldeles fruktade fysiken. Och inte bara det. Utan att dessutom gå ut gymnasiet med 20.0

Drömmen är att bli veterinär.
Och igår gick den drömmen i uppfyllelse.

Efter fler ansökningar är någon orkar räkna, så ringde de igår och erbjöd henne en reservplats. Problemet är dock att skolan redan börjat och hon måste vara där redan på måndag.

Så om två dagar flyttar Amanda ut, och jag vet inte vad som händer med lägenheten. Hur ska jag någonsin kunna bo ihop med någon annan?

Det gör ont som när man gör slut, kanske ännu mer eftersom vi fortfarande tycker om varandra och aldrig hade kunnat tänka oss detta scenario. Det går så fort. Efter ett samtal förändrades allt.

Jag känner lycka, glädje, hopp, förtvivlan och gråter när jag skriver detta.

Hej.

Världen är lite upp-och-ned nu.
Fötter i taket och lampor på golvet.
Totalt kaos.

Berg-och-dal-bana.
Som i uppförsbacken.

Det pirrar i magen men det kommer bli bra sedan.
Det vet jag. Det blir alltid bra sedan.

Återkommer i morgon när saker börjat falla på plats.

Jag har funderat på hur jag ska kunna förklara vad jag kände igår när jag såg Quentin Tarantino's nya film Inglorious Basterds. Slutsatsen blir ju givetvis att det går inte.

Men likväl ska jag försöka!

Jag har väntat på denna film sedan jag först hörde talas om den i slutet av 2008. Det spåddes att bli ett av Quentins mästerverk. Tio år av sitt liv har han av sitt liv, och tro mig - det märks. Således var mina förväntningar skyhöga på filmen, absurt höga. Jag visste att jag förstörde för mig själv när helgonförklarade filmen redan innan premiär, men kunde inte låta bli.

Jag och Quentin har haft ett speciellt förhållande. I början hatade jag honom, givetvis. Jag förstod inte, såg inte. Men så blev jag i skolan tvingad till att dissikera hans filmer scen för scen, och det var som att byta från Arabiska till Svenska. Helt plötsligt fick allt en betydelse.

För inget är av en slump i hans filmer. Varje vinkel, varje detalj, är noga uträknad. När jag såg filmen var storyn sekundär. Vad jag såg var de vackra kameravinklarna, den fantastiska ljussättningen som berättar mer än vi förstår. När jag såg filmen fullkomligt slukade jag de små detaljerna han gömt i bakgrunden.

Inglorious Basterds är en parad av symbolik, stilbyten, regelbrott och underfundigheter. Den har en ovanligt varm humor i jämförelse med hans tidigare filmer. Det är som att alla filmer hittils varit experiment för att komma fram till den perfekta filmen. Och den såg jag igår. Hur otroligt högt jag än hade satt ribban lyckades han slå det.

***

Nu måste man inte se filmen i sann stalker-anda som jag gjorde.
Man kan lätt koppla bort halva hjärnan och bara njuta av den för vad det är: En spaghettiwestern i andra världskriget.

Klockan är typ cirka jättemycket och små flickor som mig borde sova.
Sedan länge.

Små flickor som mig borde ligga på kudden, nana så gott och dreggla lite vulgo-sexigt.
Är galet mycket på väg, ena benet i sängen redan.

Kan dock inte somna om jag inte får lov att skrika tyst:

Quentin!

forsättning följer vid tillfälle.

Jag känner mig både oerhört dum och helt genial.
Lösningen på penngaproblemet stavas:

K R E D I T K O R T

Ansökning sker idag.
Hoppas de inte läser min blogg, då går det nog åt skogen.

Att jag är bortom kass på personlig ekonomi är antagligen världens sämst bevarade hemlighet. Varje löning tänker jag "Yes! Äntligen! Prisa gudarana - skatteåterbäringen har kommit!"

3 dagar senare inser jag att jag måste kanske knipa åt lite på penningpungen.
5 dagar senare kommer insikten om att rikendomen kanske var mest imaginär.
9 dagar senare tvingas jag inse att det blir ännu en tight månad.
14 dagar senare tar pengarna slut.
17 dagar senare har jag lånat pengar av alla nära och kära.

Just nu ligger jag på ungefär hälften av vad jag trodde. Vilket reslulterar i diverse krisplaner för hur jag ska klara av resan till Skottland, rent ekonomiskt.

Detta är vad jag har hittills:

• Stjäla toalettpapper från jobbet, en rulle om dagen i handväskan.
• Ta smällen med påminnelseavgift på diverse räkningar. Se det som ränta på ett lån av mig själv.
• Skippa frukost, verkar överskattat - det funkar ju för alla andra?
• Lunch på jobbet. Se till att äta MYCKET. Eventuella rester tas med i doggybag med ursäkter om slöseri och växthusefekten.
• Se till att bli utbjuden på dejt till middag, helt en varje dag då. (tufft schema)
• Spendera mina sista slantar på nudlar, pasta, nudlar, potatis, nudlar, morötter och kål. I mängder.
• Äta ur skafferiet. Jag ser fram emot spännande kreationer som ris, dressing och ananas på burk. Mandelbiskvier till efterrätt.
• Bli vegetarian. Bra på ungefär 9845 olika sätt.
• Och i värsta fall - pantsätta Amanda.

Fler tips?!

Alltså, jag behöver något nytt.
Är det dags att dumpa blondinen?



Missförstå mig rätt, jag älskar att vara blond. Men jag har aldrig provat på något annat. Vilket egentligen helt går emot mina principer i livet. De senaste fem åren har jag dessutom vart tvungen att fejka. Fake it til you make it baby. En gång i månaden blir det svindyr platinablondering och jag har helt enkelt tröttnat.

(Kort paus för mattefråga: en gång i månaden i fem år.. 3 timmar per gång.. hur många timmar har jag suttit i den där jävla frisörstolen för att bli vacker??)

Den blonda färgen har blivit en sådan stor del i min personlighet att jag känner mig tvingen att bryta mig loss. Som en unge i trotsåldern!

Om någon vänder sig på stan, flirtar eller ger mig en komplimang tänker jag automtiskt att det är för att jag är blond.
Störd tanke?
Öööööh ja!

Jag är godissugen.
Version gigantisk.
Modell total.

Skåpsräden resulterade i marsmallows med chokladsås.

Tragiskt eller genialt?