[[ Njorun ]]

Definitionen av den perfekta helgen = min helg.

Jag tror att en viss Kollega har mycket med det att göra.
Ni vet hur det är, sådär när man inte kan sluta se på varandra? När man måste ta i varandra precis hela tiden för att bekräfta att det är lika underbart även denna gången. När man ser varandra i ögonen och inga-ord-behövs-för-allt-man-vill-få-sagt-finns-redan-där klyshigt.

Släng in lite hemmalagad middag i goda vänners lag, en halvhjärtad halloween-fest, den totala slappsöndagen med sura fiskar och Bejeweled 2 och det finns inte mycket annat att önska.

Jag har varit sådär naivt, barnsligt, hämningslöst lycklig i två dagar nu. Det är som om någon gick in och laddade mina batterier med allt som är gott.

Har suttit och scannat fotokopior i flera timmar nu, eftersom jag ville rädda vad som räddas kan av mina gamla gymnasietprojekt. Det är ett drygt arbete, men resultatet blir ju att mina arbeten är sparade för all framtid! Långt borta från luftfuktighet, solljus och kladdiga fingrar.

I all min godhet delar jag givetvis med mig på några highlights.

Kan ju vara kul kuriosa att allting här är gjort manuellt:
Jag har manuellt skruvat upp film på rullar, för att sedan manuellt ladda kameran.
Manuell fotografi med manuell fokus, och sedan helt manuell framkallning med alla livsfarliga vätskor ni kan tänka er! Givetvis manuell kopiering, med manuellt fix och tork.

Mina mobilräkningar har i det senaste varit helt skamligt höga. I början hittade jag på ursäkter å Tele2:s vägnar... jag var ju på Mallorca, jag ringde mycket när jag var i Sverige, jag har skickat många MMS, jag har surfat på webben... men så gick jag tom på ursäkter och de monstruösa räkningarna fortsatte strömma in.

Har meckat länge med att få samtalsspecifikation och när jag idag öppnade den kände jag ilskan bubbla upp. Här blev jag kund hos Tele2 för deras låga priser till Sverige, och får reda på att de höjt priset med 200% en månad efter att jag bytte till dem.

En milt sagt irriterad Hanna ringer supporten och förklarar hur jag känner - noll respons. Jag försöker igen, väl medveten om att man kommer längst med att vara hygglig - noll respons. Jag tänker på hur jag själv vill bli bemött av mina kunder och förklarar noga att jag känner mig lurad - noll respons.

Då blir jag überbitchen och ber om att bli kopplad till överordnade.

Telefonröst: Ja priserna för det abonnemanget var alldeles för gunstliga, vi var tvungen att ändra dem i maj.
Hanna: Men det är ju ingen som har berättat för mig?
Telefonröst: Det gick ut ett brev i posten till alla kunder med det abonnemanget.
Hanna: Det har jag ju inte fått något! Ni hade ju fel adress registrerad i era system.
Telefonröst: Ja hade du ringt in och ändrat så hade ju fått besked
Hanna: Jag ändrade i folkeregistret, det borde vara mer än nog! Och vad är det för stil att vara en firma som livnär sig på kommunikation och inte ens kan skicka ut ett mail till sina kunder?
Jag använder mig av autogiro just för att slippa all pappershantering, och så väljer ni att lita på det minst kostnadseffektiva och mest slumpmässiga kommunikationsmedoden som finns!? Och att skicka ut ett sms till alla kunder med information om detta, hade det varit för svårt för en telecomgigant som er?
Detta är dåligt gjort. Jag känner mig lurad. Detta är dålig kunduppföljning.
Telefonröst: Ja vi kan ju byta abonnemang för dig.
Hanna: Det är inte nog.
Telefonröst: Vad vill du ha då?
Hanna: Jag vill inte betala detta. Jag hade aldrig ringt så mycket om jag visste om att priset ändrats.
Telefonröst: Tjaaaa...
Hanna: Yes?
Telefonröst: Jag kan ju halvera denna räkningen?
Hanna: Ja det duger. Det är en fin goodwill-gest.

Se och lär folkens! Se och lär!
Man ska givetvis vara trevlig mot stackarna på andra sidan, men stå på era rättigheter. Alla seriösa mellanstora-stora bedrifter har en reklamationsavdelning. De har den JUST för sådana tillfällen. Utnyttja det för Guds skull.

Tänkte bara meddela omvärlden att Kollegor är bra.
Och då tänker jag väl kanske lite mer på en speciell Kollega.

För ja, still going strong.
Funkar tydligen svinbra det här med att inte vara ihop.

Kyrkomøtet röstade idag igenom beslutet att även homosexuella får vigas i kyrkan.
Heja svenska kyrkan. Heja HBT världen. Heja oss.

Ibland tänker jag så mycket på saker jag ska göra,
att jag är helt matt när det väl är dags.

Då slutar det med att jag helt enkelt inte orkar ta tag i något.

Men vet ni?
Det är okej.
Idag, är det okej.

Gårdagen bjöd på lite motstånd när det kom till transporten. På väg hem till Svea Rike resulterar några missförstånd i en mycket försenad och ensam Hanna ståendes på centralstationen i Göteborg.

Besviken och med bröstet fullt av hemlängtan känner jag tårarna är på väg. De fullkomligt bränner bakom ögonlocken. Inser hur fullkomligt kass jag blivit på att hantera motgångar. Och här får jag svårt att andas. Igen. Och känner paniken, igen.

Sitter på tåget och slåss mot känslan av att fullkomligt ge efter, att bryta ihop och tycka synd om mig själv. Eller... eller så kan jag kämpa emot, lära mig hantera detta, och bli den personen jag vill vara. Jag kan vända min svaghet till min styrka. Jag Kan Bli Bätte.

Våga inte komma! Ryter jag mot tårarna. Håll er där ni är!
Och så vann jag över ångesten.

Nu har jag tröttnat på att må så här.
Nu orkar jag inte få ångest över riktiga småsaker.

Det är påfrestande för både mig och alla i min omgivning, det är demotiverande, energikrävande, genant och framförallt under min värdighet.


Tänker på hur Sketis skrev:

Rymde ifrån allt och stack till Sverige.
Hamnade på något sätt i Joels kök och kunde snacka med någon som känner mig.

Så tittar jag upp och säger:

"Jag är glad att ha kvar dig i mitt liv. Och jag är glad att du gjorde slut med mig när du gjorde det. Det var rätt gjort för våran tid var förbi, men så slapp vi bli ovänner. Tack."

Hej kära blogg.
Jag ser ett mönster. På lördagar mår jag som sämst.

Just nu. Mår jag som sämst.

Hade en underbar fredag, underbar kväll, fantastisk natt, gosig morgon och så fort lördagen startade fullkomligt kreverade jag i min egen ångest. Supertöntiga grejer fick mig att börja grina hos Kollegan. Första gången.

Jag stod på golvet med tårarna rinnande och ångest som osade ur varje por.

Förlåt, förlåt, förlåt skrek jag.
Förlåt för vad Hanna?
Jag vet inte. Förlåt för att jag är så dum. Förlåt för att jag förstör. Förlåt för att jag pajar en underbar helg med min egen totalt idiotiska ångest över helt fantastiskt idiotiska saker. Förlåt för att jag beter mig som en drama queen. Förlåt för att jag inte kan sluta. Förlåt för att jag inte orkar.

Hade en sådan bisarr upplevelse i morse!

Snoozade en gång för mycket och fick rusa iväg utan frukost. Tar givetvis detta som ett tillfälle att skapa lite vardagslyx och tar siktet mot Waynes Coffee. Det är ju trots allt fredag.

På dörren hänger det stora plakat om "Frukost-tilbud! Kaffe og rundstycke, kun 35 kr!" vilket passar mig alldeles perfekt. Förutom en enda liten, mini-detalj. Jag dricker ju inte kaffe.

"Går det att byta ut kaffen i frukosterbjudandet mot en te?" undrar jag.
"Javisst" får jag som svar.

Så surrar det, puffar, låter, brummar och alldeles strax står hon och slår in på kassan.

Bruttan: Ja det blir 55 kronor tack!
Jag: 55 kronor? Men på dörren står det 35 kronor?
Bruttan: Mmm, det blir en extra kostnad för att byta mot te
Jag: 20 kronor extra?
Bruttan: Ja
Jag: För att byta en kaffe mot en te?
Bruttan: Ja
Jag: Ja det kan det lika gärna vara
Bruttan: Va?
Jag: Då vill jag inte ha den. Helt sjukt att ni tar 20 kronor mer för en tepåse än colombianska kaffebönor. Synnerligen oflexibelt. Där tappade ni en kund. Hejdå!

Och så gick jag.

Ja. Detta blir en bra dag!
Lönningen på plats med fet bonus till och med. Nu ska jag aldrig vara fattig igen!

Firar med att bjuda Kollegan på fancy restaurang, så jag kommer väl antagligen vara fattig redan innan kvällens slut. Men känslan att vara on top of the world gör det så värt det.

Vem sa att man inte kan köpa lycka?
För mig fungerar det alldeles utmärkt just nu.

Idag är det torsdag.
Idag är det Lönning!

På en dag som idag är det inte lov med sura miner.

Idag ska jag vara glad!

low low low
orkar inte.

nej

orkar inte.

***


Tror jag är rädd?


***

mammor är bra

Fredagen började på sitt alla bästaste vis. Underbara fredagsfeeling och denna gången varvad till max, eftersom att kvällen bjöd på 8-rätters med jobbet, fri bar och allmän klapp-på-ryggen-fy-fan-vad-vi-är-bra!

Fyllekajan Hanna snubblar hemmåt kl ett på natten med hatten på sné och nedsjunken i djupa grubblerier. Så dyker det upp en jobbig tanke, som sätter sig, kliar, skaver, gör ont. Den vill inte gå bort.

Onda, onda, tanke skick härifrån säger jag och dyker ned i min underbara säng. Drömmer kaos och vaknar upp 12 timmar senare, fortfarande med en mörk skugga över mig. Den drar mig nedåt i en negativ spiral som bara eskalerar, snurrar, får mig att må illa.

Plötsligt är allt i världen av ondo och jag sitter i min säng, gråter, skakar och känner ångesten krypa under huden. Den är så påtalig, så där, jag kliar på armarna men den vill intå gå bort, det blir bara värre, och jag vet inte hur jag ska få denna hemska känslan UT UR MIN KROPP!

Jag går inte ut ur mitt rum på lördagen. Jag låser in mig och blir fullkomligt besatt av min ångest. Har ingen aning om hur världen plötsligt kunde bli så svart, men plötsligt fanns det ingenting kvar i mitt liv att glädjas åt. Enda studen som jag mår bättre är när jag kan gråta, då finns det ett utlopp.

Så kommer kvällen och kroppen orkar inte mer, den ger mig tillflykt till drömmarnas land där allt handlar om att resa bort, bort, hysteriskt långt bort för alltid. Innan jag slår upp ögonen ber jag till Gud, snälla säg att det är borta. Att det försvann lika plötsligt som det kom.

Men jag kan fortfarande inte andas.

Men aaaaaaaaaaaaahhhh det är ju fredag!!
Jag glömde nästan!

Jag gick upp, duschade och klädde på mig i helt vanlig ordning. Ingen fredagsdans. Ingen mima framför spegeln med hårborsten till "hit me baby one more time". Ingen hotellfrukost, inget glitter på ögonlocken. På spårvagnen satt jag helt lugnt i min egen lilla värld, störde inte en själ. Inga spontana hejarop, inga glädjetjut. Jag generade inte ens några främlingar med att obehindrat se dem i ögonen och le.

Och så kommer jag till jobbet och ser min startsida:
www.isitfriday.org

Hur kunde jag glömma?!
Hur i hela världen kunde jag glömma av att fira veckans bästa dag?

Jag har redan förlorat 10 timmar.
Detta måste jag ta igen, nu blir det fredagskänsla x2.

Woop woop!

Har gått runt hela månaden och varit glad över att jag äntligen har lite pengar över.
Jippie för mig själv, tänker jag. Nu förtjänar jag allt lite kläder från H&M. Och nya glasögon. Och äta ute, det är namnam. Bjuda folk på restaurang är också ganska kul. Och köpa fin-cider på Vinmonopolet, det kan man ju unna sig...

Jag behöver väl knappast fortsätta skriva, alla vet väl hur det kommer sluta?
Finns ju inget som heter PENGAR ÖVER?!

Insåg just att jag glömt och betala hyran.
Oh crap.

16 dagar till löning.

En liten snorvalp till säljare börjar strula med mig på jobbet, och han inser inte hur fel dag han har valt. Jag provar alla tricks i handboken; blunda, andas, räkna till tio både framlänges, bakänges, upp-och-ned, i loop. Andas igen, djupt, långsamt, tänk på hundvalpar och kattungar och fjärilar och guds alla vackra små skapelser.

Men lugna, fina, tålmodiga Hanna är long gone och istället kommer en utskällning som heter duga. Ögonen blixtrar, spotter flyger och orden är hårda.

"Skärp dig!" Säger jag, och marcherar tillbaka till min plats.
Darrar lite och undrar om jag gick för långt.

Minuterna som följer smyger flera personer förbi mig en efter en, och alla viskar samma sak:

"Bra gjort Hanna! Härligt att du sa ifrån. Han har bett om det så länge nu."