Inglorious Basterds
Jag har funderat på hur jag ska kunna förklara vad jag kände igår när jag såg Quentin Tarantino's nya film Inglorious Basterds. Slutsatsen blir ju givetvis att det går inte.
Men likväl ska jag försöka!
Jag har väntat på denna film sedan jag först hörde talas om den i slutet av 2008. Det spåddes att bli ett av Quentins mästerverk. Tio år av sitt liv har han av sitt liv, och tro mig - det märks. Således var mina förväntningar skyhöga på filmen, absurt höga. Jag visste att jag förstörde för mig själv när helgonförklarade filmen redan innan premiär, men kunde inte låta bli.
Jag och Quentin har haft ett speciellt förhållande. I början hatade jag honom, givetvis. Jag förstod inte, såg inte. Men så blev jag i skolan tvingad till att dissikera hans filmer scen för scen, och det var som att byta från Arabiska till Svenska. Helt plötsligt fick allt en betydelse.
För inget är av en slump i hans filmer. Varje vinkel, varje detalj, är noga uträknad. När jag såg filmen var storyn sekundär. Vad jag såg var de vackra kameravinklarna, den fantastiska ljussättningen som berättar mer än vi förstår. När jag såg filmen fullkomligt slukade jag de små detaljerna han gömt i bakgrunden.
Inglorious Basterds är en parad av symbolik, stilbyten, regelbrott och underfundigheter. Den har en ovanligt varm humor i jämförelse med hans tidigare filmer. Det är som att alla filmer hittils varit experiment för att komma fram till den perfekta filmen. Och den såg jag igår. Hur otroligt högt jag än hade satt ribban lyckades han slå det.
***
Nu måste man inte se filmen i sann stalker-anda som jag gjorde.
Man kan lätt koppla bort halva hjärnan och bara njuta av den för vad det är: En spaghettiwestern i andra världskriget.
Men likväl ska jag försöka!
Jag har väntat på denna film sedan jag först hörde talas om den i slutet av 2008. Det spåddes att bli ett av Quentins mästerverk. Tio år av sitt liv har han av sitt liv, och tro mig - det märks. Således var mina förväntningar skyhöga på filmen, absurt höga. Jag visste att jag förstörde för mig själv när helgonförklarade filmen redan innan premiär, men kunde inte låta bli.
Jag och Quentin har haft ett speciellt förhållande. I början hatade jag honom, givetvis. Jag förstod inte, såg inte. Men så blev jag i skolan tvingad till att dissikera hans filmer scen för scen, och det var som att byta från Arabiska till Svenska. Helt plötsligt fick allt en betydelse.
För inget är av en slump i hans filmer. Varje vinkel, varje detalj, är noga uträknad. När jag såg filmen var storyn sekundär. Vad jag såg var de vackra kameravinklarna, den fantastiska ljussättningen som berättar mer än vi förstår. När jag såg filmen fullkomligt slukade jag de små detaljerna han gömt i bakgrunden.
Inglorious Basterds är en parad av symbolik, stilbyten, regelbrott och underfundigheter. Den har en ovanligt varm humor i jämförelse med hans tidigare filmer. Det är som att alla filmer hittils varit experiment för att komma fram till den perfekta filmen. Och den såg jag igår. Hur otroligt högt jag än hade satt ribban lyckades han slå det.
***
Nu måste man inte se filmen i sann stalker-anda som jag gjorde.
Man kan lätt koppla bort halva hjärnan och bara njuta av den för vad det är: En spaghettiwestern i andra världskriget.
Kommentarer
Postat av: Kattis
Jag gillar inte att se film, så det var med trötta och kritiska ögon jag såg den i lördags.
Mitt betyg blev helt okej,
och min bästa vän (det var för hans skull jag gick med och såg den) gav betyget "kanske världens bästa film". Eh. Haha.
Postat av: Nergfol
Din sista mening gör mig oerhört sugen på att se den! Spagettiwestern är kanske det bästa som finns. "För några få dollar mer" och "Den gode, den onde, den fule" är båda mästerverk!
Postat av: JK,
gah, den var SÅ bra! så snygg. jag satt &studsade hela filmen.
Postat av: Alex
Grazie!
Postat av: Jessica
Den är GRYM :)
Älskar alla hans filmer, de går liksom inte att jämföra med något annat.
Trackback
