Deprimerade tankar
Ibland så försvinner jag.
Jag känner inte igen mig själv och går omkring helt tom. Som om jag väntar på nåt men vet inte vad. Väntar jag på att lyckan ska komma? Eller på att jag ska hitta ett syfte?
För just nu går jag runt och lever ett liv, men vet inte riktigt varför. Ibland känns allt bra. Ibland känns det ingenting. Det gör mig mest rädd. Tänk att inte känna, ingen ilska, ingen sorg och ingen glädje. Inget hopp. Det är ett tomt liv, ett dött liv.
Jag vill aldrig, aldrig någonsin hamna där och gör mitt bästa för att vara sysselsatt. 16 dagar sedan jag blev singel och varje dag fullspäckat schema. Men när jag ser tillbaka på dem ser jag bara grå massa. Livet går vidare utan mig.
Jag väntar på att känna mig hel. Så van var jag vid tvåsamheten att jag inte vet hur man känner glädje ensam. Om solnedgången är vacker, vad spelar det för roll när jag inte kan dela den med någon?
Oresonlig ilska bubblar upp. Jag har beslutligt mig själv på förmågan att vara ensam. För jag har aldrig tillåtit mig själv att vara det. 7 år sedan jag var singel sist. Det är som en annan flicka. Jag vill inte vara ensam och är rädd att jag ska ta första bästa bara för att slippa.
Sedan försvinner all ilska, all rädsla och jag blir bara tom igen.
Insikt
Jag insåg just att jag lagt mig till med en riktig ovana.
En väldigt ful en.
Jag har börjartbli lite uppblåst och tro att jag är bättre än vissa andra. Ibland kollar jag liksom ned på folk. Som om min egen lycka och framgång stigit mig åt huvudet. Usch usch usch vad jag hatar mig själv i sådana ögonblick.
Mitt nya motto får vara: Ödmjukhet is the shit.
Självinsikt är jobbigt.
En väldigt ful en.
Jag har börjartbli lite uppblåst och tro att jag är bättre än vissa andra. Ibland kollar jag liksom ned på folk. Som om min egen lycka och framgång stigit mig åt huvudet. Usch usch usch vad jag hatar mig själv i sådana ögonblick.
Mitt nya motto får vara: Ödmjukhet is the shit.
Självinsikt är jobbigt.
Tankar i natten
Här sitter jag mitt i natten och kan inte sova. Joel nannar kudde sedan länge så jag försöker skriva t y s t så jag inte väcker honom! Jag hade faktiskt gått och lagt mig men låg bara och vred mig som om det var en myrstack i sängen.
Varför kan jag inte sova? Jag drabbades helt plötsligt av nevrositet a la extrem!
Om en vecka sitter jag på planet till Thailand. Där kommer jag träffa älskade systrami igen, efter ett helt år. Men utan Joel vid min sida. Fan.. 19 dagar.. det är rätt länge egentligen. Vad hände där? Tänk om det bara regnar? Tänk om pengarna tar slut? Tänk om jag blir rånad eller min kamera blir skadad av fukten.
Tänk om planet störtar..? På något sätt kunde jag inte boka om biljetten till rätt dag för jag fick för mig att det var ett tecken från Gud, att något hemskt skulle hända med det andra planet och han ville rädda mig. Eller så kanske mitt plan kommer krascha? Och så tänker jag.. och får för mig att något av dem kommer störta och jag måste komma på viljet. Eller så var det bara ren och skär dumhet. Jäkla dumma tankar.
Jag är nog bara flygrädd egentligen. Resan ned hit var ganska jobbig.
Lång, bökig och mycket turbulens.
Jag är orolig inför hemkomst också. Vad förväntar jag mig egentligen? Och varför längtar jag hem så mycket? Jag vet ju att det kommer ta max en vecka innan jag längtar hit igen. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? Inget har ju förändrats där hemma.. det är bara jag som har förändrats. Jag ska till och med jobba på samma ställe! Fast över sommaren. Kommer jag få förlängt sedan? Vill jag det? Gah nu får jag sluta oroa mig!!
Ja.. Så ser det ut i Hannas huvud just nu.
Varför kan jag inte sova? Jag drabbades helt plötsligt av nevrositet a la extrem!
Om en vecka sitter jag på planet till Thailand. Där kommer jag träffa älskade systrami igen, efter ett helt år. Men utan Joel vid min sida. Fan.. 19 dagar.. det är rätt länge egentligen. Vad hände där? Tänk om det bara regnar? Tänk om pengarna tar slut? Tänk om jag blir rånad eller min kamera blir skadad av fukten.
Tänk om planet störtar..? På något sätt kunde jag inte boka om biljetten till rätt dag för jag fick för mig att det var ett tecken från Gud, att något hemskt skulle hända med det andra planet och han ville rädda mig. Eller så kanske mitt plan kommer krascha? Och så tänker jag.. och får för mig att något av dem kommer störta och jag måste komma på viljet. Eller så var det bara ren och skär dumhet. Jäkla dumma tankar.
Jag är nog bara flygrädd egentligen. Resan ned hit var ganska jobbig.
Lång, bökig och mycket turbulens.
Jag är orolig inför hemkomst också. Vad förväntar jag mig egentligen? Och varför längtar jag hem så mycket? Jag vet ju att det kommer ta max en vecka innan jag längtar hit igen. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? Inget har ju förändrats där hemma.. det är bara jag som har förändrats. Jag ska till och med jobba på samma ställe! Fast över sommaren. Kommer jag få förlängt sedan? Vill jag det? Gah nu får jag sluta oroa mig!!
Ja.. Så ser det ut i Hannas huvud just nu.
Framtidslistan
Hej alla glada.
Jag får ibland ryck och blir sådär jätteglad över min frihet. För just nu är jag fri, jag har kommit in i en fas i mitt liv då jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill.
Blotta tanken på alla denna frihet är rent berusande. Jag bubblar av livsglädje.
*Blubb bubb blubbel*
Jag har så många drömmar och mål i mitt liv, det är underbart. Jag kommer aldrig vara uttråkad. För att få lite struktur på det, och kanske inspirera någon, kommer här en liten lista:
Jag får ibland ryck och blir sådär jätteglad över min frihet. För just nu är jag fri, jag har kommit in i en fas i mitt liv då jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill.
Blotta tanken på alla denna frihet är rent berusande. Jag bubblar av livsglädje.
*Blubb bubb blubbel*
Jag har så många drömmar och mål i mitt liv, det är underbart. Jag kommer aldrig vara uttråkad. För att få lite struktur på det, och kanske inspirera någon, kommer här en liten lista:
- Plugga mer Fotografi
- Lära mig mer om att lägga upp hemsidor
- Åka till Kina (helst i februari)
- Roadtrip genom Sverige
- Starta eget Cafe
- wwoofa (world wide organisation of organic farms)
- Vara hemmafru åt nära och kära
- Åka till Thailand med min älsklingsSnof
- Cykelsemestra Gotland
- Säsongsjobba i Idre
Entreprenören Hanna
Har gått här i dagarna tre med något alldeles fantastiskt. Jag har tänt en glöd som inte slocknar, den pyr inom mig som en motivation och glädjekälla när jag som mest behöver det. När dagen är såhär grå och mulen, då flinar jag och tänker: Jag har en Plan.
För det har jag. Den kom till under en fika med Joel. Vi pratade, utvecklade och spånade idéer på hur kafét vi satt på skulle kunna bli bättre när vi insåg att det var ett helt koncept! Jag har en hel affärsplan i huvudet!
Tyvärr kan jag inte prata så mycket om den. Det är ju Top Secret. Ja, ni förstår. Men jag kan se det framför mig så himla klart! Det gäller att ta vara på detaljerna, och blanda det med äkta kärlek. Den stora frågan är nu.. ska jag öppna det i Kaféernas Mekka Alingsås eller inte? Mättat marknad eller redan frälst publik? Det är den stora frågan.
Joel är ju givetvis med mig på Planen. Om några år så sätter vi igång.
Han kanske inte är r i k t i g t lika entusiastisk som jag är, men det ändrar sig nog när pengarna börjar rulla in.
Eller.. jaaaa.. vem försöker jag lura. Ingen av oss räknar med att bli rik.
Vi räknar med livkvalitet! Och det, mina vänner, det är inte fy skam.
Drömmar om Fotografi
Det är härligt att drömma om framtiden. Just nu står hela världen öppen för mig, jag kan göra precis vad jag vill. Vilken häftig känsla.
Just nu fantiserar jag mycket om att fortsätta med Fotografi. Det är sen sådan sak som jag inte vågar tänka allvarligt på, för så många fotografer blir arbetslösa och får helt enkelt jobba med något annat. Och de som har jobb frilansar ofta eller driver egen studio, det vet jag inte heller om jag pallar.
Eget företag skulle vara för mycket ansvar. Hur ska jag kunna koppla av på helgen om jag vet att ju mer jag jobbar desto bättre blir min karriär. Fast det kanske man ställs inför oavsett...
Jag älskar fotografi, ju mer jag får leka med det desto med förstår jag att det är en livslång passion som inte kommer ta slut. Jag tänker tillbaka på lektionerna med Aqua och önskar jag kunde göra allt igen. Kvällarna i B-studion, storbildskameran, projekten, mörkerrummet. Jag saknar allt. Jag saknar någon att skapa tillsammans med, någon som förstår och peppar.
Det finns en utbildning jag kastat suktande blickar på till och från.
Den är 3 år på Göteborgs Universitet. Kandidatexamen i Fotografi.
Läs mer om den här:
http://www.utbildning.gu.se/utbildning/varautbildningar/program/alla_program/program_detalj?programId=K1FOT
Ska jag?
