Om en vecka bor jag i Oslo
Om jag är nervös?
Jag vet faktiskt inte.
Mitt huvud vet att jag borde vara det; flytta till en ny stad, nytt jobb, nya vänner, nya äventyr, nya förälskelser Jag har knappt hunnit landa i Sverige innan jag drar vidare. Men jag tänker väldigt lite på det. Det känns som vilken arbetsvecka som helst, en i raden av många. Inte som den sista på mitt älskade jobb.
Men så har vi min kropp, jag tror den har fattat. Det finns en liten dov vibration i hela min kropp, främst i fingrarna och fötterna. Som när man står precis vid kanten till ett stup, och kollar ut över världen. En släng av svindel drabbar tag i en och så surrar det sådär i fötterna. Precis så känns det.
Jag står på en hög höjd och blickar utåt, framåt.
Jag kan göra precis vad jag vill.
Det pirrar lite i mig också när jag läser. Lite känsla av att vilja vara ung - fast det är jäkligt skönt att vara "lite äldre" också.
hejsan. hur går det med boende letandet? har du och killarna hittat något bra ställe att bo på? klem
Jag tror minsann att jag ska köra ditt inlägg rakt av på min blogg. Jag ska bara byta datumet till 1:e november.
SÅ känns det för mig med...
Det fick mig att fundera på hur olika, människor är.. När jag slutade gymnasiet, ville jag åka till Australien och jobba som Au Pair... Jag tog kontakt med deras ambassad, eftersom de vanliga bolagen, inte hade Australien som alternativ... Då fick jag förklaringen av dem.. Det var intagningsstopp p.g.a för hög arbetslöshet.
Så jag la det på hyllan och skaffade familj istället.
På ett vis, kan jag känna att det var lite dumt av mig att inte ta chansen... På ett annat känner jag att det var ju bra ändå.. FÖr när jag är 40 år, så är mina barn 17 och 20 år.. Då är jag fortfarande ung nog att resa istället...
Sen om man verkligen GÖR det? Den som lever, får se.
