Nu blev det lite såhär omotiverat att blogga.
Bloggen blev så ångetsfylld och spretig.

Orkar liksom inte riktigt med.

Jag tar helt enkelt och lägger ned.
Kanske för gott, men så är det så många där ute som sagt samma sak och trillat tillbaka fortare än kvickt. Så kanske jag drar igång igen där vid paradisresan.

Livet har hamnat i en lunk som inte passar sig att berättas vidare, och jag trivs alldeles fenomenalt med det. Jag mår bättre om dagen. Ångesten är näst intill obefintlig. Jag tror det är vad jag behöver. Rutin, rutin, rutin.

Jobbet ska också bli bättre.
Vi får en ny kollega som kommer avlasta mig mycket.

Och så vet jag inte om ni hört, men Amanda har flyttat tillbaka?
= Kalasglad Hanna.

Jag och Kollegan trivs fenomenalt just nu.
Allt är sådär puttinuttigt och underbart, som det ska vara.

CSN's har slutat tjata så mycket på mig också. Nu får jag helt plötsligt 5000 extra i månaden. Kanske, kanske att jag klarar att hålla kvar i dem?

Som ni ser, det blir ett ljust 2010.
Jag glädjer mig.

Jag har haft det fenomenalt kul med alla er läsare. Det har varit så roligt att läsa alla kommentarer på inläggen, trots att jag oftast är för lat för att svara. Kan inte alla bara droppa sitt nick och URL här under så vet jag var jag har er? :)

Eller lägg till mig på Facebook, om absitensen blir för stor.

Med det så signar jag ut.
Tills vidare och puss på nosen

Haha.
Det borde vara förbjudet att se på Love Actually när man är PMSig och blödig.

det gör så ont i hjärtat
men åh så underbart!

Det har för den observante kunnat konstateras att Kollegans singel-status på facebook mystiskt har försvunnit. Det hela skedde väldigt diskret och utan dramatiska följder.

Och i samband med den årliga julejazzen skedde presentationen med närmsta familjen. Artiga presentationer och nyfikna blickar åt båda håll.

Jag antar att detta nu går under den officiella benämningen av "att vara ihop".
Tänka sig.

Hade inte förväntat mig att julbordet skulle bli SÅ kliché.
Inte bara en, utan två manliga kollegor hade ytterst svårt att hålla händerna till sig själva.

Och då menar jag seriösa prolbem. De gick allt för långt.
Det var obehagligt på flera nivåer och jag är så glad att jag är ledig så jag slipper se deras fula nunor på jobbet i det närmaste. Hur ska jag kunna jobba bredvid dem nu?

Dessutom blir ju givetvis Kollegan, min André, superbesviken på sina arbetskamrater. Det är ju bara så fruktansvärt fel, det är ett svek mot oss båda.

Och den fråga jag nu ställer mig själv, om och om igen, är nu vad gör jag för att uppmunta sådant beteende? Det är inte första gången. Både kollegor och kunder. Uppenbarligen måste det vara något hos mig. Och det måste sluta.

Hörrni!
Idag så satte vi tidernas rekord på jobbet. Det vi har siktat på och slitit för, det nåddes med bravur. Belöningen blir en cruise med hela avdelningen.

Som grädden på moset och tårtan på hela körsbäret så börjar dessutom min julledighet idag!
LEDIG! Som i konstant sovmorgon! Som i 16 dagar! Som i en hel evighet.

Och som glasyr på hela kalasandet är det dessutom julbord sån cirka precis nu.
Mitt första norska julbord.

And I'm feelin fab.

Känner för lite historieberättande.
Det är nämligen så att idag, för 8 år sedan blev jag ihop med en tysk kille.

Denna tyska kille bodde väldigt långt bort, i jaaa... Tyskland.
Vi var förälskade och pendlade som tokar. Det var dyra, långa, ändlösa tågresor över gränserna. Det var saknad på en helt ny nivå, tårfyllda farväl, långa ensamma nätter och sedan de få, intensiva, underbara dagarna man fick tillsammans.

Då antar jag att det inte är så märkligt med två förälskade ungdomar som efter ett år i kärleksfull vånda har siktet inställt på framtiden, när vi - äntligen - ska få vara tillsammans. Således dras det fram en ring, ett litet frieri och så vips var vi förlovade.

So far so good.
Nu kommer twisten på historien.

En månad efter förlovningen tycker Tysken att det är ett bra tillfälle att släppa bomben:
"Älskling jag vill operera om mig till kvinna"
(fritt fram att skratta här, jag vet att det är bisarrt)

Hur tacklar man sånt? Hur svarar man på uttalanden om att det är väl personen jag älskar - inte könet? Speciellt när jag är bisexuell? Hur lever man med det? Hur berättar man för omgivningen? Hur tar man sig vidare som ett par?

Ett år försökte jag. Ett helt jävla år.
Jag tog alla blickar, all skitsnack, all galla som hela lilla Alingsås kunde spy fram. Jag slogs med mina inre känslor, men till slut fick jag bara inse att det går inte. Jag älskar helt enkelt inte honom som kvinna. Bara som man. Så mycket för min egen bullshit-propaganda att älska personen inte könet.

Sedan följde antagligen ett av tidernas fulaste uppbrott.

Ja hopp.
Det var historian om hur jag var förlovad, lärde mig tyska och varför jag vet överraskande mycket om transexualism.

Gute nacht.

Vi håller på och slår rekord på jobbet.
Vilket betyder att jag har varit bakis och jobbat häcken av mig de senaste 7 dagarna.

Nu väntar 5 dagar till,
sedan tar jag banne mig juleferie.

Jag gjorde misstaget att gå genom city på vägen hem.
Herre jisses vad kaos det var. Har aldrig sett så mycket folk.



Jag kunde inte ta det till mig, vad gör alla här? Vad vill dem? Vad ska de göra, vad ska de se? Tusen och åter tiotusen människor flödade längs med gatan, folk sjöng, skrek, bar på plakat, knuffades och trängdes. Tillsammans med dem blandade sig lika många vakter, poliser, och säkert hela nationella säkerhetstyrkan från tre olika land. Det var faktiskt nära att jag inte kom hem när en hel kedja med poliser motade bort allt folk.

Utanför jobbet stod det tio vita pansarbilar. Ni vet, sådana som finns i krigsfilmer! Krigsfilms-bilar - utanför jobbet!
Trupper med polishästar travade runt. Polisbilar står ÖVERALLT. Brandkåren likaså och det förstår jag. För hela staden luktar faklor, rök och brand.

Nobels Fredspris i Oslo känns mest som en krigszon just nu.

Samtal med min kära moder:

Mamma: Ja Hanna, hur går med med Kollegan nu då?
Hanna: Va? Vilken kollega? Åh... ja....Kollegan? Seriöst mamma du läser min blogg för mycket. Det är illa. Du vet mycket väl att han heter André.

Obama är i Oslo.
Om någon missat det.

Själv har jag redan tröttnat på detta spektaklet, innan det ens började.
Tänk er Michael Jackson-hysterin, gånger 14000 och ni börjar närma er.

Hela Oslo är avspärrat. Det var faktiskt tal om att bokstavligen klättra över höga kravallstaket för att ens ta sig till jobbet. Det är poliser och snipers runt varje hörn, går runt och leker viktiga med sina automatvapen.

Folk hänger plakat i fönstrena med meddelanden till Obama.
Min planerade shooping på Karl Johann kan vi ju fetglömma! Hamnade återigen på fel sida staketen och sprang runt som en råtta i en labyrint.

Mest bisarrt, och ja mest intressant för en media-hora som mig, är att företag faktiskt anpassar sina kampanjer efter detta!

Nedan hittar ni kampanjen från Narvesen, Norges svar på Pressbyrån.

God afton.

Just hemkommen från, ännu en, spontankonsert tillsammans med Kollegan.
"Du är en av de mest spontana människorna jag träffat!" utbrister jag, och han bara skrattar. "boy oh boy det säger nog mer om dina vänner än det gör om mig"

Men icke.
Mina vänner är bästigast och att ligga på nivå med dem är fan inte illa pinkat!!

Oooooh och så fick jag stå på gästlistan.
Hanna stod det.

Och efter allt var slut gick vi stencoolt fram till bandet och snackade. Som typ bah vi är rockstars.

Men nu ska rockstar-Hanna ta sitt lilla rockstar-huvud och lägga det på den fenomenala kudden. Hollywood-drömmar here i come!

Tar lite tid det här med tavlandet.
Men så dök det upp tre stycken till.

Lite mjukare stil.
Lite tidigare.
Lite... fyrkantigt.

Jag sitter och lyssnar på musik på jobbet när Kalle kommer förbi.
Han lyssnar ett par sekunder och ser sedan på mig.

"Hanna.. Du är utan tvekan den mest speciella tjej jag någonsin mött"

Och jag tog det som en superkomplimang!

Är jag twisted? Döm själva:

Du heter: Hanna
Smeknamn: Inte så många.. Njorun, Njorre (?), Hannah Montana, Honey, Strumpan, Porr-Hanna, Bröst-Hanna och Holmis är väl de jag hört.
Låt som du när du är ledsen sörjer till: Hehe. Kanske Moby - porcelain? Annars lyssnar jag inte så mycket på musik när jag ska sörja.
Vad tror folk om dig: Herre gud vilken svår fråga. Jag tror att folk kan ta mig som sprudlande glad, lite halvdum, en satmara eller ganska obetydlig.
Stämmer det: Beror väl på vad jag är ute efter.
Vad får du oftast komplimanger för: Min hud, faktiskt.
Vad säger du för att imponera på någon: Visste du att man tillbringar sex månader av sitt liv på toaletten?
Hur imponerar man på dig: Överraska! Folk med flera dimensioner imponerar.
Brukar du skratta för dig själv: Ja!
Vad står det i ditt senast inkomna SMS: "Jeg fikser billetter forresten :)"
Var bor du: Grünnerløkka, Oslo
Trivs du där: Ja, gillar området mer än jag borde.
Äger du några Converse: Nej. De hittar du aldrig i min skohylla...
Brukar du bli för full: Ja. Trots traditionsenliga pils var fredag räcker det fortfarande med att lukta på en öl för att jag ska bli rund under fötterna!
Är du allergisk mot något: Jo. Hundar, katter, pollen och stenfrukter. Men jag lever i förnekelse och skiter högakttligen i det.
Har du haft sex idag: Inte än.
Nästa mål i ditt liv: Göra karriär och åka jorden runt. Deadline satt till i April!
Hur svarar du i mobilen: "Aaaaa det var Hanna" Alt. "Hey Cowboy"
Vem ringde du senast: Kollegan
Vad sa den du senast pratade med i telefon: "Vi är lite sena, ställer du dig i kö?"
Antal timmar sömn i natt: 12 duktiga timmar.
Sov du ensam: Yep.
Brukar du komma i tid: På något magiskt sätt ja. Trots jag alltid går hemmifrån för sent!
När mår du bra: När jag målar.
När blev du fotad senast: Det var förvånansvärt länge sedan faktiskt. När Alicia var här?
Hur känner du dig nu: Lite halvångest. Lite halvglad. 50-50 sådär.
Vanligast färg på dina kläder: Åååå vad jag önskar att jag kunde säga något annat än svart här.
Vad tycker du om fötter: Likgiltig.
Vad saknar du: Ekonomiskt sinne, en privatjet, äggkokare
Hade du en bra kväll igår: Yes. Konsert med Fuck Buttons som trots dålig administration lyckades överraska.
Favoritdryck på morgonen: O'boy! Minus 100 vuxenpoäng?
Rakar du benen: Det händer. Är bortskämd med dålig hårväxt så det är mest när jag ska göra mig till.
När brukar du oftast gå och lägga dig: Runt kl 22. Sömn är viktigt!
Är du blyg: Nej inte egentligen. Kan gärna spela blyg om det passar sig.
Sysslar du med någon idrott: Nej, är lite småallergisk mot ordet idrott.
Vill du hellre ha mail än brev: Vad är det för en fråga? Ja som fan.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja, för någon.
Har du spytt offentligt: Räknas spårvagnen i Göteborg? Torget i Alingsås? Isch. Illa.
Är du nöjd med ditt liv: Ja så långt, glädjer mig till fortsättningen.
Är du bortskämd: Jo. Lite.
Vad gör du i morgon: Jobbar häcken av mig, räknar ned till julledigheten.
Vad är det värsta du vet: Tomater, arrogans, missförstånd
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka: Eh. kanske 2000?
Vad längtar du till: Den 17 december. Då börjar allt.
Har du bra vänner och äkta vänskap: Ja, underbara vännerna som håller i vått och torrt trots att jag flytter runt som en stolle.
Vad använder du för shampoo: Dark Brunette från Toni & Guy.
Hur gammal är du: 23
Du samlar på: Färdbevis. Som jag till allas förtvivlan gör om till konst!
Gröna eller röda äpplen: Gröna! Röda kliar i hela munnen.
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Edvin, Amanda eller Mamma.
Gillar du golf: Har aldrig förstått grejen. Golf, really?
Vilken tid gick du upp idag: Vaknade säkert runt 12. Gick upp långt senare.
Har du sovit i den egen säng i natt: Yep.
Har du strumpor på dig nu: Ja. Sitter på jobbet, då får man försöka vara anständig.
Är det okej att gråta: Ja! Mer gråt åt folket!
När grät du senast: Här
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Säga upp mig och bara sticka. Bort. Tills pengarna tar slut.
Bär du glasögon eller linser: Linser. Fast min optiker tycker jag borde ha BÅDE linser och läsglasögon ovanpå. Jag menar att det är alldeles för twisted för mig.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Kunde inte bry mig mindre.
När går du upp ur sängen en helgmorgon: Om jag är bakis vaknar jag alltid hysteriskt tidigt. Lite halvjobbigt.
Vill du gifta dig: Tror det.
Vill du ha barn: Nej, inte som det känns just nu. Kanske fosterbarn någon gång i framtiden.
Solar du ofta: Nej. Helt onödigt för någon som aldrig får färg.
Är du bra på att laga mat: Bättre än man skulle kunna tro med tanke på mina matvanor.
Är du flygrädd: Var inte det tills en olycklig flygning mellan Aukland och Sydney.
Hur vig är du: Okej.
Är du musikalisk: Inte alls. Men jag ska lära mig!
Vad dricker du helt när du är törstig: Iste! Yumma!
Tror du på ett liv efter döden: Jag tror på ett något efter döden.
Tycker du om sushi: Jag tycker om att se på sushi.
Vad äter du helst när du ser på film: Grönsaker, dip och popcorn.
Bor dina föräldrar tillsammans: Nej.
Har du tandläkarskräck: Min plånbok har tandläkarskräck.
Har du någon gång gråtit dig till sömns: Jo det har man väl.
Senaste låten du hörde: Ingen aning vad den heter. Edvard sitter och spelar massa galen musik just nu.

Söndag idag.
Bjuder därför på tre svarta.

-10 har vi här i Oslo!
Och norrmännen slutar aldrig tjata om att kallre blir det!?

Har fått några kommentarer om mitt måleri.

Även fast detta alltid varit, och alltid kommer vara, en del av mig och mitt liv, så är det mest de tre senaste månaderna som jag verkligen gått in för det.

Förut fick jag ut mycket av min kreativa rastlöshet genom att leka med photoshop. Men efter att det blev mitt jobb och jag sitter med det 8-12 timmar om dagen så är det ju lätt hänt, fort gjort och allmänt hälsosamt att se efter nya hobbys!

Slänger ut några av mina alster här som ett litet experiment.
Enjoy.

Kom just på..
Detta är tredje julen som jag bor utomlands.

Och ni i bloggen har fått följa mig genom alla!

Sjukt.

Eller som vi säger i norge: Sprøtt.

Idag var det mer samtal med chifen på jobbet.

Duktiga Hanna sa ifrån.
Duktiga lilla mig sa att jag faktiskt har för mycket att göra.
Duktiga fina sa att nu ska jag sluta vara duktig och börja vara lycklig.

Bra Hanna. Bra, sa hon.

Tipsar om ett akut botemedel mot tråktisdag. Egentligen är det ett botemedel mot nästan vad som helst, för under länken här nere finner ni en gratis databas fylld med 20 min långa tal från världens mest främsta personer i alla möjliga genrer.

Detta borde vara obligatoriskt!
20 min om dagen.

Jag vågar lova att du lär dig något nytt varje gång, och får en tankeställare vid varje tillfälle.

TED - Ideas worth spreading

Alltså... att sånt här kan vara gratis. Det ger mig hopp om mänskligheten igen.
Detta och wikipedia, det är mänskligt samspel när det är som bäst.

Kalle på jobbet: Hanna..?
Hanna den sköna: Ja kära du?
Kalle på jobbet: Vad gör du?
Hanna den sköna: Inget, jobbar, fyller i loggar. Hurså?
Kalle på jobbet: Vem pratar du med?
Hanna den sköna: Jag? Ingen?
Kalle på jobbet: Hanna...
Hanna den sköna: Ja kära du?
Kalle på jobbet: Du pratar med dig själv.
Hanna den sköna: Åh?
Kalle på jobbet: Det gör mig obekväm.
Hanna den sköna: Åh.

Det gör faktiskt mig lite obekväm också, eftersom jag inte hade någon aning om det.
Är detta något jag gör ofta?