att andas
Sitter i fönsterkarmen och tittar på folket nedanför när plötsligt - PANG! - så kunde jag inte andas längre. Det var som att någon i smyg lindat in hela bröstkorgen med taggtråd och drog åt för kung och fosterland.
Varje gång jag öppnade munnen och försökte tvinga ned durbar luft i lungorna så ville det sig inte. Hundra tusen onda knivar hugger i sidan på mig, jag gapar, flämtar, tvingar ned luft som verkar försvinna ut i intet. Paniken stegrar sig, tårarna börjar rinna.
Jag springer runt i rummet och försöker hitta en position där jag kan andas. Stående, liggande, sittandes, vad som helst. Mot min vilja börjar jag hyperventilera i ren rädsla att nu dör jag faktiskt. Inne på mitt rum, i skenet av tända stearinljus.
"Tack gode gud att akuten är så nära" tänker en makaber del av mig.
Jag har aldrig tidigare varit med om en liknande attack.
Så brutal. Så fysisk. Så obehaglig.
Finns det någon där ute som kan säga... vad gör jag nu?
Jag dog ju uppenbarligen inte. Jag kan andas igen. Men det gör fortfarande ont, jag ligger i sängen helt utmattad. Det känns som att jag gått igenom en köttkvarn. Jag trodde jag var på väg att bli bättre så kommer detta och totalt krossar mig.
Och ja, ni får leva med mina schitzofrena inlägg.
Lycklig ena dagen - döende nästa. Där har ni mitt liv.
Jag älskar dig
men fy, så obehagligt! ångest har jag haft min beskärda del av men aldrig så att jag inte kunnat andas. man skulle ju lätt bli liiivrädd... kram på dig, hoppas du finner någon bot på det hela.
Jag känner igen mig så! Det är fruktansvärt. Det är jobbigt. Man tror att man håller på att bli galen/dö. En panikångestattack. Jag har/hade mina sätt att hantera det. Du har min mail. VAR STARK! och kom ihåg att DU DÖR INTE! (Den tanken kan förvärra det hela)
sitt still, håll dig lugn, tänk att det släpper. för det gör det. försök andas försiktigt. det går.
Åh...stackaren...fy va jobbigt.
Hoppas att du får bra hjälp snart. Jag har hört/läst att kognitiv terapi ska vara det som hjälper bäst för panikångest. Prova?
jag har inga råd alls att komma med (den enda jag i verkligheten stött på med panikångest visade sig fejka... inte klokt. trodde inte det gick?!) utan bara önskning om lindring och kanske nån slags fysisk och eller psykisk medusin (de råd du fått verkar mycket vettiga)?
fetkrams girlie!
Vet egentligen inte hur mycket jag har delat med mig av det i min blogg, men jag lider av både kronisk depression (kan hålla det i schack om jag ser till att höja serotininnivån med jämna mellanrum) och panikångest.
Mitt knep är helt enkelt ångestdämpande midicin... De första gångerna använder man det, och när man har fått tag i rätt och man märker hur snabbt de fungerar och hur bra, så räcker vetskapen om att de ligger där i hyllan, beredda på att rycka in.. Jag har inte behövt en tablett på 1½ år... Som sagt.. Deras närvaro dämpar symtomen....
Sen är jag rätt säker på att dina närmaste vänner tycker det är helt ok att du ringer dem och skriker att du är på väg att dö.. Se bara till att du har förklarat för dem VARFÖR du gör det... Så de är beredda =)
