Tänkvärt
Är det inte ironiskt
att när kylan kommer
och lövet snart skall dö
blir det vackrare än någonsin?
att när kylan kommer
och lövet snart skall dö
blir det vackrare än någonsin?
En dröm. Eller verklighet?
I natt hände något som många verkar eftersträva. Folk pratar om det med glädje och förväntan, eller kanske hopp och nyfikenhet. Vissa människor kan nämligen mitt i en dröm inse att de sover, att alla intryck och händelser endast utspelar sig i hjärnan, och sedan ta kontroll över situationen.
I en dröm kan vem som helst flyga, bli miljonär, älskad, växa till en jättes storlek eller bli osynlig. Endast fantasin sätter gränser. Det låter ju helt underbart, vad är bättre än att spendera nätterna med att uppleva sina innersta drömmar om och om igen?
Men för mig vad det annurlunda.
Drömmen började med en viss panik. Jag var återigen i Oslo och hade svårt med alla lägenhetsvisningar. Jag kom bort mig, gick vilse, tappade nyklar och blev ovän med en elak kvinna. Plötsligt inser jag att allt är så overkligt och irrationellt, det måste vara en dröm. Jag pekar på kvinnan och tänker "Explodera!" och så *poff* var hon borta i ett regn av gnistor.
Coolt, jag drömmer. Vilken tur att allt det här inte var verkligt.
Jag susar runt lite på gator och torg men känslan är fortfarande ond, röd, svettig. Det började som en mardröm och känslan vill inte släppa. Jag tröttnar, vill bort och bestämmer mig för att vakna.
När jag vaknar ligger jag i en av lägenheterna jag kollade på i Oslodrömmen. Den elaka kvinnan knackar på. Hon meddelar att det finns ingen kvar, alla har stuckit och glömt mig. Jag börjar gråta innan jag inser att det fortfarande är en dröm. Nu blundar jag och tar i, hårt, anstränger mig för att vakna.
En stöt går genom kroppen när jag vaknar, det gör nästan ont när nerverna vaknar till liv. Runt omkring mig ser jag fortfarande Oslo-lägenheten. Vad är det här? Varför kan jag inte vakna? Jag är fångad i min dröm. Paniken träder fram, hur jag än gör kan jag inte vakna. Jag blundar och skriker allt vad jag har.
Och så vaknar jag, skrikande så att halsen gör ont. Vet återigen inte vart jag befinner mig. Var är jag!? Det dröjer flera sekunder innan jag inser att det jag ser faktiskt är mitt eget sovrum, hade nästan glömt hur det ser ut. Lättnaden är total, och jag vill inte somna om. Tänk om jag fastnar igen?
I en dröm kan vem som helst flyga, bli miljonär, älskad, växa till en jättes storlek eller bli osynlig. Endast fantasin sätter gränser. Det låter ju helt underbart, vad är bättre än att spendera nätterna med att uppleva sina innersta drömmar om och om igen?
Men för mig vad det annurlunda.
Drömmen började med en viss panik. Jag var återigen i Oslo och hade svårt med alla lägenhetsvisningar. Jag kom bort mig, gick vilse, tappade nyklar och blev ovän med en elak kvinna. Plötsligt inser jag att allt är så overkligt och irrationellt, det måste vara en dröm. Jag pekar på kvinnan och tänker "Explodera!" och så *poff* var hon borta i ett regn av gnistor.
Coolt, jag drömmer. Vilken tur att allt det här inte var verkligt.
Jag susar runt lite på gator och torg men känslan är fortfarande ond, röd, svettig. Det började som en mardröm och känslan vill inte släppa. Jag tröttnar, vill bort och bestämmer mig för att vakna.
När jag vaknar ligger jag i en av lägenheterna jag kollade på i Oslodrömmen. Den elaka kvinnan knackar på. Hon meddelar att det finns ingen kvar, alla har stuckit och glömt mig. Jag börjar gråta innan jag inser att det fortfarande är en dröm. Nu blundar jag och tar i, hårt, anstränger mig för att vakna.
En stöt går genom kroppen när jag vaknar, det gör nästan ont när nerverna vaknar till liv. Runt omkring mig ser jag fortfarande Oslo-lägenheten. Vad är det här? Varför kan jag inte vakna? Jag är fångad i min dröm. Paniken träder fram, hur jag än gör kan jag inte vakna. Jag blundar och skriker allt vad jag har.
Och så vaknar jag, skrikande så att halsen gör ont. Vet återigen inte vart jag befinner mig. Var är jag!? Det dröjer flera sekunder innan jag inser att det jag ser faktiskt är mitt eget sovrum, hade nästan glömt hur det ser ut. Lättnaden är total, och jag vill inte somna om. Tänk om jag fastnar igen?
den rädda lilla flickan
Jag mår fortfarande lite illa.
Det kan bero på den ganska häftiga bakfyllan.
Det kan också bero på att jag äcklas av mig själv.
Genom en helg som rent allmänt var kanon ser jag skymtar av en mycket rädd flicka som gör vad som helst för att få känna sig älskad. När andra hörde flirtiga skämt känner jag av den desperata undertonen. Den som andra skulle kalla livsglad är för mig snarlik en slampa. Och den flickan, hon är jag.
Detta i kombination med alkohol resulterade i missförstånd, krossade hjärtan, svartsjukedraman, ensamhet, rykten, dumma beslut, ångest, konstiga samtal och vänskaper som satts på prov. Jag flirtade för bekräftelse och glömde mitt i karusellen av att det påverkar många fler än bara mig.
Dags att andas, lugna ned mig och kanske våga ta en vit helg. Varför har jag så bråttom? Jag kommer inte dö av ensamhet. Det är inte farligt att vara ensam. Om inte jag står ut med mitt eget sällskap, hur skall då andra orka? Det är bara en känsla, jag behöver inte lyssna på den.
Min silverstrimma är all den kärlek jag fick.
Det finns folk som bryr sig, som älskar och vill skydda mig.
Skydda mig från den som gör mig mest illa - mig själv. Eller snarare, den rädda lilla flickan som jag skymtar ibland. Jag vill inte ha henne i mitt liv, jag vill inte ha med henne och göra. Hon är osäker och låter det gå ut på omgivningen. Från och med nu är hon inte längre välkommen.
Nästa vecka börjar kampanjen Våga Vara Ensam.
Det kan bero på den ganska häftiga bakfyllan.
Det kan också bero på att jag äcklas av mig själv.
Genom en helg som rent allmänt var kanon ser jag skymtar av en mycket rädd flicka som gör vad som helst för att få känna sig älskad. När andra hörde flirtiga skämt känner jag av den desperata undertonen. Den som andra skulle kalla livsglad är för mig snarlik en slampa. Och den flickan, hon är jag.
Detta i kombination med alkohol resulterade i missförstånd, krossade hjärtan, svartsjukedraman, ensamhet, rykten, dumma beslut, ångest, konstiga samtal och vänskaper som satts på prov. Jag flirtade för bekräftelse och glömde mitt i karusellen av att det påverkar många fler än bara mig.
Dags att andas, lugna ned mig och kanske våga ta en vit helg. Varför har jag så bråttom? Jag kommer inte dö av ensamhet. Det är inte farligt att vara ensam. Om inte jag står ut med mitt eget sällskap, hur skall då andra orka? Det är bara en känsla, jag behöver inte lyssna på den.
Min silverstrimma är all den kärlek jag fick.
Det finns folk som bryr sig, som älskar och vill skydda mig.
Skydda mig från den som gör mig mest illa - mig själv. Eller snarare, den rädda lilla flickan som jag skymtar ibland. Jag vill inte ha henne i mitt liv, jag vill inte ha med henne och göra. Hon är osäker och låter det gå ut på omgivningen. Från och med nu är hon inte längre välkommen.
Nästa vecka börjar kampanjen Våga Vara Ensam.
Bakislycka, finns det?
Jag sitter här, bakis som fan, med ögonen i kors och huvudet dunkade. Funderar på den eviga frågan, ska det bli pizza eller hamburgare som bakiskäk? Plötsligt dyker det upp en känsla så snarlik lycka att jag måste skratta högt. Är det här mitt största problem just nu?
Man vet aldrig när lyckan kommer, och ibland kan det vara svårt att känna igen den, men just nu mår jag faktiskt bra. Jag har kompisar som bryr sig, är fortfarande bra vän med Joel, jag både flirtar och blir flirtad med och nästa äventyr ligger framför mig. Det är inte mycket att gnälla över här.
Man vet aldrig när lyckan kommer, och ibland kan det vara svårt att känna igen den, men just nu mår jag faktiskt bra. Jag har kompisar som bryr sig, är fortfarande bra vän med Joel, jag både flirtar och blir flirtad med och nästa äventyr ligger framför mig. Det är inte mycket att gnälla över här.
Saker jag är allergisk mot
Folk som säger att de ska höra av sig, men inte gör det.
Detta är vanligt förekommande hos män, men låt er inte luras. Det finns även gott om kvinnor där ute som slänger iväg ett "jag ringer dig!" för att sedan göra motsatsen. Jag undrar vad som är så svårt i att INTE yttra meningen om man inte tänker hålla den?
Folk med åsikter de inte kan backa upp.
En åsikt måste vara grundad på något, annars är den inte något värd i mina ögon. Att tycka illa om polisen "bara för att", utan att kunna prestera ett enda argument, är bara löjligt. Dessutom vansinnigt ointelligent. Är du emot homo-adoption? Okej! Jag respekterar din åsikt så länge du kan argumentera varför och vara beredd att bli ifrågasatt.
Folk som klagar utan att göra något åt det.
Och här går kräkreflexerna igång på mig. Gnälliga jävlar som ödlar sin tid på att klaga men aldrig tar tag i det får mig att må fysiskt illa. Sluta klaga för jag orkar inte lyssna .Är jobbet tråkigt? Byt jobb! Vill du resa? Men gör det då! Ingenting är omöjligt. Faktiskt.
Detta är vanligt förekommande hos män, men låt er inte luras. Det finns även gott om kvinnor där ute som slänger iväg ett "jag ringer dig!" för att sedan göra motsatsen. Jag undrar vad som är så svårt i att INTE yttra meningen om man inte tänker hålla den?
Folk med åsikter de inte kan backa upp.
En åsikt måste vara grundad på något, annars är den inte något värd i mina ögon. Att tycka illa om polisen "bara för att", utan att kunna prestera ett enda argument, är bara löjligt. Dessutom vansinnigt ointelligent. Är du emot homo-adoption? Okej! Jag respekterar din åsikt så länge du kan argumentera varför och vara beredd att bli ifrågasatt.
Folk som klagar utan att göra något åt det.
Och här går kräkreflexerna igång på mig. Gnälliga jävlar som ödlar sin tid på att klaga men aldrig tar tag i det får mig att må fysiskt illa. Sluta klaga för jag orkar inte lyssna .Är jobbet tråkigt? Byt jobb! Vill du resa? Men gör det då! Ingenting är omöjligt. Faktiskt.
Divafasoner
Jag har aldrig brytt mig om skor, ogillar generellt att shoppa och köper aldrig smycker för mer än 29.90. Jag tycker manikyr är överskattat, väskor tråkiga och ansiktsbehandlingar rent av perversa. Varje gång det är dags att köpa smink gråter jag så dyrt det är, och förbannar maskaran som torkat igen.
Men när det gäller håret är det annurlunda. Håret är min svaga punkt, min stolthet. Med nyfönat hår känner jag mig vackrast i världen. Vem behöver Gucci eller YSL när man har en fin frisyr? Därför skulle jag aldrig, och har aldrig, inte en endaste gång i hela mitt liv, färga håret hemma.
Så mycket kan gå fel, det är kemi på hög nivå. För avancerat för mig, och helt ärligt även för de flesta andra. Jag skulle aldrig kunna ta den chansningen. En ful tröja kan man alltid slänga, men en dålig hårfärg sitter tills den växer ut - om hundra miljoner år.
Med det så försvarar jag mina divafasoner, det är min ursäkt till alla tusenlappar jag slänger ut för att behålla mitt blonda hårsvall. Skall jag vara ytlig så är det min man som blir uppassad.
Men när det gäller håret är det annurlunda. Håret är min svaga punkt, min stolthet. Med nyfönat hår känner jag mig vackrast i världen. Vem behöver Gucci eller YSL när man har en fin frisyr? Därför skulle jag aldrig, och har aldrig, inte en endaste gång i hela mitt liv, färga håret hemma.
Så mycket kan gå fel, det är kemi på hög nivå. För avancerat för mig, och helt ärligt även för de flesta andra. Jag skulle aldrig kunna ta den chansningen. En ful tröja kan man alltid slänga, men en dålig hårfärg sitter tills den växer ut - om hundra miljoner år.
Med det så försvarar jag mina divafasoner, det är min ursäkt till alla tusenlappar jag slänger ut för att behålla mitt blonda hårsvall. Skall jag vara ytlig så är det min man som blir uppassad.
Jag är gay.
Jag märker att besöksantalen skjuter genom taket varje gång jag pratar om min bisexualitet eller kvinnor i allmänhet. Antar att detta kan te sig ganska exotiskt för vissa läsare, trots att det är så naturligt för min del.
Just nu snittar jag i princip en chockad arbetskamrat per dag. På små sätt kommer det ju fram att jag dejar en tjej och folk som jag aldrig trodde hade fördomar rodnar och stammar fram: "eeeh oj.. ja jo det är ju helt okej. Jaa. Jag har inga problem med det, nejdå. Vissa har det, men INTE JAG. Så bra!"
Den vanligaste följdfrågan brukar vara: Hur länge har du varit det? och då måste jag bara skratta. Tjaaa du, brukar jag säga, hur länge har du varit hetero?
För det är något som alltid har funnits där, som aldrig var konstigt. Jag har alltid tyckt om tjejer och behövde inte ens reflektera över att det kunde vara konstigt i vissas ögon. Antar att jag har en rätt trygg barndom att tacka för det, jag slapp alla fördomar. Istället får jag uppleva dem nu, i smyg. Av folk som bara i meningen "det är helt okej" visar på att det faktiskt inte är det ibland. Lite snurrigt, men förstår ni vad jag menar?
Hur många svarar så när någon berättar att denne är vänsterhänt? Eller kanske har en finsk pappa? För mig är bisexualitet en precis lika oviktig detalj att hänga upp sig på. När någon meddelar mig att det är okej att jag är bi, så sätter sig personen över mig. Som om det någonsin skulle vara något annat än okej? Jag behöver inte erat tillstånd eller godkännande. Jag är gay och kommer alltid att vara.
Just nu snittar jag i princip en chockad arbetskamrat per dag. På små sätt kommer det ju fram att jag dejar en tjej och folk som jag aldrig trodde hade fördomar rodnar och stammar fram: "eeeh oj.. ja jo det är ju helt okej. Jaa. Jag har inga problem med det, nejdå. Vissa har det, men INTE JAG. Så bra!"
Den vanligaste följdfrågan brukar vara: Hur länge har du varit det? och då måste jag bara skratta. Tjaaa du, brukar jag säga, hur länge har du varit hetero?
För det är något som alltid har funnits där, som aldrig var konstigt. Jag har alltid tyckt om tjejer och behövde inte ens reflektera över att det kunde vara konstigt i vissas ögon. Antar att jag har en rätt trygg barndom att tacka för det, jag slapp alla fördomar. Istället får jag uppleva dem nu, i smyg. Av folk som bara i meningen "det är helt okej" visar på att det faktiskt inte är det ibland. Lite snurrigt, men förstår ni vad jag menar?
Hur många svarar så när någon berättar att denne är vänsterhänt? Eller kanske har en finsk pappa? För mig är bisexualitet en precis lika oviktig detalj att hänga upp sig på. När någon meddelar mig att det är okej att jag är bi, så sätter sig personen över mig. Som om det någonsin skulle vara något annat än okej? Jag behöver inte erat tillstånd eller godkännande. Jag är gay och kommer alltid att vara.
Drömbröllop
Hela natten stod jag och förberedde mig för mitt bröllop.
Fixade klänning, rakade armarna, satte upp håret.
Så plötsligt inser jag att jag har glömt att ordna med med brudgum?!
Där står jag i kyrkan, men har ingen att gifta mig med.
Symbolisk dröm?
Bruden Hanna?
Fixade klänning, rakade armarna, satte upp håret.
Så plötsligt inser jag att jag har glömt att ordna med med brudgum?!
Där står jag i kyrkan, men har ingen att gifta mig med.
Symbolisk dröm?
Bruden Hanna?
Protest!
I ren protest mot föregående deprimerande inlägg kommer här en lista över positiva saker jag hittar med singellivet:
- Jag kan strunta i riktig mat utan att det går ut över någon annan. O'boy fungerar finfint som både middag och kvällsmat.
- Mindre disk, mycket på grund av påstående ovan.
- Mindre tvätt. Stringtrosor tar i princip ingen plats!
- Fritt fram att ragga på allt som rör sig.
- Frihet att sova på köksbordet, kolla på film i sängen, låta bli att komma hem alls, slänga smulor på golvet eller bara göra vad jag vill när jag vill.
- Ingen som klagar över att jag är en
stökig fan. - Sjukt mycket plats i gaderoben! Allt utrymme tillhör mig.
- Ingen annans humör påverkar mitt. Är jag glad så är jag glad.
- Massor med extra tid att utvecka mina hobbys. Har förfinat mina spionerikunskaper till pensionen, lärt mig att stå i brygga och kolla på tv, samt skrivit en hel drös med skit till bloggen.
- Saker flyttar inte magiskt på sig. (Tyvärr är jag så glömsk att jag inte minns vart de borde ligga ens i första taget)
- Mer tid att förgylla vardagen för mina underbara vänner med hjälp av mitt fantastiska sällskap.
- Ingen svartsjuka!
- Jag kan flasha tuttarna när jag vill. Kanske inte för farbror polis, men annars så.
- Inget dåligt samvete när jag jobbar över.
- Jag kan flytta till Oslo utan vidare.
Fler förslag?
en ensam fiskpinne
Av någon underlig anledning känner jag mig ensamast i världen just nu.
Här sitter jag med mina fiskpinnar och försöker intala mig själv att det är lycka. Man skulle kunna tro att en festlig helg och måndagsdejt borde göra mig gladare, men allt jag känner är "shit vad svårt det är".
Hur kan det vara så svårt att hitta någon att bry sig om, bara ha kul med?
Chansen för omsesidig attraktion känns som en på tusen. Och även om man hittar den spelar det ingen roll, då drar drömmarna åt olika håll.
Grattis till alla er där ute som har hittat någon att dela livet med.
Ni borde få nobelpriset hela bunten.
Bota cancer? bah. Kärlek, där har vi tuffa saker.
Här sitter jag med mina fiskpinnar och försöker intala mig själv att det är lycka. Man skulle kunna tro att en festlig helg och måndagsdejt borde göra mig gladare, men allt jag känner är "shit vad svårt det är".
Hur kan det vara så svårt att hitta någon att bry sig om, bara ha kul med?
Chansen för omsesidig attraktion känns som en på tusen. Och även om man hittar den spelar det ingen roll, då drar drömmarna åt olika håll.
Grattis till alla er där ute som har hittat någon att dela livet med.
Ni borde få nobelpriset hela bunten.
Bota cancer? bah. Kärlek, där har vi tuffa saker.
Cocksucking Cowboys
Jag tycker vi borde slita oss lite från det hederliga svenska gnället och kolla på Systembolaget med nya ögon.
Ja, det är segt att man inte kan handla kalla drycker, eller hitta bärs efter kl 18. Ja, det är i princip omöjligt att komma fram på helgen, det suger att man måste vänta till den ädla 20-års dagen och ja ett monopol kanske inte alltid känns väldigt etiskt.
Men få tänker på vad man faktiskt får tillbaka. Ett statligt ägt företag med prisreglerade produkter, proffsiga hemsidor, utbildad och kunnig personal som faktiskt gärna hjälper till! Det är inte ofta jag pratar med dem, men så i förra veckan fick jag ett sådant sug efter drinken cocksucking cowboys och bara var tvungen att få tag på butterscotch schnapps. Jag frågar en anställd på Systembolaget och inom loppet av en minut har han både lokaliserat den åt mig, på ett sällsynt lager långt ute i tjotahejti, och lagt en beställning åt mig. Helt kostnadsfritt givetvis.
En vecka senare piper mobilen, ett sms kungör att spriten väntar.
Utan problem vandrar jag in, får min dyrbara flaska och betalar inte ett öre över rek priset.
Så jävla smidigt.
Ja, det är segt att man inte kan handla kalla drycker, eller hitta bärs efter kl 18. Ja, det är i princip omöjligt att komma fram på helgen, det suger att man måste vänta till den ädla 20-års dagen och ja ett monopol kanske inte alltid känns väldigt etiskt.
Men få tänker på vad man faktiskt får tillbaka. Ett statligt ägt företag med prisreglerade produkter, proffsiga hemsidor, utbildad och kunnig personal som faktiskt gärna hjälper till! Det är inte ofta jag pratar med dem, men så i förra veckan fick jag ett sådant sug efter drinken cocksucking cowboys och bara var tvungen att få tag på butterscotch schnapps. Jag frågar en anställd på Systembolaget och inom loppet av en minut har han både lokaliserat den åt mig, på ett sällsynt lager långt ute i tjotahejti, och lagt en beställning åt mig. Helt kostnadsfritt givetvis.
En vecka senare piper mobilen, ett sms kungör att spriten väntar.
Utan problem vandrar jag in, får min dyrbara flaska och betalar inte ett öre över rek priset.
Så jävla smidigt.
Joels Dejt
Joel har tydligen lyckats lura någon stackars flicka att han är multimiljonär och att hans näshår är gjort av guld, vilket resulterade i en dejt på lördag.
Inte för att jag är bitter, nejdå. Inte alls.
Jag tänker på hur han var på vår första dejt och känner inte ett uns av oro eller svartsjuka. Han hade fräckheten att bjuda på allt och skrattade dessutom åt mina skämt, den grisen. Att han dessutom var trevlig och gav mig komplimanger drog ju det ett steg för långt. Ingen chans att flicksnärtan faller för honom.
Men eftersom han uppenbarligen känner sig så villrådig inför helgens strapatser, kan inte alla ni läsare ringa och ge honom några råd? Ring helst på kvällen och ge era bästa råd, om ni är ritkigt entusiastiska kanske i form av en dikt eller ljudinspelning.
Eller ring kanske bara för att kolla om det går bra. Eller hur han mår. Eller om hon är kvar och är glad. Eller... nu när jag tänker efter, ring om precis vad som helst. Lördag kväll, kom ihåg det. Han lägger ju ut sitt nummer hela tiden, ni erfarna stalkers har det säkert redan på speed-dial.
Inte för att jag är bitter, nejdå. Inte alls.
Jag tänker på hur han var på vår första dejt och känner inte ett uns av oro eller svartsjuka. Han hade fräckheten att bjuda på allt och skrattade dessutom åt mina skämt, den grisen. Att han dessutom var trevlig och gav mig komplimanger drog ju det ett steg för långt. Ingen chans att flicksnärtan faller för honom.
Men eftersom han uppenbarligen känner sig så villrådig inför helgens strapatser, kan inte alla ni läsare ringa och ge honom några råd? Ring helst på kvällen och ge era bästa råd, om ni är ritkigt entusiastiska kanske i form av en dikt eller ljudinspelning.
Eller ring kanske bara för att kolla om det går bra. Eller hur han mår. Eller om hon är kvar och är glad. Eller... nu när jag tänker efter, ring om precis vad som helst. Lördag kväll, kom ihåg det. Han lägger ju ut sitt nummer hela tiden, ni erfarna stalkers har det säkert redan på speed-dial.
Hanna funderar
Hmm.. det finns väldigt många jobb för mig i Oslo.
Jobb med bra lön.
Och så finns det en Emma.
Hmm.. och Hmm igen.
Jobb med bra lön.
Och så finns det en Emma.
Hmm.. och Hmm igen.
PRIDE-abstinens
I år går Europride av stapeln i vår kära huvudstad. 10 hela dagar ska vigas åt kärleken. Jag som vart på priden tidigare VET hur underbart det kommer blir. Fjollbögar, dramaqueens, dykes on bikes, humlor, dragqueens, lipstick flator och sprit, allt i en härlig blandning.
Vi snackar konserter, utställningar, workshops, tal, seminarum, marknader, fester och givetvis den stora paraden. Det pirrar i magen på mig bara jag pratar om det. Jag är så redo, jag är så sugen. Jag är ju singel och allt.
Det suger så jävla hårt att jag inte kan gå.
För vem ska jag gå med? Vart ska jag bo?
Jag som skulle springa runt i min kroppsmålning med tejpade bröstvårtor och bara vara lesbisk i en hel vecka.
Ingen som bor i stora staden och känner ett galet begär att han en Hanna boende hos sig? Någon som inte kunde tänka sig en roligare helg än att tillbringa den med tusentals egofixerade homos? Ingen annan förutom jag som känner, PRIDEN - här kommer jag!?
Vi snackar konserter, utställningar, workshops, tal, seminarum, marknader, fester och givetvis den stora paraden. Det pirrar i magen på mig bara jag pratar om det. Jag är så redo, jag är så sugen. Jag är ju singel och allt.
Det suger så jävla hårt att jag inte kan gå.
För vem ska jag gå med? Vart ska jag bo?
Jag som skulle springa runt i min kroppsmålning med tejpade bröstvårtor och bara vara lesbisk i en hel vecka.
Ingen som bor i stora staden och känner ett galet begär att han en Hanna boende hos sig? Någon som inte kunde tänka sig en roligare helg än att tillbringa den med tusentals egofixerade homos? Ingen annan förutom jag som känner, PRIDEN - här kommer jag!?
USB-damp
Precis när jag tror att saker går bra så får jag psykbryt. Jag trodde att saker började falla på plats och att jag kunde få lite ordning på mitt liv. Inte få konstiga dippar på jobbet, inte vara desperat för att bli älskad. Jag trodde att jag kunde bygga mig ett liv i min lägenhet där saker och ting faktiskt hörde samman och jag visste vart de var.
Jag ville inte komma hem och bryta ihop över något så töntigt som ett USB minne. Folk tappar bort saker hela tiden så vad spelar det för roll? Vi snackar 200 spänn max. Men jag är så trött på att inte ha hjärnan på rätt ställe. Jag är så trött på att ständigt glömma, vela och virra. Saker bara försvinner ur min väska och jag kan inte fatta hur en enda människa kan tappa bort så mycket.
Jag ringer Sofia och ska meddela min sena ankomst när floden bara börjar. Jag visste inte ens att jag hade allt det inom mig. Jag ligger i en boll på golvet och kvider "Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara så glömsk. Hittils har jag tappat bort två nycklar, en dagbok, ett USB-minne och en fickkniv. På en månad. Det är helt absurt ju!"
Sofia tröstar, säger det är okej att vara glömsk. Det är helt förståeligt att min hjärna inte fungerar som vanligt nu, men jag vägrar att förstå. Nu vill jag bara bli normal. Kan jag inte få ett normalt liv, bara en kort stund? När jag inte behöver oroa mig för nästa lön, ett liv där jag har råd att köpa mig ett soffbord, en micro, en telefon, en cykel och andra saker folk tar för givet. Jag vill inte behöva lägga pengarna på ett USB-minne som jag redan haft.
Jag vill ha ett liv där jag känner mig hemma i min lägenhet och vet vart jag ska fira jul. Jag vill ha lite trygghet. Jag vill ha en stabil grund. Jag vill, jag vill, jag vill!!
Jag ville inte komma hem och bryta ihop över något så töntigt som ett USB minne. Folk tappar bort saker hela tiden så vad spelar det för roll? Vi snackar 200 spänn max. Men jag är så trött på att inte ha hjärnan på rätt ställe. Jag är så trött på att ständigt glömma, vela och virra. Saker bara försvinner ur min väska och jag kan inte fatta hur en enda människa kan tappa bort så mycket.
Jag ringer Sofia och ska meddela min sena ankomst när floden bara börjar. Jag visste inte ens att jag hade allt det inom mig. Jag ligger i en boll på golvet och kvider "Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara så glömsk. Hittils har jag tappat bort två nycklar, en dagbok, ett USB-minne och en fickkniv. På en månad. Det är helt absurt ju!"
Sofia tröstar, säger det är okej att vara glömsk. Det är helt förståeligt att min hjärna inte fungerar som vanligt nu, men jag vägrar att förstå. Nu vill jag bara bli normal. Kan jag inte få ett normalt liv, bara en kort stund? När jag inte behöver oroa mig för nästa lön, ett liv där jag har råd att köpa mig ett soffbord, en micro, en telefon, en cykel och andra saker folk tar för givet. Jag vill inte behöva lägga pengarna på ett USB-minne som jag redan haft.
Jag vill ha ett liv där jag känner mig hemma i min lägenhet och vet vart jag ska fira jul. Jag vill ha lite trygghet. Jag vill ha en stabil grund. Jag vill, jag vill, jag vill!!
Besöksrekord
Det är väldigt spännande att se hur jag de två senaste dagarna satt besöksrekord. Nu, som nybilden singel är det helt plötsligt omåttligt intressant att höra om mina humörsvängar, spyor, pinsamma minnen och allmänna svammel.
Är det alla Joels läsare som spionerar på mig? Eller kanske folk som gärna vill ragga men inte vågar? Eller kanske, bara kanske, är det alla mina arbetskamrater som fått nys om bloggen. Där sitter de och skrattar åt mina dumheter samtidigt som de är sjukt duktiga att hålla minen när jag går förbi.
I vilket fall som helst är jag glad. Jag hälsar alla nya läsare välkomna och hoppas ni vågar höra av er någon gång. Jag är precis lika farlig som jag verkar.
Är det alla Joels läsare som spionerar på mig? Eller kanske folk som gärna vill ragga men inte vågar? Eller kanske, bara kanske, är det alla mina arbetskamrater som fått nys om bloggen. Där sitter de och skrattar åt mina dumheter samtidigt som de är sjukt duktiga att hålla minen när jag går förbi.
I vilket fall som helst är jag glad. Jag hälsar alla nya läsare välkomna och hoppas ni vågar höra av er någon gång. Jag är precis lika farlig som jag verkar.
Rykten
Jag fick höra ett rykte om att Joel ska ut och festa i Göteborg på lördag. Denna kunskap kom till mig på det sättet som saker gör, trots att jag haft noll kontakt med honom. Det är som att informationen flyger till mig och landar i mitt knä, utan att jag ber om det. Joel vet inte om att jag vet, såvida han inte läser min blogg och då vet att jag vet, men det vet jag inte och kommer antagligen aldrig få veta!
Det lustiga med det här ryktet är att jag kommer befinna mig på samma ställe.
Fest i Göteborg.
Nu förstår ju jag att det är en hyfsat stor stad vi pratar om, och det kommer finnas fler människor där än oss två. Men med tanke på hur fantstiskt ironiskt ödet brukar vara känner jag mig ändå lite nervös. Jag kan se framför mig ett dussin otrevliga scenarion:
¤ Jag blir kalasfull och hånglar upp en snygging. Först efteråt inser jag att det var Joel som börjat odla skägg.
¤ Jag blir kalasfull och hånglar upp en brud. Senare på kvällen ser jag Joel vispa tunga med samma donna.
¤ Jag blir kalasfull och kör en inproviserad strip tease på borden. En av dem som ger mig dricks är Joel. Dessutom snålade han och gav mig bara en tjuga.
¤ Jag blir kalasfull och springer på honom. Börjar lipa, böna och be för att han ska ta mig tillbaka.
¤ Jag blir kalasfull och väldigt arg. Tillverkar en molotovcoctail av gamla ciderslattar samt en scarf, som jag senare slänger på honom. Explotionen uteblir men skadan är redan skedd.
¤ Jag blir kalasfull och paranoid. Tror mig se honom överallt och springer rakt in i en lyktstolpe när jag försöker gömma mig.
Det enda som verkar klart är att jag kommer bli kalasfull i alla fall!
Monsterlångt inlägg om SKAM
Jag funderar på det här med skam. Väldigt länge har jag trott att jag var immun mot det. Ni vet, allt det här med pang på - raka rör - gör allt - ångra inget. Det var min filosofi och naivt trodde jag att så länge man inte ångrade något hade man inget att skämmas för.
Nu vet jag att jag kunde inte ha mer fel.
Det finns mycket i mitt liv jag skäms över. Saker jag gärna inte berättar om. Som att jag förlovade mig när jag var 16 med en snubbe som heterBertram. Bara hand namn fick mig faktiskt att skämmas. Jag hatade det. Under hela tiden vi var ihop skämdes jag över hans namn. Sedan skämdes jag över att jag skämdes så, och cirkeln är sluten.
Jag skäms över att jag svek min bästa kompis så, att jag idag inte klarar av att vara i samma rum som henne. Min skam har faktiskt nått så våldsamma proportioner att jag i smyg börjat hata henne. För att slippa hata mig själv. Och sedan skäms jag över det, så sluts cirkeln igen.
När jag fick sparken från mitt jobb på Cherry skämdes jag så att jag ringde upp och bad dem inte berätta det för någon. Snälla, skriv inte det på papper bad jag. Snälla skriv inte på min omdöme att jag fick sparken från er. Så jag fick inget omdöme alls. Nu har jag inte något bevis på att jag faktiskt jobbade där. Så här i efterhand förstår jag också exakt hur fel de agerade, de hade inga som helst skäl att sparka mig. Och jag lät dem göra det bara för att slippa konfrontationen. Jag kommer antagligen aldrig igen få jobba inom spelindustrin på grund av det. Min skam kom tillbaka och bet mig i rumpan.
Och nu skäms jag något så fruktansvärt, utan att egentligen veta varför. Så mycket att jag bad Joel hålla tyst och medvetet mörkade för alla läsare vad som faktiskt hände. Vilket i och för sig inte är hemsk fel, men det får mig inte att må bra heller. Jag skäms för att Joel gjorde slut med mig. Jag skäms för att han slutade älska mig när jag fortfarande älskar honom.
Det finns inget ork till en fortsatt charad, vilket säkert har börjat märkas. Han gjorde slut med mig och jag är helt förkrossad. Innerst inne vet jag att sånt händer, man växer i olika riktningar, olika snabbt. Men så kommer den elaka lilla rösten som viskar att det är mitt fel, det måste vara på grund av mig. Var det något jag gjorde, eller inte gjorde? Hur kan jag någonsin bli älskad igen? Och än viktigare, hur ska jag kunna orka att älska?
Det är fel och skamligt att bli lämnad. Djupt inrotad kunskap som alla vet om men inte varför. Jag vill bli av med skammen och skriver min sanning, skriver allt. Helt plötsligt blev den här bloggen mer personlig än någonsin.
Nu vet jag att jag kunde inte ha mer fel.
Det finns mycket i mitt liv jag skäms över. Saker jag gärna inte berättar om. Som att jag förlovade mig när jag var 16 med en snubbe som heter
Jag skäms över att jag svek min bästa kompis så, att jag idag inte klarar av att vara i samma rum som henne. Min skam har faktiskt nått så våldsamma proportioner att jag i smyg börjat hata henne. För att slippa hata mig själv. Och sedan skäms jag över det, så sluts cirkeln igen.
När jag fick sparken från mitt jobb på Cherry skämdes jag så att jag ringde upp och bad dem inte berätta det för någon. Snälla, skriv inte det på papper bad jag. Snälla skriv inte på min omdöme att jag fick sparken från er. Så jag fick inget omdöme alls. Nu har jag inte något bevis på att jag faktiskt jobbade där. Så här i efterhand förstår jag också exakt hur fel de agerade, de hade inga som helst skäl att sparka mig. Och jag lät dem göra det bara för att slippa konfrontationen. Jag kommer antagligen aldrig igen få jobba inom spelindustrin på grund av det. Min skam kom tillbaka och bet mig i rumpan.
Och nu skäms jag något så fruktansvärt, utan att egentligen veta varför. Så mycket att jag bad Joel hålla tyst och medvetet mörkade för alla läsare vad som faktiskt hände. Vilket i och för sig inte är hemsk fel, men det får mig inte att må bra heller. Jag skäms för att Joel gjorde slut med mig. Jag skäms för att han slutade älska mig när jag fortfarande älskar honom.
Det finns inget ork till en fortsatt charad, vilket säkert har börjat märkas. Han gjorde slut med mig och jag är helt förkrossad. Innerst inne vet jag att sånt händer, man växer i olika riktningar, olika snabbt. Men så kommer den elaka lilla rösten som viskar att det är mitt fel, det måste vara på grund av mig. Var det något jag gjorde, eller inte gjorde? Hur kan jag någonsin bli älskad igen? Och än viktigare, hur ska jag kunna orka att älska?
Det är fel och skamligt att bli lämnad. Djupt inrotad kunskap som alla vet om men inte varför. Jag vill bli av med skammen och skriver min sanning, skriver allt. Helt plötsligt blev den här bloggen mer personlig än någonsin.
Gamla repriser
Joel, mitt kära ex, kommer förbi och hälsar på.
Jag som precis har tränat är således svettig som en ko och minst lika sexig. Är fullt inbegripen i en lång utläggning om hur en snubbe på gymmet fick kramp, samtidigt som jag klär av mig.
Inte förräns Joel visslar till reagerar jag. Där står jag med tuttarna i vädret och han flinar förtjust.
Men så går det ju inte för sig längre. Nu när man inte är ihop kan man ju inte visa sig nakna för varandra.
Eller? Kan man det?
Jag är så förvirrad.
För en månad sedan var det ju helt naturligt. Vad har egentligen ändrats?
Vi är inte ihop men han är ju samma person.
Det är skumt det här.
Jag som precis har tränat är således svettig som en ko och minst lika sexig. Är fullt inbegripen i en lång utläggning om hur en snubbe på gymmet fick kramp, samtidigt som jag klär av mig.
Inte förräns Joel visslar till reagerar jag. Där står jag med tuttarna i vädret och han flinar förtjust.
Men så går det ju inte för sig längre. Nu när man inte är ihop kan man ju inte visa sig nakna för varandra.
Eller? Kan man det?
Jag är så förvirrad.
För en månad sedan var det ju helt naturligt. Vad har egentligen ändrats?
Vi är inte ihop men han är ju samma person.
Det är skumt det här.
Lite frågesport..
Fråga ett:
Vet ni vad som ligger i Båstad?
Radiohögskolan.
Fråga två:
Vet ni vad som händer i Båstad just nu?
Tennisveckan.
Vilket summa sumarum betyder att min älskade vän Meijer, som går på radiohögskolan, sänder himla massa live just nu. Som inte jag kan lyssna på för jag har mac, men det är en annan historia.
Det viktiga i den här historian är hur många kändisar som gilder runt. Som han får intervjua.
Imorgon ska de träffa the Schulmans! Bröderna Schulman, i egen hög person. Alex och Calle Schulman!!
Min hunkiga vän Meijer.
Sorry girls, he's taken..... By me! moahahaha!!!
Okej, förlåt Jovana.. jag vet att du har mest tjing på honom. Slå mig inte. Aj!
Ser ni vad rädda de är för honom?
Det borde de vara.
Bröderna Schulman.. DARRA!!
Vet ni vad som ligger i Båstad?
Radiohögskolan.
Fråga två:
Vet ni vad som händer i Båstad just nu?
Tennisveckan.
Vilket summa sumarum betyder att min älskade vän Meijer, som går på radiohögskolan, sänder himla massa live just nu. Som inte jag kan lyssna på för jag har mac, men det är en annan historia.
Det viktiga i den här historian är hur många kändisar som gilder runt. Som han får intervjua.
Imorgon ska de träffa the Schulmans! Bröderna Schulman, i egen hög person. Alex och Calle Schulman!!
Min hunkiga vän Meijer.
Sorry girls, he's taken..... By me! moahahaha!!!
Okej, förlåt Jovana.. jag vet att du har mest tjing på honom. Slå mig inte. Aj!
Ser ni vad rädda de är för honom?
Det borde de vara.
Bröderna Schulman.. DARRA!!
Jag lite smått avgudar dessa idioter. I smyg då såklart. Har nu ringt till min vän, bönat och bett för att få dem att signera en nakenbild på mig. Jag tror jag ska välja denna:
