[[ Njorun ]]

Jag har ett återkommande problem när jag flirtar. Om jag skall specificera mig närmare så inträffar det här problemet när jag försöker flirta med tjejer. Jag har sett scenariot flera gånger och trots att slutet alltid är det samma ändrar jag av någon anledning inte taktik. Vilket jag helt klart borde göra.

Varje gång jag hittar en tjej att snacka, spana och flirta med blir jag hennes nya bästa vän. Vi går in på toaletten för vad jag hoppas är mys, när de egentligen bara vill bikta sig. De sätter sig i mitt knä, kollar djupt in i ögonen, böjer sig fram, särar på läpparna och sedan följer hela deras livshistoria. Vi pussas och kramas hela kvällen men mer än så blir det aldrig. Vi byter nummer men till vilken nytta? Morgonen efter har de ju så klart inte blivit omvända och beslutat sig för ett premiär i den lesbiska sänghalmen.


Killar har jag inte samma problem med. De tror att jag vill sätta på dem så fort mungipan åker upp i något som ens liknar ett leende. Men hur ska jag gå till väga med de här donnorna? Det är faktiskt skitsvårt att ragga på brudar. Ska jag inleda konversationen med "så har du någonsin varit med en kvinna?" eller kanske skrivka KNULLA? på en lapp som jag lämnar fram?

För det är antagligen däri promlemen ligger:

1. Jag vet inte om de ens är potentiella ragg. Vissa person är helt enkelt inte särkligt gay. (Hur mycket man än tjatar. Hur mycket man än pussas. Eller hur Amanda?? ;)
2. Tjejer är så ovana att bli flirtade med på andra sätt en testosteronstinna bröl, "how you dooooin?" fölt med en dask på rumpan, att de helt enkelt inte fattar.

Brudar... Hur vill ni bli raggade på egentligen?
För jag fattar helt enkelt inte.

Eller så kanske jag är den enda bisexuella singeln där ute?

Och jag känner mig ensammast i världen.

Jag sitter här och tycker så synd om mig själv att det är rent äckligt. Mina sjuka tankar handlar om hur alla i smyg ogillar mig men är för fega att stå för sina åsikter, hur alla dissar mig på veckans roligaste dag för att vara med folk de egentligen tycker om.

Någonstans vet jag att det är rens nonsens, det är onda tankar som aldrig kommer göra mig något gott. Men det betyder inte att jag slutar med denna orgie i självömkan.

Jag hatar mig själv för att jag är så beroende av andra.
Jag hatar mitt ständiga behov av bekräftelse.
Jag hatar att jag fortfarande inte klarar av att vara ensam.

Fördelen med ett halvkrisigt privatliv är att man märker vilka som förtjänar titeln vän. Vilka som ställer upp, spontant. Vilka som hjälper och bryr sig. Vilka som ger utan en tanke på att få tillbaka.

Jag är så lycklig över att jag har mina vänner.

Tusen miljoner älsk.

Chockerade mig själv idag när jag bjöd hem kollegan Edvin för en kväll i alkoholens tecken. Inget konstigt i det, men när han meddelade att orken inte fanns förvånade jag mig själv genom att tjata.

Det började med vanliga övertalningsförsök och spårade ur i någon sorts monolog där jag både utmanade hans manlighet och anklagade honom för att vara tråkig. Sedan började jag kompromissa, truga, muta och stannade slutligen upp för att reflektera vad fan jag höll på med.

Det gick liksom inte in i min skalle att han kunde säga nej. Vad är det som är så otroligt med att han inte orkar? Vad är det jag vägrar förstå? Är jag så bortskämd med att få min vilja fram? Får jag aldrig nej annars?

Spenderade resten av dagen med att må lite lätt illa, både över mitt överilade beteende samt en väldigt fysisk, och totalt obefogad, känsla av att vara avvisad. Fick mig en ordentlig tankeställare. Varför var det så jobbigt? Är jag kanske hemligt kär i Edvin? Eller var det för att jag är van att få ja som svar? Får jag alltid min vilja fram? Är det dåligt?

Och så långt bak, ett litet minne som fladdrar till. En röst som viskar att visst är det så. Jag får alltid som jag vill, och när jag tror att jag kompromissar är det egentligen "my way or the highway". Fan.

Hipp hipp hurra! Idag fyller min blogg ett år!

Tänk att ett helt år av mitt liv nu finns dokumenterat på internet. En dagbok vem som helst kan läsa, när som helst. Pinsamma citat och ägonblick ligger ute för allmän beskådan. Och vet ni vad? Det känns rätt skönt. Befriande på något sätt.

Jag startade bloggen mest för ett sätt att hjälpa mig minnas. Där satt jag i Sydney och undrade hur mycket av upplevelserna jag skulle komma ihåg senare, en dagbok var lösningen. Ett ställe där jag kunde plita ned alla oviktiga detaljer som inte passade sig i resedagboken. Efter ett tag så kom det sig att resedagboken helt lades ned och all min energi lades på den här vackra bloggen.

Jag märker hur min stil sakta förändras, allt eftersom månaderna går. Kanske blir jag mer trygg i skrivandet, kanske jag faktiskt förändras. Kanske jag växer som människa. Det är väldigt kul att se på.

Det är också roligt att något jag gör för min egen skull har lyckats locka till sig intresset hos så många människor jag aldrg träffat. Jag har gått från dagliga nollor till över 140 läsare per dag. Det är fantastiskt. 140 personer som bryr sig om mitt liv såpass mycket att de orkar läsa alla mina förvirrade tankar. Dessutom har jag kommit att lära känna nya själar via bloggen, på ett helt nytt sätt som communities aldrig kan konkurrera med. Facebook släng dig i väggen. Alla ni som läser, ni vet vilka ni är, ni är min drog och en ny trygghet i min vardag. Tack för att ni finns. Tack för all feedback. Tack för allt.

Jag är kanske inte den mest aktiva med att svara på kommentarer. Det kan bero på två saker: Dels så tycker jag inte det finns någon regel om att man borde svara, en kommentar är bara en åsikt yttrad vid ett visst tillfälle. Dessutom så har jag oftast på tok för mycket att göra.

Men jag läser och älskar precis alla kommentarer. Kan inte sluta facineras av att det finns så många människor där ute som intresserar sig för mina tankar och upplevelser. Vet inte heller vilken sorts läsare som är mest smickrande: de som gärna och ofta kommenterar, eller de som tyst och obemärkt loggar in varje dag, de som följer mitt liv men jag aldrig kommer få reda på att de finns.

Ibland kommer kommentarer som blandar båda de två stilarna ovan, de är verkligen märkliga. Och mäktiga. Vissa fastnar, för evigt, och jag har ingen aning om vem människan är. Som den här kommentaren nedanför; jag fick den för flera månader sedan och har ingen möjlighet att svara, men jag minns den fortfarande. Det är bland det finaste jag fått höra.

du är en så bra tjej.
en sån där som man kan bli om man följer alla tips i tjejtidningarna. Såna där tips som verkar så lätta, men är outgrundligt svåra att antingen följa eller komma ihåg, då tillfället att faktiskt bruka dem ges.

vad jag försöker säga. du är min drömkvinna.

Det slog mig att idag är det 6 månader sedan jag lämnade Australien. Genast blir jag sådär sentimental och gråtmild: Herre Jesus har det verkligen gått ett halvår redan?? Hur gammal är inte jag? Livet går så fort, äta bör man annars dör man. Och så vidare.

Faktum kvarstår att tiden har gått sanslöst snabbt. Jag tänker tillbaka på första halvåret i Sydney och skulle sätta en månad där i relation till tiden hemma. Måste vara de där tidszonerna som spökar. Fast när jag tänker efter, har jag hunnit med ganska mycket:

• Haft tre olika jobb (marknadsassistent, promotör, butikssäljare)
• Bott i tre olika länder (Australien, Sverige, Norge)
• Blivit singel
• Börjat dejta för första gången i mitt liv
• Återupptäckt min fina Amanda
• Träffat 6 nya personer som jag idag skulle kalla vänner
• Etablerat ett stadigt förhållande med Pole Dancen
• Gått ned 3 procentenheter fett
• Lärt mig norska (well.. yeah)
• Dragit på mig mer skulder än någonsin
• Tiodubblat antalet läsare till bloggen

Jag ser mer spänning fram emot vad nästa halvår har att erbjuda. Nytt jobb och ny lägenhet väntar. Och så kanske, kanske något om en bartenderkurs..?

Ni som är gamla (ta åt er ni som vill.. hehe) och läser min blogg, kan ni svara på en sak?
Hur länge har kedjebrev funnits? Visst har de väl funnits i alla tider?

Jag undrar om de gamla Jesuiterna på medeltiden roade sig med att skicka latinska kedjebrev där hoten om evig skärseld verkligen satte fart på spridningen. Eller vad säger jag? Klart de gjorde. Det var ju så hela kristendomen tog fart. Eller vad säger jag. Nu tappar jag den röda tråden lite grann här..

Vad jag ville få fram var att givetvis har kedjebreven hittat sig in i bloggvärlden, i form av utmaningar. T0tta utmanade: "Namnge och lägg in en bild på den kvinna som du, i dina ögon tycker är vackrast?"

Jag gav faktiskt detta en ordentlig fungering, vem tycker jag egentligen är vackrast i världen? Vad tycker jag är vackert? Och varför? Det låg och malde i huvudet, inte riktigt där men inte heller borta. Så får jag se musikvideo på gymmet i morse och först 3 minuter efter att den slutat kan jag torka dregglet och fundera på vad som egentligen hände. Jag fann helt enkelt svaret på frågan. Mina damer och herrar, jag ger er den vackraste kvinnan i världen:

Jag har länge försökt att förneka det. Hittat på ursäkter och bortförklaringar, vägrat se sanningen i vitögat. Kallat det tillfälligheter eller tillfälliga sinnesvagheter. Men så lördags, efter att jag tvingat folket på festen lyssna på basshunter för femte gången den kvällen går det upp för mig: Jag gillar faktiskt Basshunters musik, och jag gillar verkligen techno. Eller trance, eller dance, eller vilken kategori det nu faller under. Kort sagt så gillar jag dunka-dunka.

Enformiga refränger, elektroniska ljud och spår ihopsatta på datorn funkar tydligen för mig. Inget annat får mig på bra humör lika fort, inget annat säger party så som det gör. Dessutom är det bästa musiken att träna till. Dunk, dunk, ett, två. Dunk, dunk, tre, fyr, pusta, träna, svettas, gymma, dunk, dunk.

Jag känner mig lite ensam med denna lasten, finns det fler som jag? Hittills har reaktionerna på min musiksmak uteslutande bestått av rynkade näsor, föraktfulla fnysningar och kommentarer som ifrågasatt min kvinlighet. Och om det finns fler, kan ni tipsa om några bra låtar?? I gengäld presenterar jag mina favoriter just nu:

Krazy - Pitbull ft. Lil' Jon
Satisfaction - Benny Benassi
Infinity 2008 - Guru Josh Project
Caramelldansen (speedycake remix) - Caramell
Angel in the night - Basshunter
Sweetest ass in the world - Alex C feat Y-ass
Pjanoo - Eric Prytz
Paddy's Revenge - Steve Mac

Vad är det för tävling som råder strax innan tåget rullar in på perrongen? Det måste vara något i stil med "Den som ställer sig upp först ska dö!" för annars fattar jag inte detta märkliga beteende.

Har ni också märkt det? Varje gång jag åker pendeltåg är det ingen som vill vara den första att ställa sig upp vid avstigning. Annars är man väldigt o-cool. När konduktören ropar ut stationsnamnet kastar folk diskreta blickar runt om i vagnen för att se vem som ger upp först. Ibland sitter de fortfarande ned även när dörrarna glider upp och folk börjar välla in, vilket skapar ett underhållande kaos. Två filer existerar nämligen inte i kollektivtrafiken.

Jag ser detta varje morgon, och förstår det fortfarande inte.

Tack för fina och tänkvärda kommentarar. Jag blir faktiskt så himla glad att jag har såpass många begåvade läsare som respekterar och gärna diskuterar! Inga fördomar här inte, utan personliga åsiker och reflektioner. Jag gillar.

Jag måste bara ta en minut och förklara att jag givetvis menade ett förhållande där alla är öppna med det, inga lögner och svek. Det kan man ha i vilket förhållande som helst. Likaså svarsjuka, monogami är inget vaccin mot dessa grymma tankar.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra... är jag verkligen den enda som skulle kunna tänka mig ett polyamoröst förhållande?

Läser på Aftonbladet att teologen Susanne Wigorts Yngvesson lyfter fram en frågeställning jag själv gått och funderat på ett tag. Varför ses monogami som det yttersta beviset på kärlek?



Vem har bestämt att kärleken inte räcker till åt flera personer? Varför kan man inte ha ett förhållande med flera personer? Så länge alla parter är med på det, givetvis. Vilket antagligen är den största svårigheten just nu. För samhället är så fantastiskt inrutat i tvåsamhet - Jag har yttrat de här åsikterna förut och höjt på en hel del ögonbryn.

"Att man skulle ha ytterligare en relation skulle ju inte betyda att kärleken i äktenskapet är slut. Kärleken funferar ju inte så inom andra områden. Om vi har ett barn och får ett till så älskar vi ju inte det första mindre. Det är bara att kärleken tar sig olika uttryck." Säger Susanne och jag är benägen att hålla med.

Varför vill man så gärna ha ensamrätt på sin partner? Är det ren och skär svartsjuka som blivit såpass accepterat att det nu är en norm? Är det osäkerhet? Eller är det faktiskt så att det är enda sättet att känna riktig kärlek? Jag tvivlar. Jag förftår att det må ha varit nödvändigt förr i tiden då ett äktenskap faktiskt berodde på andra faktorer än kärlek, men på 2000-talet känns monogami hopplöst föråldrat.

Därför bli jag glad när jag ser Aftonbladets otroigt vetenskapliga undersökning:

Låg i sängen och filosoferade på livet och döden. Tänkte tillbaka på hur svårt det var att finna röj ute på byn när Amanda ännu inte fyllt 20, och skrattade lite åt det i smyg: "Tack och lov att jag inte har det problemet längre, nu när jag fyllt 21 är det inte en enda åldergräns jag behöver bry mig om."

Jag fortsätter att le för mig själv när plötsligt tankeverksamheten stannar upp. Vänta lite nu...? Jag är 21.. Amanda fyller 20. Något stämmer inte. Jag är ju två år äldre?

Så tänker jag några varv till, och börjar till slut räkna på åren. 1986, 1996, 2006.. HELVETE! Jag är ju 22 år!! Vafaaan. Hur kan man vara så glömsk? Akut senildemes extravaganza! I flera veckor har jag gått runt och trott att jag är 21. Helt sinnessjukt.

Och nu blir det bara värre med åren.
Oj voj.

Hur många inlägg har man inte läst som börjar på det viset? En skribent som ursäktar sin frånvaro från bloggen. Jag har läst otaliga ursäktande inlägg. Blondinbella tar en uppmärksammad bloggpaus för att minska stressen, Katrin Zytomierska ber dagligen om ursäkt för hennes fantasilösa inlägg.

Hela tiden förlåt, förlåt, förlåt.
Jag tittar på det och förstår inte. Den här bloggpressen folk pratar om, den finns ju inte på riktigt. Det är något dui har i huvudet. Ett klassiskt duktig-flicka-symptom.

Som jag ser det är bloggen en dagbok och/eller ett kreativt utlopp. Du har inget som helst ansvar gentemot läsarna, bloggen tillhör DIG. Det är ett ställe att ordbajsa, fundera, dokumetera eller bara avreagera sig på, och de som vill får gärna läsa. Ibland till och med kommentera, men aldrig ställa krav. Helt fel forum för sådant.

Snälla ni bloggare där ute, sluta be om ursäkt. Sluta med det dåliga samvetet och inse att bloggen inte är ett krav, det finns ingen lag på dagliga uppdateringar. Det sker endast för att du vill, och inget annat.

Istället för att ligga i sängen och gosa så som man borde göra en lördagsmorgon är jag i bilen på väg till Oslo. Sista flyttlasset går nu med alla onödiga prylar som inte fick plats i resväskan första vändan. Alla saker som jag skulle kunna leva utan, men inte vill.

Det är lite märkligt egentligen, kommer jag bli lyckligare av min morgonrock? Blir de trendiga ljushållarna en stor källa till glädje i mitt nya liv? Vilken betydelse kommer egentligen tidskriftssamlarna ha för mig?

Jag känner mig inte väldigt materlialistisk men hoppas ändå att de onödiga prylarna gör mig lycklig, för jag är lite depp. Hade en väldigt symbolisk dröm där Joels familj meddelade att jag inte längre är välkommen, och jag vet precis varför den kom nu.

Lämnade tillbaka nyckeln till Joels lägenhet igår.
Hårt slag det där.

Pratade med Amir och fick reda på att han inte längre har kontakt med sina föräldrar. På något sätt skar det mig djupt i hjärtat, och jag insåg vilken tur jag har. Jag har en mamma och en pappa som alltid ställer upp för mig, i vått och torrt. Jag har två föräldrar som finns där, uppmuntrar och hjälper till så fort jag får för mig någon galenskap, som att flytta utomlands. Igen.

De pysslar om, tröstar och hos dem är jag alltid välkommen. Jag tror, nej jag vet, att en stor del av mitt mod kommer från deras omsorg. Om allt går åt skogen så tar de alltid emot mig med öppna armar. Det är tryggt att veta.

Dessutom vet jag, att tid och rum spelar ingen roll. Jag flyttade till andra sidan jorden och såg dem inte på ett helt år, men väl hemma är kärleken lika stark som alltid. Om inte mer.

Vad jag försöker säga är:
Mamma och Pappa - Tack för allt.
Jag älskar er.

Jag funderar lite på det här med intelligens. Det är för mig ett mysterium att det kan variera så från person till person. Vissa människor fattar direkt, kopplar och gör egna slutsatser, medans andra verkar sakna förmågan för självständigt tänkande. Hur klarar sig dessa individer i dagens samhälle? Och hur kan det variera så kraftigt?

Dessutom, vad är egentligen intelligens? Är det samma sak som IQ? I så fall, kan man mäta en människas intlligens med ett test på logiskt tänkande? Hur klassas en person som kan de första 1000 decimalerna på talet Pi men inte lyckas beställa en plusmeny på McDonlads?

Jag bevittnade just en konversation där båda parterna lyckades pratade om två olika ämnen utan att ens inse det. Det var något tragikomiskt över deras kommunikation, jag visste inte om det var moraliskt okej att roas av deras försök.

För övrigt så har jag insett att intelligens är ungefär det sexigaste som finns. Träffade en riktigt söt typ i helgen som dessvärre inte kunde kläcka någon vitsigare kommentar än "Vad ska du göra med den ciggen? Får jag kolla på?". Där dog den lilla gnistan med en gång. Jag vill ha någon som kan imponera, någon som utmanar mig intellektuellt och framför allt - någon som kan få mig att skratta!

Är det inte märkligt hur jag ablsolut inte, under några som helst omständigeheter, vill vara gravid, men ändå känner ett sting av besvikelse när testet visar negativt?

Sedan när är det fortfarande mörkt vid den här tiden?
Oj voj, jag säger då det.
Tiden går brutalt fort.

Min lilla Oslo-nedräknare till höger tickar i en faslig takt.
Om två veckor bor jag i Norge.
Yikes.