[[ Njorun ]]

Jag mår fortfarande lite illa.
Det kan bero på den ganska häftiga bakfyllan.
Det kan också bero på att jag äcklas av mig själv.

Genom en helg som rent allmänt var kanon ser jag skymtar av en mycket rädd flicka som gör vad som helst för att få känna sig älskad. När andra hörde flirtiga skämt känner jag av den desperata undertonen. Den som andra skulle kalla livsglad är för mig snarlik en slampa. Och den flickan, hon är jag.

Detta i kombination med alkohol resulterade i missförstånd, krossade hjärtan, svartsjukedraman, ensamhet, rykten, dumma beslut, ångest, konstiga samtal och vänskaper som satts på prov. Jag flirtade för bekräftelse och glömde mitt i karusellen av att det påverkar många fler än bara mig.

Dags att andas, lugna ned mig och kanske våga ta en vit helg. Varför har jag så bråttom? Jag kommer inte dö av ensamhet. Det är inte farligt att vara ensam. Om inte jag står ut med mitt eget sällskap, hur skall då andra orka? Det är bara en känsla, jag behöver inte lyssna på den.

Min silverstrimma är all den kärlek jag fick.
Det finns folk som bryr sig, som älskar och vill skydda mig.
Skydda mig från den som gör mig mest illa - mig själv. Eller snarare, den rädda lilla flickan som jag skymtar ibland. Jag vill inte ha henne i mitt liv, jag vill inte ha med henne och göra. Hon är osäker och låter det gå ut på omgivningen. Från och med nu är hon inte längre välkommen.

Nästa vecka börjar kampanjen Våga Vara Ensam.