[[ Njorun ]]

I natt hände något som många verkar eftersträva. Folk pratar om det med glädje och förväntan, eller kanske hopp och nyfikenhet. Vissa människor kan nämligen mitt i en dröm inse att de sover, att alla intryck och händelser endast utspelar sig i hjärnan, och sedan ta kontroll över situationen.

I en dröm kan vem som helst flyga, bli miljonär, älskad, växa till en jättes storlek eller bli osynlig. Endast fantasin sätter gränser. Det låter ju helt underbart, vad är bättre än att spendera nätterna med att uppleva sina innersta drömmar om och om igen?

Men för mig vad det annurlunda.
Drömmen började med en viss panik. Jag var återigen i Oslo och hade svårt med alla lägenhetsvisningar. Jag kom bort mig, gick vilse, tappade nyklar och blev ovän med en elak kvinna. Plötsligt inser jag att allt är så overkligt och irrationellt, det måste vara en dröm. Jag pekar på kvinnan och tänker "Explodera!" och så *poff* var hon borta i ett regn av gnistor.

Coolt, jag drömmer. Vilken tur att allt det här inte var verkligt.
Jag susar runt lite på gator och torg men känslan är fortfarande ond, röd, svettig. Det började som en mardröm och känslan vill inte släppa. Jag tröttnar, vill bort och bestämmer mig för att vakna.

När jag vaknar ligger jag i en av lägenheterna jag kollade på i Oslodrömmen. Den elaka kvinnan knackar på. Hon meddelar att det finns ingen kvar, alla har stuckit och glömt mig. Jag börjar gråta innan jag inser att det fortfarande är en dröm. Nu blundar jag och tar i, hårt, anstränger mig för att vakna.

En stöt går genom kroppen när jag vaknar, det gör nästan ont när nerverna vaknar till liv. Runt omkring mig ser jag fortfarande Oslo-lägenheten. Vad är det här? Varför kan jag inte vakna? Jag är fångad i min dröm. Paniken träder fram, hur jag än gör kan jag inte vakna. Jag blundar och skriker allt vad jag har.

Och så vaknar jag, skrikande så att halsen gör ont. Vet återigen inte vart jag befinner mig. Var är jag!? Det dröjer flera sekunder innan jag inser att det jag ser faktiskt är mitt eget sovrum, hade nästan glömt hur det ser ut. Lättnaden är total, och jag vill inte somna om. Tänk om jag fastnar igen?