[[ Njorun ]]

Nu när solen äntligen ler mot oss framträder ett väldigt typiskt drag hos svenskarka. Den fullkomliga hysterin att bli BRUN. Gärna modellpepparkaka, det är normen för de flesta. När vi satt på gräset idag tog det max 4.5 sekunder innan någon på fullt allvar utbrister: "Ja men nu hinner vi arbeta lite på brännan också! Hima bra att vara ute såhär nu när solen är som starkast. Jag kommer bli solbränd på nolltid."

Hela det citatet är så ironisk på flera plan. Bara att folk vill arbeta för solbrännan är sjukt. Dessutom är det aldrig så tydligt som i det svenska språket vad vi faktiskt pratar om. SolBRÄNNAN. Vi har inte ens ett svenskt ord för att bli sådär gyllebrun. På engelska heter det Tan, men i Sverige blir vi inte det. Vi blir bara brända.

En av mina stora fasor för att komma hem till Sverige var faktiskt kommentarerna jag skulle få om min hudfärg.
"Men Hanna, jag som trodde du skulle vara brun!"
"Var det inte i Australien du bodde? Inte Antarktis?"
"Du måste gå ut i solen för att få färg, visste du inte det?"

Varför känner folk det trängande behovet att kommentera min icke-existerande bränna? Jag förstår det inte. Och jag hatar det. Varför ska jag behöva försvara mig för att jag inte blir brun, för att jag inte vill ha hudcancer och för att jag har bättre saker för mig än att ligga och pressa? Jag smorde in mig själv i lager på lager med brun utan sol för att slippa kommentarerna, men tänk de kom ändå!

Mitt standardsvar var: "Om jag inte KAN bli brun spelar det ingen roll vart jag bor"
Om jag blev sur skällde jag ut dem och sa att solen är faktiskt farlig. Hur kan folk inte ha fattat detta ännu? Så kanske jag visar mina ärr jag fick på axlarna när vi var på delfinsafari, eller på knäna, som jag fick i Cairns. Det här gör solen, säger jag. Den ger ärr. Den skadar huden. Den är farlig. Låt mig och min bleka hud vara.