[[ Njorun ]]

Jag funderar på det här med skam. Väldigt länge har jag trott att jag var immun mot det. Ni vet, allt det här med pang på - raka rör - gör allt - ångra inget. Det var min filosofi och naivt trodde jag att så länge man inte ångrade något hade man inget att skämmas för.

Nu vet jag att jag kunde inte ha mer fel.

Det finns mycket i mitt liv jag skäms över. Saker jag gärna inte berättar om. Som att jag förlovade mig när jag var 16 med en snubbe som heter Bertram. Bara hand namn fick mig faktiskt att skämmas. Jag hatade det. Under hela tiden vi var ihop skämdes jag över hans namn. Sedan skämdes jag över att jag skämdes så, och cirkeln är sluten.

Jag skäms över att jag svek min bästa kompis så, att jag idag inte klarar av att vara i samma rum som henne. Min skam har faktiskt nått så våldsamma proportioner att jag i smyg börjat hata henne. För att slippa hata mig själv. Och sedan skäms jag över det, så sluts cirkeln igen.

När jag fick sparken från mitt jobb på Cherry skämdes jag så att jag ringde upp och bad dem inte berätta det för någon. Snälla, skriv inte det på papper bad jag. Snälla skriv inte på min omdöme att jag fick sparken från er. Så jag fick inget omdöme alls. Nu har jag inte något bevis på att jag faktiskt jobbade där. Så här i efterhand förstår jag också exakt hur fel de agerade, de hade inga som helst skäl att sparka mig. Och jag lät dem göra det bara för att slippa konfrontationen. Jag kommer antagligen aldrig igen få jobba inom spelindustrin på grund av det. Min skam kom tillbaka och bet mig i rumpan.

Och nu skäms jag något så fruktansvärt, utan att egentligen veta varför. Så mycket att jag bad Joel hålla tyst och medvetet mörkade för alla läsare vad som faktiskt hände. Vilket i och för sig inte är hemsk fel, men det får mig inte att må bra heller. Jag skäms för att Joel gjorde slut med mig. Jag skäms för att han slutade älska mig när jag fortfarande älskar honom.

Det finns inget ork till en fortsatt charad, vilket säkert har börjat märkas. Han gjorde slut med mig och jag är helt förkrossad. Innerst inne vet jag att sånt händer, man växer i olika riktningar, olika snabbt. Men så kommer den elaka lilla rösten som viskar att det är mitt fel, det måste vara på grund av mig. Var det något jag gjorde, eller inte gjorde? Hur kan jag någonsin bli älskad igen? Och än viktigare, hur ska jag kunna orka att älska?

Det är fel och skamligt att bli lämnad. Djupt inrotad kunskap som alla vet om men inte varför. Jag vill bli av med skammen och skriver min sanning, skriver allt. Helt plötsligt blev den här bloggen mer personlig än någonsin.