[[ Njorun ]]

Jag och Joel bråkade igår.

På något sätt så har jag missat att det här göra-slutandet kan vara jobbigt för honom också.
Antagligen har jag inte tillåtit mig själv att inse det.

Och när han meddelar att han mår dåligt kläcker jag den ultra-kvinnliga kommentaren nummer 1:
"Om du nu mår så dåligt, så är det ändå något du valde framför ett liv med mig.
Och då undrar jag hur kul du tyckte det var att vara ihop med mig."

Och ja, precis då menade jag den.
Jag ville inte vara elak utan yttrade bara vad som rörde sig i huvudet på mig.
Precis så naiv och dum är jag, att jag trodde han valde ledsenhet före mig.

Han kollar mig i ögonen och säger:
"Men Hanna. Jag hade varit ledsen även fast vi var ihop."

Och då förstår jag. För första gången förstår jag verkligen att det var tvunget att ske, att det var rätt. Vi behövde göra slut och drog åt för olika håll. Inte bara han - jag också. Jag förstår också att jag inte är den enda som lider. Vad jag försöker säga är:

Tack Joel, för att du oförtröttligt tröstat och stöttat mig i två månader. Tack för att jag alltid fick ringa och du alltid ställde upp. Tack för att du tog så mycket skit och aldrig gick iväg. Tack för ett värdigt slut på vår era. Du lämnar aldrig mitt hjärta.