Nu blev det lite såhär omotiverat att blogga.
Bloggen blev så ångetsfylld och spretig.

Orkar liksom inte riktigt med.

Jag tar helt enkelt och lägger ned.
Kanske för gott, men så är det så många där ute som sagt samma sak och trillat tillbaka fortare än kvickt. Så kanske jag drar igång igen där vid paradisresan.

Livet har hamnat i en lunk som inte passar sig att berättas vidare, och jag trivs alldeles fenomenalt med det. Jag mår bättre om dagen. Ångesten är näst intill obefintlig. Jag tror det är vad jag behöver. Rutin, rutin, rutin.

Jobbet ska också bli bättre.
Vi får en ny kollega som kommer avlasta mig mycket.

Och så vet jag inte om ni hört, men Amanda har flyttat tillbaka?
= Kalasglad Hanna.

Jag och Kollegan trivs fenomenalt just nu.
Allt är sådär puttinuttigt och underbart, som det ska vara.

CSN's har slutat tjata så mycket på mig också. Nu får jag helt plötsligt 5000 extra i månaden. Kanske, kanske att jag klarar att hålla kvar i dem?

Som ni ser, det blir ett ljust 2010.
Jag glädjer mig.

Jag har haft det fenomenalt kul med alla er läsare. Det har varit så roligt att läsa alla kommentarer på inläggen, trots att jag oftast är för lat för att svara. Kan inte alla bara droppa sitt nick och URL här under så vet jag var jag har er? :)

Eller lägg till mig på Facebook, om absitensen blir för stor.

Med det så signar jag ut.
Tills vidare och puss på nosen

Haha.
Det borde vara förbjudet att se på Love Actually när man är PMSig och blödig.

det gör så ont i hjärtat
men åh så underbart!

Det har för den observante kunnat konstateras att Kollegans singel-status på facebook mystiskt har försvunnit. Det hela skedde väldigt diskret och utan dramatiska följder.

Och i samband med den årliga julejazzen skedde presentationen med närmsta familjen. Artiga presentationer och nyfikna blickar åt båda håll.

Jag antar att detta nu går under den officiella benämningen av "att vara ihop".
Tänka sig.

Hade inte förväntat mig att julbordet skulle bli SÅ kliché.
Inte bara en, utan två manliga kollegor hade ytterst svårt att hålla händerna till sig själva.

Och då menar jag seriösa prolbem. De gick allt för långt.
Det var obehagligt på flera nivåer och jag är så glad att jag är ledig så jag slipper se deras fula nunor på jobbet i det närmaste. Hur ska jag kunna jobba bredvid dem nu?

Dessutom blir ju givetvis Kollegan, min André, superbesviken på sina arbetskamrater. Det är ju bara så fruktansvärt fel, det är ett svek mot oss båda.

Och den fråga jag nu ställer mig själv, om och om igen, är nu vad gör jag för att uppmunta sådant beteende? Det är inte första gången. Både kollegor och kunder. Uppenbarligen måste det vara något hos mig. Och det måste sluta.

Hörrni!
Idag så satte vi tidernas rekord på jobbet. Det vi har siktat på och slitit för, det nåddes med bravur. Belöningen blir en cruise med hela avdelningen.

Som grädden på moset och tårtan på hela körsbäret så börjar dessutom min julledighet idag!
LEDIG! Som i konstant sovmorgon! Som i 16 dagar! Som i en hel evighet.

Och som glasyr på hela kalasandet är det dessutom julbord sån cirka precis nu.
Mitt första norska julbord.

And I'm feelin fab.

Känner för lite historieberättande.
Det är nämligen så att idag, för 8 år sedan blev jag ihop med en tysk kille.

Denna tyska kille bodde väldigt långt bort, i jaaa... Tyskland.
Vi var förälskade och pendlade som tokar. Det var dyra, långa, ändlösa tågresor över gränserna. Det var saknad på en helt ny nivå, tårfyllda farväl, långa ensamma nätter och sedan de få, intensiva, underbara dagarna man fick tillsammans.

Då antar jag att det inte är så märkligt med två förälskade ungdomar som efter ett år i kärleksfull vånda har siktet inställt på framtiden, när vi - äntligen - ska få vara tillsammans. Således dras det fram en ring, ett litet frieri och så vips var vi förlovade.

So far so good.
Nu kommer twisten på historien.

En månad efter förlovningen tycker Tysken att det är ett bra tillfälle att släppa bomben:
"Älskling jag vill operera om mig till kvinna"
(fritt fram att skratta här, jag vet att det är bisarrt)

Hur tacklar man sånt? Hur svarar man på uttalanden om att det är väl personen jag älskar - inte könet? Speciellt när jag är bisexuell? Hur lever man med det? Hur berättar man för omgivningen? Hur tar man sig vidare som ett par?

Ett år försökte jag. Ett helt jävla år.
Jag tog alla blickar, all skitsnack, all galla som hela lilla Alingsås kunde spy fram. Jag slogs med mina inre känslor, men till slut fick jag bara inse att det går inte. Jag älskar helt enkelt inte honom som kvinna. Bara som man. Så mycket för min egen bullshit-propaganda att älska personen inte könet.

Sedan följde antagligen ett av tidernas fulaste uppbrott.

Ja hopp.
Det var historian om hur jag var förlovad, lärde mig tyska och varför jag vet överraskande mycket om transexualism.

Gute nacht.

Vi håller på och slår rekord på jobbet.
Vilket betyder att jag har varit bakis och jobbat häcken av mig de senaste 7 dagarna.

Nu väntar 5 dagar till,
sedan tar jag banne mig juleferie.

Jag gjorde misstaget att gå genom city på vägen hem.
Herre jisses vad kaos det var. Har aldrig sett så mycket folk.



Jag kunde inte ta det till mig, vad gör alla här? Vad vill dem? Vad ska de göra, vad ska de se? Tusen och åter tiotusen människor flödade längs med gatan, folk sjöng, skrek, bar på plakat, knuffades och trängdes. Tillsammans med dem blandade sig lika många vakter, poliser, och säkert hela nationella säkerhetstyrkan från tre olika land. Det var faktiskt nära att jag inte kom hem när en hel kedja med poliser motade bort allt folk.

Utanför jobbet stod det tio vita pansarbilar. Ni vet, sådana som finns i krigsfilmer! Krigsfilms-bilar - utanför jobbet!
Trupper med polishästar travade runt. Polisbilar står ÖVERALLT. Brandkåren likaså och det förstår jag. För hela staden luktar faklor, rök och brand.

Nobels Fredspris i Oslo känns mest som en krigszon just nu.

Samtal med min kära moder:

Mamma: Ja Hanna, hur går med med Kollegan nu då?
Hanna: Va? Vilken kollega? Åh... ja....Kollegan? Seriöst mamma du läser min blogg för mycket. Det är illa. Du vet mycket väl att han heter André.

Obama är i Oslo.
Om någon missat det.

Själv har jag redan tröttnat på detta spektaklet, innan det ens började.
Tänk er Michael Jackson-hysterin, gånger 14000 och ni börjar närma er.

Hela Oslo är avspärrat. Det var faktiskt tal om att bokstavligen klättra över höga kravallstaket för att ens ta sig till jobbet. Det är poliser och snipers runt varje hörn, går runt och leker viktiga med sina automatvapen.

Folk hänger plakat i fönstrena med meddelanden till Obama.
Min planerade shooping på Karl Johann kan vi ju fetglömma! Hamnade återigen på fel sida staketen och sprang runt som en råtta i en labyrint.

Mest bisarrt, och ja mest intressant för en media-hora som mig, är att företag faktiskt anpassar sina kampanjer efter detta!

Nedan hittar ni kampanjen från Narvesen, Norges svar på Pressbyrån.

God afton.

Just hemkommen från, ännu en, spontankonsert tillsammans med Kollegan.
"Du är en av de mest spontana människorna jag träffat!" utbrister jag, och han bara skrattar. "boy oh boy det säger nog mer om dina vänner än det gör om mig"

Men icke.
Mina vänner är bästigast och att ligga på nivå med dem är fan inte illa pinkat!!

Oooooh och så fick jag stå på gästlistan.
Hanna stod det.

Och efter allt var slut gick vi stencoolt fram till bandet och snackade. Som typ bah vi är rockstars.

Men nu ska rockstar-Hanna ta sitt lilla rockstar-huvud och lägga det på den fenomenala kudden. Hollywood-drömmar here i come!

Tar lite tid det här med tavlandet.
Men så dök det upp tre stycken till.

Lite mjukare stil.
Lite tidigare.
Lite... fyrkantigt.

Jag sitter och lyssnar på musik på jobbet när Kalle kommer förbi.
Han lyssnar ett par sekunder och ser sedan på mig.

"Hanna.. Du är utan tvekan den mest speciella tjej jag någonsin mött"

Och jag tog det som en superkomplimang!

Är jag twisted? Döm själva: