[[ Njorun ]]

Befinner oss nu i Hua Hin.

Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men inte det här. Kanske trodde jag på den stora staden med den fina straden. Det kunde inte vara mer fel. Staden gick vi igenom redan igårkväll och insåg att det fanns inte ett dyft som intresserade oss. Dolphin Bay med sina 3 invånare var roligare än det vi såg. Och stranden är faktiskt ganska trist. Och grå. Och har krabbor!

Nej här tänker vi inte stanna. Vi avbokade de resterande nätterna och drar tillbaka till Bangkok där allt verkar hända. Yeeeah Baby!

Idag gjorde jag en fantastisk upptäckt.

Vi vandrade längs vattenbrynet.
Det är sjukt långgrunt.
Solen har legat på hela dagen.
Vattnet är varmare än mig.
Vattnet är varmare än 37 grader.

Jag och Sofia irrar runt på båten, jagade av en läskigt stor flygande insekt.
Vi tycker bestämt att den ser ut som en mutation av geting och humla.

En thailänska skrattar åt oss och skriker:
"Ni behöver inte vara rädda, den kommer bara att sticka er!"

Ja! Det var ju det vi var rädda för. Vad kan insekterna här annars göra?!

En del har kanske undrat vart jag tog vägen.
En del bryr sig kanske inte alls.

Svaret är i alla fall samma: jag har blivit attackerad av djur. Vilda djur. Farliga djur.

Igår blev det först Monkey Island. Där det helt otippat bor massor med apor. Utrustade med bananer begav vi oss och jag kan stolt meddela att några av dem fastnade på bild. Fast det kommer ju givetvis senare.

På straden blev vi dessutom jagade av vilda krabbor. De är ju för faen inte kloka. Miljoner av dem som gömmer sig i fina små hål. Jag och syrran bytte plötsligt namn till Fjompis och Fjompa när vi inte villa trampa på eller ens i närheten av dem. Krabbor är läskiga. De går ju sidledes!

Idag var det än värre, jag fick möta mon fobi här i livet: fiskar.
Snorkling stod på schemat och aldrig i hela mitt liv har jag väl sett så många fiskar på ett och samma ställe! Man såg inte botten, man såg inte nåt annat än alla dessa fiskar. Vi hamnade mitt i en stim som, faktiskt!, mumsade på en klase bananer. Verkar som att det fungerar på alla djur.

Det fungerar även på min syster Sofia som äter så mycket banan att hon hastigt och lustigt kröntes till Drottning Av Bananflugorna igår. Nu försöker de para sig med henne. Jag skrattar.

Alltså, elefanter är balla. De har helt klart min respekt.
Först och främst är de ju himla stora. 2000 kg närmare bestämt. Sedan verkar de vara väldigt smarta. Vår elefant busade ofta med oss och gick ned i sjön. Eller sprutade vatten på oss med snablen, sådär som de gör i tecknade filmer. Eller gick under låga träd, så att vi nästan trillar av.

ojojoj. Hon var bra busig.

Vår guide skrattade mest så han kiknade och det är ju bra, att alla är glada. För jag är också väldigt, väldigt glad just nu. Livet leker och jag mår bra. Elefanten trumpetar och vi ger henne bananer. Alla är glada.

Fördelen med regnsäsong: Vi är de enda på plats
Nackdelen med regnsäsong: Regn...

Vi tröttnade på Bangkoks smog och drog vidare.
Därför rapporterar jag nu från khao sam roi national park. Här finns ingenting förutom ändlösa stränder vilket passar oss alldeles perfekt.

Vårat resort är precis så turistigt jag vill ha det, med glada thailändare som ger oss frukt dagarna i ända. Det faktum att vi bara är tre sällskap på plats kan nog bidra till den ökade servicen.

En sak jag är riktigt trött på är hur små Thailändarna är.

Missförstå mig rätt, de får gärna vara hur smala de vill, jag är inte avundsjuk eller så. Men självfallet speglas detta i storlekarna på kläder. Speciellt BH:ar.

Jag gjorde misstaget att försöka handla underkläder igår. Jag är tydligen en XL på trosor. Det är ju första gången kan jag meddela. Och när jag frågar om de har D-kupa tittar de bara på mig som om jag är dum i huvudet. De få jag hittat skulle inte ens min mormor frivlligt ta på sig.

Vissa bitädren har faktiskt kollat på mig när jag går in och sagt direkt att de inte har något för mig. Kanske jag borde gå till en annan affär?

Jag måste bara berätta om var vi åt middag igår.
Om ni någonsin är i Bangkok får ni verkligen inte missa detta!!

Högt, högt ovanför mark. På 52 våning närmare bestämt. Under bar himmel och med Bangkok runt omkring blir det den bästa middagen någonsin. Och vilken service! Man får inte göra nåt själv. Inte ens gå på toa, nej då. De ledde mig hela vägen dit. Jag var mycket nöjd när även min handväska fick en egen pall, för på marken kan den ju inte stå!

Vi kände oss som gudar och hela kalaset gick inte på mer än 300kr.

Var och mötte upp Sofia på flygplatsen. Känns som vi aldrig var ifrån varanda.
Cool det där, med syskon.

På vägen hem piper Sofia till, och jag tittar ut. Där ser vi en livs levande elefant, som strosar längs med gatan. Den stannar till ibland och äter lite löv, medans bilarna så vackert får vänta.

Förresten så fungerar inte min jag-ska-inte-bli-myggbiten-för-jag-vill-inte-käka-malaria-tabletter taktik särskilt bra. Fick 6 bett redan innan kl tio, då jag endast besökt flygplatsen samt hotellet. Ska nu prova det starkaste myggmedlet. Hellre eksem än Malaria. Tror jag.

Så nu sitter jag här.
Klibbig och blöt.
Om det är svett eller luftfuktighet låter jag vara osagt.

Sviten var allt de hade lovat. Jag älskar den.
70 m2 var ju det mest optimistiska jag hört, men allt finns där. '

Vart är där? Kanske nu undrar.. jag du. Ingen vet. Mitt hotell ligger så jävla avsides så det är inte klokt. Taxi chaffören körde vilse på vägen hit, och fick fråga efter vägen 3 ggr. Tur att jag hade betalt ett fast pris annars hade det nog blivit dyrt. Det skulle tagit 15 min men blev istället 75 min. Nåja, jag är inte stressad.

Ska hoppa in i en taxi som förhoppningsvis tar mig till flygplatsen.
Jag är lite ny med alla sådana här e-biljetter men det hoppas jag löser sig också.

Nästa gång vi hörs är jag i Thailand.
Och bor i en svit.
Yeeah.

Snart ska jag få träffa min syster!!!
Shit, Sofia, tänk att vi inte träffats på ett helt år.
Jag längtar.

En väska är ivägskickad nu, känns bra.
Den ska skickas direkt hem till Sverige på grund av dess mycket viktiga innehåll:
Souvenirer och teckningar. Yeah.

Ger mig på den andra väskan och noterar mentalt vilka saker som kan slängas i thailand, kampen om de 20 kilona är evig i denna materalistiska värld.

6 timmar kvar innan jag ska till flygplatsen.
Jag och Joel sitter mest och tittar märkligt på varandra. Ibland är vi ledsna, ibland är vi glada. Och så håller det på. Fy fan vad jag hatar avsked.

Läste alldeles nyss om puckade föräldrar som inte vill lämna barnen hemma trots att de är magsjuka.
Detta påminner mig faktiskt om en romantisk weekend jag och Joel hade i Stockholm:

Scenario: Joel går i lumpen. Vi träffas i princip aldrig. Helgen innan han ska ut på en 2 veckors övning bestämmer vi oss för att jag åker upp till stockholm, ta in på hotell för våra sista slantar och.. tja... gosa :)

Dagen innan vickar jag på dagis. En unge mår illa och trots ihärdiga telefonsamtal till föräldrarna vägrar de komma. Han är bara trött, menar de. När jag plockar upp stackaren i famnen, fullkomligt exploderar han i en kaskad av spyor. Det kommer överallt. I alla färger och former. Men jag är plikttrogen som bara den. Jag är imponerad av min egen storhet. Jag, som jobbat där i blott två dagar, städar upp skiten!

Dagen efter kliver jag upp och mår illa. Dricker apelsinjuice i hopp att trolla bort illamåendet. Men på perrongen, när jag väntar på tåget, följer jag lill-killens exempel och spyr upp allt jag ätit de senaste 7 månaderna. Fräsht, jag vet. Här hade kanske normala människor gått hem. Men jag hade ju för faen betalat för resan, betalat för hotellet, och jag ville se min pojkvän! Spenderar således hela resan med huvudet nedkört i tågtoaletten.

Joel möter upp en svag Hanna i Stockholm. Han praktiskt taget BÄR mig till hotellet där jag ligger som död i tre dagar. Sista dagen lyckas han faktiskt mata mig med lite isglass. Romantiskt värre.

Det var inte riktigt detta jag planerat när jag sa: "vi ska inte lämna sängen på hela helgen".

Det slog mig med sådan kraft häromdagen att snart åker jag härifrån. Vi har nu varit i Sydney i 9 månader, och det är dryga 2 månader kvar. Eller 64 dagar för att vara exakt.

Va?? Det är ju ingenting.

Känslostorm? Ja
Nervös? Ja
Uppspelt? Ja
PANIK? JA!

Nu måste jag verkligen se till att hinna med allt. Jag vill inte åka hem och känna att jag missade något.
För att få ordning på torpet har jag givetvis skrivit en Australien-lista med saker jag ha kvar att göra. Lyckligtvis är det inte speciellt jobbiga saker och jag inser vad mycket vi har hunnit med.

Så blev det äntligen dags för Manly. I över 5 månader har vi gått och sagt:

"Ska vi inte dra till Manly i helgen?"
"Jo visst, klart vi ska"
"Fast.. det gick ju den bra filmen då.. vi skiter i det.."
"mm.. jo.. vi tar det nästa helg."
"just det! nästa helg blir det."
"Jaaaa. Då blir det verkligen av.
"Det tummar vi på"
"Tummis älskling."

Vi modiga äventyrare hoppade på färjan, stod längst fram och lät vinden leka med håret. Väl framme hoppade vi av, gick till straden, suckade och sa "nu är vi här".

Nej det är inte jag som gifter mig, du kan sätta tillbaka skumpan mamma.
Det är min vän Priyanka som gifter sig!



Hon och Chaz ska knyta de äktenskapliga banden och jag är bjuden!
Bröllopet äger rum i Sri Lanka, december 2009 :)

Om jag ska gå? Självklart! Detta buddistika bröllop kommer bli något jag aldrig glömmer.
Är det någon som vill följa med?

Fortsättning på surfresan

På väg hem från puben slogs jag till marken av himlavalvets otroliga skönhet. Det är första gången jag verkligen kan titta på stjärnorna utan någon stor stad i närheten. Det var en helt ortoligt stjärnklar natt, man såg galaxer, stjärnor, planeter och andra astrologiska mirakel. Jag tappade andan och stod där som ett fån, men gapande mun och blicken vänd mot himelen i evigheter. Lycklig och trött kryper jag till kojs tillsammans med de Kanadensiska flickorna jag delar rum med.

Morgonen därpå var extremt underhållande. Alla var bakis förutom vårat rum. De hade festat tills puben stängde och sedan tänt en brasa på stranden. Folk hade droppat i säng mellan 2 och 4, och ingen var särkilt pratglad när de vaknade. Självfallet var jag extra kvittrig och glad, sjöng lite glada truddelutter bara för att jävlas. Guiderna var bakis också, och extra sura när de inser att någon spytt i handfatet på den gemensamma toaletten. Ingen erkänner givetvis och alla kastar misstänksamma blickar på varandra.

När vi åter gör oss redo för beachen går det på rutin, det känns som att vi hållt på med detta i flera år. Solen lovar ännu en perfekt dag och vi beger oss mot havet. Vågorna är väldigt gynnsamma och jag kan glatt meddela att jag stod upp 4 ggr under morgonens första lektion. Vilket är lite av en prestation. Men under eftermiddagen sjönk tidvattnet och det blåste upp, så då gick det bara bajs.

Snabba puckar efteråt, turbodusch och städ sedan bär det av hemåt. Planen var att anlända till Sydney vid 19 men de kom givetvis en timma för sent. Där skulle vi fått gratis öl och pizza, men även det var försenat så alla drog hem. Vi var helt slut. Väl hemma drar jag upp min CD med foton jag köpt för rövarpriset 50 dollar och ska visa Joel hur duktig jag var. Gissa min besvikelse när jag ser någon annans fula nuna istället för min. Jag har alltså fått fel CD. Jävla skitföretag.