[[ Njorun ]]

Jag lider av en ganska svårartad bajsfobi. Det finns liksom inget med bajs som facinerar mig. Det ser äckligt ut, luktar äckligt, är äckligt. Det är en privat stund på toaletten som jag helt inte pratar om. Någonsin.

De flesta av mina vänner känner till det här problemet, och är omtänksamma nog att utsätta mig för lite kognitiv beteendeterapi. Som till exempel Edvin, när han ringer till mig på jobbet.

Edvin: Gissa vad jag gör nu?
Hanna: Jag vet inte. Bajsar?
Edvin: Ja precis! Hur visste du det?
Hanna: Nej lägg ned. Klar du inte bajsar. Sluta nu.
Edvin: Meh. Jo det gör jag. Jag skulle bajsa och så såg jag att du hade ringt, så jag tog en kombo.
Hanna: Va?? Är du helt sjukt i huvudet. Fan vad äcklig du är.
Edvin: Jag är inte alls äcklig. Att bajsa är det mest naturliga som finns. Det är som att äta, och det gör man ju tillsammans.
Hanna: Slutaaaaa jag vill inte höra! På något sätt känns det som vi har omvänt analsex över telefonen just nu. Och jag tycker inte om det.
Edvin: Jag tycker bara det känns skönt.
Hanna: Nu lägger jag på.
Edvin: Ja det blir nog bra. Jag måste ändå torka mig.