Min spenat
Som Amanda så vänligt påpekade vid föregående inlägg så brukade man inte höra mig lovorda promenad eller fysisk aktivitet över huvud taget för ett tag sedan.
Man brukade inte heller se mig äta grönsaker frivilligt, speciellt inga läskigheter som tomat eller spenat.
Det är väl tur att man utvecklas! Man växer upp, får nya insikter, lärdomar och minnen. Jag åkte till Australien inte bara för äventyret utan även för den inre resan, och då är det ju alltid kul att det faktiskt blir så!
Som ett bevis på min andliga framgång stod SPENAT på menyn idag. Jag har inte ätit det på minst 10 år av den enkla anledningen att det inte var gott sist jag åt det. Någon gång där i 11-års åldern...
Självklart inte bara spenat, utan i form av en mycket delikat canneloni. Ni vet, pastarör fyllda med ricotta och spenat.
Vi drog till affären och handlade imponerande snabbt, för vi var båda ganska hungriga. Snabbt hem och börja med maten då jag inser att jag glömt köttfärsen. Tillbaka till affären.
Påbörjar återigen matlagningen då jag inser att jag har parmesan istället för mozzarella. Fuck it tänker jag, nu är jag fan hungrig. In i ugnen och vänta 20 min. Då inser jag att ungen inte är på. hel-vete!!
Väntar ytterligare 20 min och kan inte ens uppehålla en konversation med Joel så hungrig jag är. När maten kommer ut kastar jag mig över den som en svulten varg, det tar mindre än 3 minuter att rensa tallriken. Mätt och belåten lutar jag mig tillbaka och tänker - den spenaten var inte dum den.
Kommentarer
Trackback