[[ Njorun ]]

Så går man ut och springer ändå!

Den svåraste biten var ju redan i hamn - att ladda mentalt. Själva löpningen är faktiskt sekundär. Därför kunde man för en timme sedan skåda en Hanna som med ilfart avverkade slingan längs med sjön, i fullkomligt hällregn.

FÖRST går jag ut och springer, SEDAN får jag se på Desperate Housewives.

FÖRST SPRINGA!

Sitter på en restaurang med Kollegan. Jag ber honom rekommendera mat åt mig, och hoppas på en smaksensation. Hotar givetvis med stryk om maten han väljer skulle smaka bedrövligt.

Då får jag ett leende och kommentaren:
"Det är nog ingen fara. Du är ju inte kräsen av dig"

Här slutar jorden att snurra och helvetet fryser till is. För detta.. är inget mindre än en sensation. Hela mitt liv har jag varit känd som antagligen den mest kräsna flickan som gått på två ben. Jag var odrägligt petig i maten så till den grad att det faktiskt ledde till undernäring.

År följde av tjat från både läkare och föräldrar och jag startade en kamp mot mig själv. Så har antagligen en av de längsta kampanjer fortlöpt. Bit för bit, smak för smak så har jag utmanat mig själv tills denna stora dagen kom. En människa som känt mig i 5 månader menar att jag faktiskt är en av de där livsnjutande öppna människorna som INTE ÄR KRÄSNA.

Bara ett ord: Victory!

Fick idag reda på att min pole extention har kommit. Upphämtning sker i morgon.
För att fira blir det lite youtube med pepp-pepp och coola moves.

Herregud! Jag borde vinna en Oscar eller i alla fall Nobels fredspris för mitt engagemang i det här vadet. Jag räknade raskt ut att eftersom det är fredag och pils med jobbet är gryningen enda gången jag har tid för mitt löppass.

Således sitter jag här nu fullt påklädd och ska bege mig ut i en stad där endast tomten är vaken. Hardcore.

Vid lunchen häromdagen kunde det konstateras att Kalle har lyckats deffa ned sig 3 kilo på en månad. Jag kunde inte låta bli att känna lite motvillig beundran, då man vet att det är just de där sista kilona som är svårast. Jag uttrycker detta högt och får då som svar att "så jävla svårt är det inte att gå ned i vikt, bara man vill!"

Här måste jag dock protestera och menar att det är olika från fall till fall, mellan kvinnor och män, etc. Någon kläcker då den underbara kommentaren att "Du skulle också klara det Hanna, bara genom att jogga 30 minuter varje dag!"

Wow wow wow.
Så har vi ett vad.

Jag ska ut och jobba i en halvtimma varje dag, bara för att bevisa att jag INTE kommer gå ned 3 kilo så lätt. Vi hade invägning i fredags på jobbet, och sedan följer en månad då jag antagligen kommer hata min oförmåga att hålla käft, samt min idiotiska envishet.

Samtidigt finner jag mig lite i en win-win situation här. Antingen så går jag ned 3 kilo, eller så får jag säga den åtråvärda meningen: "Vad var det jag sa?!"

I vilket fall så får jag en brutal start på löparsäsongen och kommer om en månad vara i bättre fysisk hälsa.

Jag har ÄNTLIGEN fått min pole. Det är en 45 mm crome stång från x-pole och den är alldeles underbar. Kommer hem, glad som en ko, dansar runt och kvittrar som en fågel.

Mitt under alla dessa animaliska läten försöker vi sätta upp stången. Och jag upptäcker... ett litet problem.
Litet litet problem. Cirka 10 cm. För lite.
Min pole är en ynka decimeter för kort.

CRAAAAAP!!!!
crap.

Att det blivit lite slappt med träningen det sista, det visste jag ju. Har slarvat lite med maten, inte tagit mig tiden att gå på gymmet. Men att jag har gått upp 5 kilo på bara två månader, det hade jag igen aning om.

Nu är det dags igen.
Hardcore.

Jag har nu kört på GI mer eller mindre seriöst i tre månader. På det hela är jag ganska nöjd med metoden, det enklare än jag trodde att vänja sig av med pasta, ris och potatis. Bröd gick också an att leva utan, däremot slet jag lite med knäckebröd och popcorn, dessa livets gåvor.



Det är faktiskt sant de som de säger - både hunger och sockersug minskar. Jag som alltid tyckt att lunchen ligger orimligt långt bort från frukost fann mig själv mätt och belåten hela förmiddagen. Bara det är värt en liten applåd. Och nu är jag inte den som besväras av världens sockersug, men även det verkade avta.

Men, här har vi ett litet problem, när sockersugen väl satte in fanns det ingen GI-mat i världen som kunde bota det. När kroppen skriker choklaaaaad! blir det ett sorts antiklimax att proppa i sig gurka och ost tills jag mår illa. Sockersuget finns kvar ändå.

En annan sak som är ganska intressant, är att jag upptäckt hur sällan man egentligen äter för att man är hungrig. Oftast beror det på rutin eller ren tristess. Jag äter helt enkelt när jag är uttråkad. Farligt, farligt på GI metoden.

Summa sumarum är det något jag faktiskt rekommenderar, men då inte i någon hard core version. Man känner sig lite som en muff när alla andra på jobbet äter bröd och jag endast snaskar pålägget. Och så är det skitsvårt att finna ett GI mellanmål i farten. Och... frukt är faktiskt essentiellt i livet. Tycker jag. Så det så!

Jobbet vill återigen fira våra fantastiska resultat, och bjuder oss på mat och bowling. Norska som vi är blir det Peppes Pizza, size XXL med extra dressing. Som sultna vargar hugger vi in och fullkomligt vräker i oss den ostiga massan. Till detta bjuds det obegränsat med öl, eller i mitt fall cider.

Mätta och belåtna lutar vi oss tillbaka och beställer det där lilla sista. Pricken över i, grädden på moset, den underbara efterrätten. Alla väljer och vrakar förutom min kära kollega, Kalle, som avböjer.

- Vad är det för fel?
- Vill du inte ha?
- Är du sjuk?
- Kan jag få din efterrätt?

Frågorna halgar. Tillslut kapitulerar han och låter meddela att han bantar. Med pizzarester i skägget och ölen i högsta hugg, förklarar han att glass, det går inte an. Han bantar.

Vi bara ler. Och säger, det är bra det Kalle. Det är bra.
Och så hugger vi in på varsin Oreo Cake Dream.

Vaknar upp, blinkar förvirrat mot det ljusa fönstret, kliar mig i ögonen.
Det kittlar lite i örat, kliar där med.

Blinkar med ögonen och blir glad över att solen börjat hälsa på mig om morgonen.
Nyser en gång.

Kliar mig på näsan, nyser igen.
Blinkar med ögon som kliar, halsen kliar.
Jag harklar mig, hostar, nyser.

Ahh.
Pollen.
Det sanna vårtecknet.

Längre tid än så tog det inte innan min blogg-abstinens tog över.
Jag har helt enkelt för mycket skit som måste ut, och tycker för mycket om mina vänner för att ständigt trakassera dem med de förvirriade idéerna mina hjärna producerar.

Jag har lyckats spåra den tillfälliga apatin till bristande diciplin i träningen. Återigen bekräftar det att träning är bra både för kropp och själ. Fan. Ingen genväg där inte.

Tjocka och belåtna sitter vi i soffan.

Hanna: Åh, tänk vad skönt det hade varit att spy nu.
Amanda: Eh? nej?
Hanna: Jo men jag äter ju alltid så mycket att jag mår illa. Det finns ju inget "svulla med måtta". Så nu sitter jag är och känner att det är sekunder kvar tills jag exploderar. Och då tänker jag att det hade varit skönt att spy. Så kunde jag äta lite mer.
Amanda: Du är ju sjuk i huvudet. Det där kallas bulimi.
Hanna: Jo fast jag gör det ju inte. Jag tycker det är alldeles för äckligt att spy. Så jag svullar utan att spy upp det. Då kallas det bara för en vanlig onsdag.

Jag har för tillfället slutat fungera normalt. I duschen stod jag som bäst och skrubbade mina små fossingar när jag gjorde den fruktansvärda upptäckten, på hälen sitter en liten, liten fotvårta! Hör ni vad jag säger? En fotvårta, som i VÅRTA.

På ett ben hoppar jag in till Amanda och skriker lite osammanhängande. Det dröjer inte länge innan hon skriker likadant. Amanda, som är hårdare än samtliga killar jag känner, flippar toalt och portar mig från hennes rum på evig tid. Då är det illa.

Jag känner paniken växa och funderar starkt på att gnaga av mig foten. Inga apotek öppna men likväl en äcklig vårta på foten. Letar huskurer som besatt, och han som söker skall finna!

• Såpa
• Potatis
• Nagellack
• Tjära
• Barfota promenader på asfalt
• Ricinolja
• Ättika
• Karlssons Klister
• Vänta i 2 år så bör den försvinna.

Desperat som jag är kasserar jag genast sista förslaget, och hoppar rakt på alla ovanstående. Jag plöjer igenom skafferiet och tager vad man haver. Resultatet bli att jag sitter med en fot först badad med såpa och masserad av potatis, sedan glaserad med nagellack. Som topping blir det lite klister och i morgon går jag barfota till jobbet. Om inte vårtan trillar av så gör nog foten det snart.

Min kropp har bestämt sig för att nu mår jag bra. Vilket den så snällt meddelade med att tant Rosa kom på besök. Efter 6 månader av konstant gravididets-oro inser jag att det var rena himmelriket mot vad jag går igenom nu.

Hur kunde jag glömma det?
Hur kan man fungera normalt med en boll taggtråd i magen?
Hur i all världen ska man klara av en GI-diet med ett godissug så starkt att jag faktiskt slickade hissdörren i ren frustration?

När jag gick på IKEA blev jag så glad över den fina designen och de bra priserna att jag till min förtvivlan insåg att ögonen började tåras. Jag försökte spela cool och fick stanna framför skruv-avdelningen i tio minuter och återhämta mig från den massiva hormonattacken.

Jag inser att det säkert finns flera där ute som tycker det är lite äckligt med mens, och till er säger jag: Ni är inte ensamma. Jag tycker det är svinäckligt. Men jag mår bättre om jag får klaga för andra och nu är det här min blogg. Moaha!

I morgon: färg, lukt och konstistens. Privatliv no more.

Idag har jag fuskat massor med GI-dieten. De bjöd liksom på pizza på jobbet, och hemma låg det massa goda skumgodisar. Jag har definitivt brutit mot pakten och blir således skyldig Edvin en hel hundralapp. Men jag tycker att jag behöver den mer än honom. Jag har ju till exempel alla framtida straffavgifter att spara till. Så jag säger inget till honom. Lovar ni att göra samma?

<a href="http://www.bloglovin.com/blogg/20520/-njorun-?claim=jpk8e84d78h">Följ min blogg med bloglovin</a>

Min styrka är helt enkelt mer än jag klarar av.
Därför står jag här nu med ett tamt och ett vildvuxet ögonbryn, samt en pincett i två delar.

När jag tänker efter så hade det här inlägget lika gärna kunnat heta "dagens I-landsproblem"
Mina ögonbryn matchar inte varandra. Woooa.

Jag och Edvin har i hälsans och smalhetens tecken ingått en mycket sofistikerad GI-pakt. Vilken helt enkelt går ut på att den som bryter mot dieten måste straffas. Jag föreslog smisk med ett björkris alternativt streaking på karl johann som straff, edvin var dock något tveksam och föreslog en bestraffning a la moderna Sverige - pengar.

Jag grymtade lite missförnöjt och påpekade att jag konstant har ont om pengar, det måste vara en summa man faktiskt KAN betala (som alla vet kommer jag ju bryta mot reglerna. Varför gå emot sin naturliga instinkt liksom?) när Edvin å andra sidan ville ha ett straff som kändes ordentligt.

Återigen lade jag fram björkriset som förslag med det röstades ned.

Istället kom vi fram till att om jag bryter mot reglerna får jag betala 100 kronor, men om han bryter mot reglerna får han betala 500 kronor.

Jag är på det hela ganska nöjd med den dealen!

Båda kommer från den ytterst oplanerade yogalektionen. Den överraskande långa, facinerande, spontana och trivsamma yogalektionen. Även samma yogalektion som jag gick ned i split på grund av fotsvett.

"Ja och nu ska alla stå på huvudet. Det kan ni väl?"
Tänk det kunde jag!

"Andas in, luta dig fram, och slappna av... i underliveeeeeet."
Knipövningarnas motpol?

På senare tid har min kropp börjat bete sig lite.. tja vad ska man kalla det? Underligt. Lite ovant och nytt. Jag har slutat använda hormonella preventivmedel vilket resulterar i att min kropp för första gången sedan jag var 15 inte får en extra injektion av kvinnliga hormoner.

Kroppen har antagligen hamnat lite i en chock. Den tänker "hur ska jag reagera på min nyvunna frihet? Hur ska jag bete mig utan den påtvingade dosen av hormoner?".
Svaret verkar vara Bli En Man.

Helt plötsligt finner jag mig plågad av tidigare okända fenomen. Så som håriga ben. Jag har hela mitt liv varit skonad från dem. Ett liv där rakning var en onödig fåfänga har bytts ut mot svarta, långa hårstrån. Jag ryser! Från att ha varit en väldigt damig gråterska har jag nu problem med att klämma fram en endaste tår. Dessutom känner jag av en helt ny känsla: tävlingsinstinkt. När jag tidigare inte brydde mig finner jag nu en märklig adrenalinrush av att Vara Bäst.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta.
Men det är väl bara att gilla läget och hoppas att mina ragg gillar den lite manligare, butchiga typen.