Sista tåget hem
Fest på Chalmers. Jag är skitsnygg i fantastisk ny klänning, lagom full, dansat hela natten tillsammans med trevligt folk och har fått hångla med en söt kille. Men så känner jag mig fulast och ensammast i världen. Igen.
Ingen kommer någonsin vilja ha mig.
Ångest. Ångest. Ångest.
Kan det inte sluta nu?
Jo Hanna. En dag så!
Ångesten verkar kopplad till Joel, att han gått vidare med ny brutta - för innan hon kom in i bilden, verkade du må ganska - lugnt! Din kärlek till Joel var stor, äkta och sann...sånt tar tid och när inget är som det varit, dessutom i en ny värld som du befinner dig i - då läre det kännas bra vilset ibland! Speciellt på fyllen och ute i köttmarknaden där alla jagar i ångest!
Ingen kan få dig att må bra, känna dig vacker och älskad bättre än du själv Hanna - likadant tvärtom!
Exakt.. Det tar sin tid.. Det gör ALLT... Oavsett hur frustrerande du med största säkerhet, tyckte det var när du var bebis att se alla andra gå, men inte kunde själv, så kunde du inte det heller direkt... Inte prata, äta, sitta, krypa, läsa.. Vafan.. Inte ens skratta eller gråta... Men allt kommer med tiden... Joel-släppning, ångestfria dagar och en dag, även en man...
Hej!
Jag brukar aldrig kommentera folks bloggar, men när jag läser din känner jag att jag för första gången verkligen vill. Jag vet precis vad du går igenom just nu, är i samma sits som dig. Jag vet hur det känns när den andra går vidare. Man kan inte förstå det även om man på något sätt är glad för hans skull. Man känner sig ensammast och fulast i hela världen. Hur kan han hitta någon så fort när jag ändå försöker och vill? Och hur kan han vilja vara med någon annan när han egentligen borde vara med mig? Vill bara att du ska veta att du absolut inte är ensam om att känna såhär. Att gå vidare är en jättesvår process och det hjälper inte att ens kompisar säger att man ska glömma och gå vidare. Ena dagen känns allt underbart och man är starkast i hela världen, "det här är ju inte så farligt, det här fixar jag". Andra dagen vill man inte gå upp ur sängen. Man har inte lust med något, man vill bara dö... och att han ska ringa.
Jag läser din blogg och känner verkligen det du känner.
Om du vill utbyta tankar eller bara skriva av dig så får du gärna höra av dig.
Kämpa på! En dag lyckas vi också och lyckan då kommer att vara obeskrivlig. Kram/ E
